med nyfikenhet och förundran

sociala media

Donald Helander - min pappa, en dag på jobbet 1984

Donald Helander – min pappa, en dag på jobbet 1984

Nyligen drömde jag att det var hög tid att slå en signal till min pappa, bara för att höra hur det är eftersom det var ett tag sedan jag hörde av honom. Att sakta vakna till och inse att han dog 1992 och möjligheterna att ringa honom sedan länge är borta var inte lika rolig.

Numera är det få av dem jag känner som bara hör av sig så där, rätt upp och ner, bara för att höra hur det är och hålla kontakten. Är det bara jag eller har det blivit ett tidens tecken att man måste ha ett ärende för att höra av sig? Är vi så uppkopplade via sociala medier att vi ändå tycker att vi har koll på varandra?

Jag är ingen motståndare till sociala medier som t ex Facebook. Jag tycker det är ett utmärkt sätt att hålla kontakten med dem som kontakten annars hade gått förlorade med. Gamla klasskamrater, arbetskollegor och vänner har man fortfarande lite koll på vad de sysslar med nu för tiden.

De flesta telefonsamtal jag får idag inleds med lite artiga fraser, “hur är det med dig nu för tiden”, “det var länge sedan” o s v men man hör på tonläget att det finns en annan anledning till att de ringer. Ofta vill man be mig om råd eller om en tjänst och jag undrar rätt ofta om man faktiskt ens var intresserad av mina svar på de inledande artighetsfraserna?

Kontakten via sociala media ersätter ju inte det hederliga gamla telefonsamtalet, bara för att “snacka skit” och “kolla läget”. Jag måste erkänna att jag saknar de sociala telefonsamtalen vi hade innan sociala media. Att höra en röst och ett tonläge är faktiskt något helt annat än statusuppdateringar som kanske inte är så spontana som de verkar, utan ofta genomtänkta och ibland redigerade, eller för att inte tala om den senaste selfien (eller numera groupien) på Facebook.

Nu är jag 60-talist och har levt en stor del av mitt liv före tiden med såväl Internet som Facebook och Twitter. Innan vi hade denna ständiga, dygnet-runt-uppkoppling, så var vi tvungna att bete oss lite annorlunda för att hålla kontakten med varandra. Det kanske inte är fel på dagens sätt att kommunicera, kanske är det bara jag som “is getting too old for this shit” och i min enfald saknar att kommunicera via telefon? 🙂

Jag försöker då och då ringa dem jag känner och tycker om men med några få undantag känns det som det är bara jag som gör det. Låter jag bli att ringa så kan det gå månader och år utan att vederbörande hör av sig. Då undrar man i stilla sinne om man inte är saknad eller om alla helt enkelt är för upptagna med sina liv för att hinna höra av sig?

Ring dem du tycker om då och då. Jag tror de kommer uppskatta det. Gärna idag. I morgon kan det vara för sent.

“Dela” har blivit vår tids lynchmobb – rättsskipning satt i händerna på folkmassan, rättssystemet satt ur spel. Viktigt att tänka på både vad man själv skriver och inte minst tänka sig för en gång extra innan man kastar sig ut i delandet. 

Här är ett fall – http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18458313.ab – där det inte kunnat bevisas att det faktiskt var fel på schampot eftersom hundägaren nu kastat flaskan och istället kan vännen som skrev facebookinlägget stå med en stämning på halsen. P g a facebookinlägget är butikshyllorna tömda på märkets schampo med enorma ekonomiska konsekvenser för företaget som följd. Har de otur kan de ju gå i konkurs. Alla företag är inte multinationella med miljardomsättningar som tar en sådan här händelse med en klackspark. Många är mindre, hårt arbetande företagare där en enda sådan här händelse kan stjälpa hela företaget.

Och vi vet inte ens om de överhuvudtaget hade något problem med sin produkt. Det kan ha rört sig om en enstaka felaktig flaska, en mindre batch eller faktiskt ha någon helt annan orsak än schampot. Så länge det inte gjorts en analys vet vi inte. Att det skulle vara ett generellt fel på produkten är inte sannolikt. Då skulle troligen varenda hundägare som använt det haft samma problem. I det här fallet kan vi faktiskt ha tre förlorare och ingen vinnare i lynchmobbens kölvatten. Och alla som, trots goda intentioner, har delat det har bidragit.

Sociala media kan vara ett fruktansvärt kraftfullt verktyg satt i händerna på var och en av oss och kan uppenbarligen alltför lätt få enorma konsekvenser för alla inblandade parter.

Det rätta hade varit att hundägaren kontaktat tillverkaren så att de hade kunnat reda ut detta. Visar det sig finnas ett fel på produkten kommer alla sunda företagare att blixtsnabbt dra in produkten från hyllorna, både av omtanke om hundägarna men också för sitt eget ryktes skull. Litar man inte på leverantören kan man istället gå till konsumentverket och be om deras hjälp. Att börja med att hänga ut leverantören på sociala media är fel väg att gå. Då får ju leverantören inte ens en chans att göra rätt för sig.

Annons
Instagram
Something is wrong.
Instagram token error.

sm0rgm

Follow
Hämta fler

© Copyright 2024 Stefan Helander