Betraktat
Internet är fantastiskt! Det är en outsinlig källa till fakta och information. Vi kan söka fram allt som finns att veta inom de mest skiftande ämnesområden. Med den källa till kunskap som står till vårt förfogande så borde vi vara smartare än någonsin.
Men är vi verkligen det? Jag anser att ett problem är att vi idag har sådan närmast oändlig mängd information tillgänglig att vi faktiskt får svårt att värdera och sortera.
Det lär vara så att vi, omedvetet och helt naturligt, lider av “bekräftelse-bias”. D v s, när vi ska söka information om något, så har vi ofta redan en förutfattad mening och vi har en tendens att söka information som bekräftar den.
Källkritik är viktigare än någonsin men det kan vara svårt att avgöra om en källa som verkar trovärdig verkligen är det. Vi skulle behöva “kvalitetssäkring” av information på Internet men vem ska stå för den? Staten? Hur vet vi då att den kvalitetssäkrade informationen är sann och inte statlig propaganda. Det skulle bli ett mäktigt verktyg för staten.
Jag är dessvärre benägen att tro att det överflöd på information som Internet har gett oss, faktiskt inte gjort oss smartare och mer upplysta, utan tvärtom, förvirrade eftersom vi inte riktigt vet hur vi ska hantera det.
Häromdagen när jag stod i kön till Fakta (lokala matbutiken) så tyckte tydligen mannen framför mig i kön, som sannolikt redan hade smakat dagens första “bajer” (eller två), att det var dags att berika omvärlden med sitt vetande:
– Hvornår är det en ko?
Varken killen i kassan eller övriga i den väntade kön hade något bra svar på det.
– Når den er alene, ellers er det køer! (kor)
Dansk vardagshumor i ett nötskal! 🙂
Som barn tyckte jag det verkade ganska tråkigt att bli vuxen. Det verkade så stillsamt, ordentligt och ja, rent ut sagt tråkigt. Jag såg framför mig en transformation in i vuxenvärlden där jag skulle bli till nästan en helt annan person.
Nyligen passerade jag 50-årsstrecket och väntar fortfarande på att “bli vuxen”. Med tiden har jag insett att jag ändå är samma person som jag var som tonåring, kryddat med en gnutta mer livserfarenhet. Idag känner jag mig trygg i vem jag är och sådant man som ung oroade sig för (utseende, vad andra tycker om en med mera), bekommer mig inte så mycket längre.
Intressen kommer och går men generellt sett är jag fortfarande nyfiken på ungefär samma sätt som då jag var barn och tonåring. Att fylla 50 år känns som en absurd siffra. Har de månne skrivit fel årtal i passet? Kan det verkligen stämma? Om jag mentalt skulle placera mig i ålder så hamnar jag någonstans runt drygt 30 år. Jag frågade min mor, som är 75 år fyllda, hur gammal hon känner sig. “Inte en dag över 37!” var svaret. Fysisk och mental ålder är helt klart olika saker. Trots att jag inte känner mig som en “50-åring” finns det en del tecken på att det nog stämmer. I spegeln kan jag se att en viss “patina” har infunnit sig i ansiktsdragen och behovet av läsglasögon bekräftar att åldern i passet nog faktiskt stämmer.
Min fru, som vet att jag betraktar världen med ett barns nyfikenhet och förundran, gav mig en födelsedagspresent som jag ser fram emot. Det är en vandring över brospannet på Lillebæltsbroen, som är den gamla bron mellan Fyn och Jylland i Danmark. Från 60 meters höjd uppe på brospannet, som normalt inte är öppet för allmänheten, får man njuta av utsikten. En rapport kommer när det hela är genomfört. Jag spar dock upplevelsen tills vädret är lite varmare.
50-årsstrecket är alltså passerat och jag kan konstatera att därmed får man med all rimlighet anse att första halvlek är spelad. Nu är min plan att, med god hälsa, hänga med lika länge till (annars blir jag besviken!) och räknar med att få fira in min 100-årsdag också. Jag måste dock säga att jag ändå känner mig rätt nöjd med min ålder. Någon önskan att vilja backa bandet har jag inte direkt. Det tog väl till dryga 40 innan jag helt fått koll på vem jag är och varför. Så till dig, tonåring, som känner att livet är stökigt och olidligt – det ordnar till sig med tiden. Hang in there bara!
För att använda en fotbollsreferens, vilket kanske låter lite märkligt med tanke på min antifäbless för fotboll, så är det med spänning och iver som jag nu kastar mig in i andra halvlek av livet. Med nyfikenhet ser jag fram emot vad det har att bjuda på. För att sluta leka, det har både jag och min vän Pontus konstaterat, att det gör man nog aldrig.
Till alla som på ett eller annat sätt uppmärksammade min jämna födelsedag vill jag rikta ett varmt och hjärtligt tack!
Första veckan i november inleddes med, tro det eller ej, snö! Ett mycket ovanligt väderfenomen i Sverige vid denna tid på året. Det tyckte i alla fall TV4 som för säkerhets skull skickade ut ett team att direktsända de första snöflingorna ifrån Dalarna. Man kunde nästan tro att vi aldrig sett snö i Sverige.
På söndagen gick SMHI ut med klass 1-varning för Stockholm då det skulle komma snö. Hela 5 (!) cm. Jag betvivlar inte att nederbörden uppfyller kriterierna för varningen. Det är inte utan visst befog som norrlänningarna kallar oss fjollträsk.
