med nyfikenhet och förundran

Buss

2018-02-01 träder en ny lag i kraft som skärper reglerna kring avändning av mobiltelefoner, kommunikationsradio och liknande utrustning vid körning. I den nya lagen är det uttrycklingen förbjudet att hålla mobiltelefon och liknande i handen. Detta omfattar även handhållen mikrofon till kommunikationsradio. Så här säger lagen – Trafikförordning (1998:1276), 4 kap, 10 e §:

Vid färd på väg med ett motordrivet fordon får föraren ägna sig åt aktiviteter som användning av mobiltelefon och annan kommunikationsutrustning endast om det inte inverkar menligt på förandet av fordonet. Föraren får inte använda denna utrustning på ett sådant sätt att han eller hon håller den i handen. Förordning (2017:1284).

Som yrkesförare ser man så mycket tokigt ute i trafiken så hälften vore nog, så jag ser positivt på att reglerna skärps. Det medför att det blir enklare för Polisen att övervaka och lagföra eftersom de gamla reglerna var rätt så luddiga.

Med lagar är det ju så att det inte går att skriva specifika lagar som passar för varje enskild situation. Hela rättsväsendet skulle bli ohållbart med lagtexter så oöverskådliga att ingen skulle klara av att hantera dem. Därför skrivs lagar generellt och vid behov revideras de. Det innebär att lagar ibland kan få ”konstiga” effekter och att man kan tycka att de skjuter bredvid målet. Att tillämpa lagar på verkligeheten är ibland som att försöka få runda klossar att passa i fyrkantiga hål. Det matchar inte helt, men man får göra så gott det går.

För oss som använder kommunikationsradio i arbetet så medför detta också förändringar eftersom vi inte får hålla mikrofonen i handen. Nu kan man tycka att det inte är just hållandet av mikrofonen som är problemet, men som sagt, jag ser gärna att reglerna skärps och medför det att jag inte får prata med mikrofonen i handen så får det bli så.

Nu tror jag egentligen inte att det är just de handhållna mikrofonerna till kommunikationsradio som är den stora faran i trafiken. Till skillnad från en telefon, som måste hållas vid örat för att man ska höra vad motparten säger, så är kommunikationsradion i det avseendet redan halvt handsfree eftersom man hör motparten via högtalare och man kan till och med lägga ifrån sig mikrofonen medan motparten talar. I de bussar jag kör har man inte hunnit installera någon form av handsfree-utrustning, så en lösning är bara använda kommunikationsradion när fordonet står still.

I SL:s fall (som jag kör för) kan detta vara lite praktiskt besvärligt beroende på hur radiosystemet är uppbyggt. När man som förare vill ha kontakt med trafikledningen skickar man ett statusmeddelande via skärmen (buss-pc:n) som anger vad man vill ha hjälp med. På så sätt kan trafikledningen prioritera ärendet så att man får hjälp snabbt när man behöver det medan om det inte är så akut så kan man vänta. I praktiken innebär det, beroende på ärendets art och trafikledningens arbetsbelastning att det kan ta allt mellan 10 sekunder och 30 minuter (eller mer) innan man får svar.

Så lösningen att stå vid vägkanten och vänta på svar fungerar inte praktiskt. Dessutom är det så att om man inte svarar inom en viss tid när trafikledningen sedan anropar så kopplas samtalet ned och man får börja om. D v s, då man får svar från trafikledningen behöver man besvara anropet tämligen omgående och det är inte säkert att man hinner stanna på lämplig plats för det.

Efter 1 februari 2018 är det inte tillåtet att använda handhållen mikrofon till kommunikationsradio

Efter 1 februari 2018 är det inte tillåtet att använda handhållen mikrofon till kommunikationsradio. Så här bör man kunna göra utan att bryta mot lagen.

Min lekmannamässiga tolkning av lagen (jag är inte utbildad inom juridik), är att en annan lösning är att helt enkelt låta mikrofonen sitta kvar i hållaren, trycka på sändningsknappen och höja rösten lite extra. På så sätt kan man använda radion utan att man håller mikrofonen i handen och att det därmed bör vara tillåtet medan man kör. Fortfarande gäller att användningen av kommunikationsradion inte får störa körningen i övrigt.

Tänk på att din arbetsgivare kan ha en policy som medför att denna lösning på problemet ändå inte är tillåten på din arbetsplats.

(Vill du använda bilden ovan, kontakta mig. Observera att ovanstående lösning, att låta mikrofonen sitta kvar i hållaren, inte är prövat jurdiskt så jag friskriver mig härmed från allt ansvar.)

Det är inte helt ovanligt att man möter fordon som kör åt fel håll, d v s vänstervarv, i rondellen i Liljeholmen (bilden). Det är dem som kör och ser det kameran ser på bilden och ska svänga vänster mot Marievik som missar att det är en rondell och verkar tro att det är en korsning, så istället för att runda trädet på höger sida tar de direkt till vänster.

Rondell i Liljeholmen

Rondell i Liljeholmen

Kanske är förklaringen att ytan till vänster upplevs så bred att man tror det går att köra i båda riktningarna där? Eller är man månne så fokuserad på att man gör något som man inte får, att man har tankarna på helt annat håll? Gatan som leder in till rondellen, där de flesta kommer som kör fel, är nämligen en bussgata där bara bussar och spårvagnar hör hemma.

Dem jag möter som hamnar front mot front med min buss brukar få bråttom att få bilen åt rätt håll i rondellen när det inser att de kör åt galet håll 🙂

Busshållplatserna är utformade med vissa anordningar som har en bakomliggande tanke eller funktion.

