med nyfikenhet och förundran

facebook

Den senaste tiden har inlägg på framförallt Facebook dykt upp som påminner om de gamla kedjebreven där man uppmanas att skicka meddelandet vidare till x antal personer inom y tid, annars kommer något hemskt att hända, alternativt löften om olika former av lycka och välgång.

I den moderna versionen, som ser ut att vara en tafflig översättning från engelska (amerikanska) spelar man på dåligt samvete och antyder i stil med ”jag vet att en del av mina vänner inte kommer att göra detta och jag tror jag vet vilka ni är”. Man uppmanas att sätta en status genom att kopiera texten, inte dela den, och på så sätt visa sin sympati för dem som har cancer, sitt motstånd mot kvinnovåld, barnpornografi eller liknande behjärtansvärda ämnen.

Moderna kedjebrev i sociala media

Moderna kedjebrev i sociala media

Jag är mot cancer och andra åkommor, våld, och förtryck i alla dess former. Jag är dessutom för jämlikhet, men ingen kommer att kunna ”tvinga” mig till att visa det genom att anspela dåligt samvete. Jag visar mina sympatier på det sätt som passar mig, när det passar mig och bara det faktum att man försöker trycka en bunke dåligt samvete i huvudet på mig gör att jag vägrar.

Så till dem av mina vänner och bekanta som postar sådant på sina Facebook-tidslinjer vill jag bara säga – ja, du kanske noterar att jag är en av dem som inte kopierar texten, men skälet är inte att jag inte sympatiserar med innehållet utan att jag inte drivs av dåligt samvete. Istället driver min egen fria vilja att visa mina sympatier när jag finner det relevant, vilket jag personligen tycker är betydligt mer värdefullt än en pliktfylld kopiering av kedjebrevet.

Donald Helander - min pappa, en dag på jobbet 1984

Donald Helander – min pappa, en dag på jobbet 1984

Nyligen drömde jag att det var hög tid att slå en signal till min pappa, bara för att höra hur det är eftersom det var ett tag sedan jag hörde av honom. Att sakta vakna till och inse att han dog 1992 och möjligheterna att ringa honom sedan länge är borta var inte lika rolig.

Numera är det få av dem jag känner som bara hör av sig så där, rätt upp och ner, bara för att höra hur det är och hålla kontakten. Är det bara jag eller har det blivit ett tidens tecken att man måste ha ett ärende för att höra av sig? Är vi så uppkopplade via sociala medier att vi ändå tycker att vi har koll på varandra?

Jag är ingen motståndare till sociala medier som t ex Facebook. Jag tycker det är ett utmärkt sätt att hålla kontakten med dem som kontakten annars hade gått förlorade med. Gamla klasskamrater, arbetskollegor och vänner har man fortfarande lite koll på vad de sysslar med nu för tiden.

De flesta telefonsamtal jag får idag inleds med lite artiga fraser, ”hur är det med dig nu för tiden”, ”det var länge sedan” o s v men man hör på tonläget att det finns en annan anledning till att de ringer. Ofta vill man be mig om råd eller om en tjänst och jag undrar rätt ofta om man faktiskt ens var intresserad av mina svar på de inledande artighetsfraserna?

Kontakten via sociala media ersätter ju inte det hederliga gamla telefonsamtalet, bara för att ”snacka skit” och ”kolla läget”. Jag måste erkänna att jag saknar de sociala telefonsamtalen vi hade innan sociala media. Att höra en röst och ett tonläge är faktiskt något helt annat än statusuppdateringar som kanske inte är så spontana som de verkar, utan ofta genomtänkta och ibland redigerade, eller för att inte tala om den senaste selfien (eller numera groupien) på Facebook.

Nu är jag 60-talist och har levt en stor del av mitt liv före tiden med såväl Internet som Facebook och Twitter. Innan vi hade denna ständiga, dygnet-runt-uppkoppling, så var vi tvungna att bete oss lite annorlunda för att hålla kontakten med varandra. Det kanske inte är fel på dagens sätt att kommunicera, kanske är det bara jag som ”is getting too old for this shit” och i min enfald saknar att kommunicera via telefon? 🙂

Jag försöker då och då ringa dem jag känner och tycker om men med några få undantag känns det som det är bara jag som gör det. Låter jag bli att ringa så kan det gå månader och år utan att vederbörande hör av sig. Då undrar man i stilla sinne om man inte är saknad eller om alla helt enkelt är för upptagna med sina liv för att hinna höra av sig?

Ring dem du tycker om då och då. Jag tror de kommer uppskatta det. Gärna idag. I morgon kan det vara för sent.

I december 2012 gick Facebook ut med information om att man påbörjat tester med att ta betalt för att skicka privata meddelanden till inkorgen för den del mottagare. NBC News skriver om det i en artikel här. När det sker bestäms av algoritmer hos Facebook, t ex när du skickar ett meddelande till någon du inte är vän med. Syftet skall vara att se till att meddelanden som når inkorgen verkligen är relevanta eftersom den som vill något viktigt kommer vara beredd att betala för det medan t ex spammare och andra som man inte vill ha att göra med inte kommer att göra det.

Facebook Övrigt-mapp

Facebook Övrigt-mapp

Som alternativ kan avsändaren välja att gratis skicka ett meddelande till mottagarens ”Övrigt”-mapp. Ett alternativ som inte är ett alternativ eftersom mottagaren inte får någon notifiering om att det finns nya meddelanden i Övrigt-mappen. D v s väljer man att inte betala för att få sitt meddelande till mottagarens Inkorg är risken stor att mottagaren faktiskt aldrig kommer att se meddelandet. Personligen visste jag inte ens om att jag hade en sådan mapp. För att se den måste man klicka på Meddelanden i vänstra menyn på Facebook och sedan, över listan över mottagna meddelanden finns ”Inkorg” och i svagt grått ”Övrigt”. Genom att klicka på Övrigt kommer man till den mappen.

Tanken är på ett sätt god men jag tror att den från början är dömd att misslyckas av det enkla skälet att det konkurrerar mot vanlig epost som är gratis, som inte kontrolleras av ett enda företag (som sätter spelreglerna) och som har funnits sedan urminnes tider.

Fortsätt läsa

Annons
Instagram
[wdi_feed id="1"]

© Copyright 2021 Stefan Helander