Men visst, halt blev det eftersom temperaturen höll sig runt nollan. Vinter-ringrostiga Stockholmsbilister kryddat med, som det verkade, i stort sett obefintlig halkbekämpning gjorde att man krockade med varandra likt bowlingkäglor ute på vägarna. Jag ska inte generalisera alltför mycket, man kan ha otur också.
Lite otur hade ett par kollegor som möttes på linje 134 respektive 168 uppe i Östberga. Där var det både halt och trångt så det ledde till en lite sammanstötning. Inget värre än materiella skador som uppgick till var sin förlorad vänsterspegel. För säkerhets skull lade man om trafiken så att vi inte trafikerade den besvärligaste backen på ett par timmar tills det hade hunnit bli plogat och sandat.
Rejält med otur hade Stockholm ett par dagar senare när man drabbades av det som media kallade “snökanon” med det värsta snöfallet i Stockholm på 111 år. Det tog timmar att ta sig såväl till och från jobbet kunde jag läsa om. Själv hade jag dragit söderut och befann mig i Danmark där snön uppgick till 2 cm under natten och som smälte bort under förmiddagen. Medan vi läste om kaoset på nyheterna passade vi på att njuta av ett par extra soliga och fina höstdagar på nordsjälland.
Hade det stora nöjet att bli haffad av en Tre-försäljare igår i ett köpcenter. Normalt stannar jag inte och tänkte slinka förbi med att säga att jag redan använder Tre (vilket jag också gör) men han hejdade mig med att han nog kunde förbättra mitt abonnemang och spara mig en del pengar. Nåväl, det kan jag ju spendera ett par minuter på att lyssna på. Nu är jag inte direkt en “mallkund” utan har lite andra idéer hur saker ska fungera.
Hans första drag var att försöka pracka på mig en ny mobil. “Jag ser att du har en Samsung idag, är du nöjd med den?”. Nej, det är jag inte. “Nähä, en iPhone då?”. Men jag vill inte ha någon ny telefon alls, det är inte aktuellt, sa jag. “Nähä…?”
Nästa drag i att försöka spara pengar på mitt abonnemang var att titta på hur mycket data jag använder. Efter många minuters klurande kom han fram till att han skulle kunna spara marginellt på min månadskostnad genom att jag skulle ha ett vanligt abonnemang med telefoni och begränsad mängd data på samt två (!) ytterligare simkort med mobila bredband.
Förutom att det är våldsamt opraktiskt att hålla på och skifta mellan tre simkort så sa jag att jag faktiskt inte kan förstå varför tre abonnemang med data skulle bli billigare än ett abonnemang med lite mer data på? Det hade han ingen bättre förklaring på än “så är det bara”.
Vid det här laget kunde jag tydligt se hur han djupt och grundligt ångrade att han överhuvudtaget börjat prata med mig. Han slingrade sig ur situationen med att säga att han skulle ta fram all information om detta och sedan ringa mig. Vilket han inte har gjort 🙂
Den senaste tiden har inlägg på framförallt Facebook dykt upp som påminner om de gamla kedjebreven där man uppmanas att skicka meddelandet vidare till x antal personer inom y tid, annars kommer något hemskt att hända, alternativt löften om olika former av lycka och välgång.
I den moderna versionen, som ser ut att vara en tafflig översättning från engelska (amerikanska) spelar man på dåligt samvete och antyder i stil med “jag vet att en del av mina vänner inte kommer att göra detta och jag tror jag vet vilka ni är”. Man uppmanas att sätta en status genom att kopiera texten, inte dela den, och på så sätt visa sin sympati för dem som har cancer, sitt motstånd mot kvinnovåld, barnpornografi eller liknande behjärtansvärda ämnen.
Jag är mot cancer och andra åkommor, våld, och förtryck i alla dess former. Jag är dessutom för jämlikhet, men ingen kommer att kunna “tvinga” mig till att visa det genom att anspela dåligt samvete. Jag visar mina sympatier på det sätt som passar mig, när det passar mig och bara det faktum att man försöker trycka en bunke dåligt samvete i huvudet på mig gör att jag vägrar.
Så till dem av mina vänner och bekanta som postar sådant på sina Facebook-tidslinjer vill jag bara säga – ja, du kanske noterar att jag är en av dem som inte kopierar texten, men skälet är inte att jag inte sympatiserar med innehållet utan att jag inte drivs av dåligt samvete. Istället driver min egen fria vilja att visa mina sympatier när jag finner det relevant, vilket jag personligen tycker är betydligt mer värdefullt än en pliktfylld kopiering av kedjebrevet.
Ordet feminism har blivit ett ord som likställs med jämlikhet. T o m regeringen använder det på sin hemsida (vi har en feministisk regering). Men är det inte lite motsägelsefullt att använda ett ord för att beskriva jämställdhet som specifikt bara pekar ut det ena könet? Jag som är för jämställdhet, åt båda håll, tycker att ordet för att beskriva det borde heta “jämställdism” och de som förespråkar det för “jämställdister”.
Undrar stilla sinne om World Snow Day (idag) får den globala uppmärksamhet arrangören tänkt sig? Med tanke på att södra halvklotet har högsommar just nu…