När man som jag med stormsteg närmar sig de 50 så kom jag att tänka på hur så många människor bävar för att bli äldre. Man har såväl 30-, 40- och 50-årskriser och man kommenterar sin födelsedag med “ena benet i graven”. Samtidigt finns det en utbredd längtan kring att återvända till 20-årsåldern.
Tidsmaskinen är ju ännu inte uppfunnen, såvitt vi vet, så i brist på det gör man det näst bästa och försöker åstadkomma en artificiell tidsresa genom ansikslyft och andra plastikoperationer.
Men vad är det som ligger bakom denna längtan tillbaka till de 20 plus? Var livet verkligen på sin topp då? Eller är åldrandet en påminnelse om vår oundvikliga död som gör det så smärtfullt att åldras?
Personligen skulle jag aldrig vilja tillbaka till 20-årsåldern. Visst kan jag se bilder på mig själv och se hur bra jag såg ut (alla ser ju bra ut i den åldern). Men bortsett från det, vill jag tillbaka till den person jag var då? Först en bit efter 40 började pusselbitarna i pusslet som är jag att falla på plats. De där märkliga pusselbitarna som aldrig ville passa började jag förstå mig på och det som var konstigt är faktiskt inte nödvändigtvis dåligt utan i många fall faktiskt något bra.
Jag ser livet som ett skepp. Ett skepp som går med konstant fart framåt. Det går inte att få det att gå fortare eller långsammare och någon backväxel existerar inte. Mitt förflutna finns alltid bakom båten eftersom nuet alltid är ombord. Det enda jag kan göra är att styra skeppet i nya riktningar. Men även om jag vänder 180 grader kommer jag alltid att ha det förflutna bakom båten.
Livet har format mig till den jag är just nu idag. Såväl bra som dåliga beslut har alla bidragit. Med tiden har jag blivit bättre på att styra min skuta i riktningar som är bra, där vädret är vackrare, solen skiner och luften är varm. Jag har också bjudit in fler bra människor som gäster på mitt skepp som gör att det blir ett trevligt ställe att vara på. Jag har blivit bättre på att slänga rötäggen över bord.
Någon gång ibland dyker frågan upp, framförallt från yngre – skulle du inte kunna tänka dig att vara 22 igen? Tja, som tankeexperiment är det ju en lite spännande tanke att se ung och snygg ut. Men med skicklighet att navigera min livsskuta likt en Costa Concordia kapten och där pusselbitarna ligger huller om buller på däck? Nej tack.
Och även om tanken är intressant så kommer det aldrig bli något annat än ett spanande i kikaren akterut från min skuta för livet är det som sker ombord på min båt. Medan jag spanar på mitt förflutna i kikaren är det risk att mitt fartyg går på grund. Lev i nuet säger man ju och det ligger mycket i det. Styr skeppet med säker hand. Det är så mycket bättre att njuta av solen på däck, medveten om hur skicklig jag har blivit på att navigera till trevliga ställen.
Jag ser mig ibland i spegeln och faktum är att jag tycker om det jag ser. Jag ser mig själv och visst kan jag se tecknen i ansiktet på att jag snart fyller 50. Men jag tycker om de tecknen för de är tecken på var jag är i livet med min skuta, hur bra jag blivit på att navigera den. Att jag har blivit en person som jag tycker om att umgås med.
Jag brukar citera Karlsson på taket om mig själv – “Jag är en ung man i mina bästa år”. Så känns det. I alla fall sedan pusselbitarna börjat falla på plats. Min fru säger att jag kommer att säga så när jag är 85 också. Det har hon nog rätt i 🙂
Lämna ett svar