  • Ofta finns en mörk platta i trottoaren med små upphöjda bulor. Den kallas ”taktil platta” och dess kontrast mot de övriga ljusare plattorna ska göra det lättare för resenärer med synnedsättning att se den. Resenärer som är helt utan syn kan känna bulorna med sin käpp.
  • Vi stannar med bussens framdörr i första hand vid den taktila plattan om en sådan finns. Saknas den stannar vi med framdörren i höjd med hållplatsstolpen eller busskuren.
  • Den vita ytan närmast kanten är det meningen att du inte ska stå på. Här riskerar du att skadas av bussen när den kör in till hållplatsen. Står du här är det svårt för busschauffören att stanna nära kanten. Något som behövs för att resenärer som har svårt att gå, barnvagnar, rullstolar eller rollatorer ska kunna komma ombord på bussen. Står du på det vita fältet riskerar du dessutom att träffas i huvudet av bussens högra backspegel som sticker ut vid sidan av bussens främre högra hörn.
  • Är du ensam på en hållplats men inte ska med bussen, vinka gärna förbi bussen så slipper vi att stanna i onödan.

(Klicka på bilden för att se den större.)

Idag tog jag och Jannemieke en tur över till Sverige och Helsingborg för att strosa, kanske shoppa och dricka en kopp kaffe. Tack vare ett tips från @buss_borg på Instagram så visste jag att de skulle arrangera provturer med en självkörande förarlös buss och det tillfället ville man ju inte missa.

Nu är det med lite blandade känslor som jag kliver ombord. Som tekniker, nerd och datormupp så kan jag inte undgå att fascineras av tekniken. Men som busschaufför är det med sorg jag ser utvecklingen. Det sistnämnda eftersom jag personligen tycker det är riktigt kul att köra buss och den dagen jag ersätts av en dator är en sorgens dag.

Men visst inser jag att trafiken kommer att bli säkrare med såväl självkörande bilar som självkörande bussar eftersom den vanligaste olycksorsaken är ”den mänskliga faktorn”. Visst kommer vi ha olyckor inledningsvis orsakade av buggar i programvaran men när väl de är lösa så kommer vi säkerligen ha en mycket säkrare trafik än idag. Men ack så tråkig. Det tar tyvärr nog bara ett par generationer så finns det ingen längre som saknar att köra varken bil eller buss eftersom det inte är någon längre som gör det.

Jag kommer väl att sitta på ålderns höst och beklaga mig över att ”det var bättre förr” när man fick köra bussen själv. Eller i alla fall roligare. Min fru vägrar envist att ta körkort. Hon har ju för det första en privatchaufför (jag) och numera har hon fått argumentet att hon bara väntar på att de självkörande bilarna kommer på marknaden så ska hon minsann också skaffa en bil.

Så här såg det ut på provturen utan förare i Helsingborg idag (2017-09-16).

När jag berättar om att jag jobbar (deltid) som busschaufför så får jag ofta frågan om jag kör dom där ”långa dragspelsbussarna”. Ledbuss eller ledvagn kallar vi dem och de är 18 meter långa. Är det inte svårt?

Nej, faktiskt inte. Men som med allt annat så kräver det ju övning. Det man inte har övat på är oftast svårt. Jag upplever det inte som svårt att köra ledbuss, varken framåt eller att backa med. Faktiskt är det inte svårare än att cykla. Det är annorlunda, men inte svårare.

Små rörelser i ratt och pedaler när man backar. Principen är densamma som att backa en personbil med släp så känner man sig osäker när man ska köra ledbuss kan man haka på ett släp på en personbil och åka ut på en stor parkering och öva backning. Det har man god nytt av sedan när man ska backa med en ledbuss.

När man kör framåt så skär släpet kurvorna lite, i alla fall om man kör modernare ledbussar som har motor och drivning i släpet. De styr inte med bakjulen som de gamla volvoledbussarna gjorde. De var riktigt lättkörda eftersom släpets hjul gick i samma spår som framhjulen.

I den här videon backar jag ut en av våra ledbussar från depån.

Första veckan i november inleddes med, tro det eller ej, snö! Ett mycket ovanligt väderfenomen i Sverige vid denna tid på året. Det tyckte i alla fall TV4 som för säkerhets skull skickade ut ett team att direktsända de första snöflingorna ifrån Dalarna. Man kunde nästan tro att vi aldrig sett snö i Sverige.

På söndagen gick SMHI ut med klass 1-varning för Stockholm då det skulle komma snö. Hela 5 (!) cm. Jag betvivlar inte att nederbörden uppfyller kriterierna för varningen. Det är inte utan visst befog som norrlänningarna kallar oss fjollträsk.

Klass 1-varning i fjollträsk

Klass 1-varning i fjollträsk

Men visst, halt blev det eftersom temperaturen höll sig runt nollan. Vinter-ringrostiga Stockholmsbilister kryddat med, som det verkade, i stort sett obefintlig halkbekämpning gjorde att man krockade med varandra likt bowlingkäglor ute på vägarna. Jag ska inte generalisera alltför mycket, man kan ha otur också.

Lite otur hade ett par kollegor som möttes på linje 134 respektive 168 uppe i Östberga. Där var det både halt och trångt så det ledde till en lite sammanstötning. Inget värre än materiella skador som uppgick till var sin förlorad vänsterspegel. För säkerhets skull lade man om trafiken så att vi inte trafikerade den besvärligaste backen på ett par timmar tills det hade hunnit bli plogat och sandat.

Rejält med otur hade Stockholm ett par dagar senare när man drabbades av det som media kallade ”snökanon” med det värsta snöfallet i Stockholm på 111 år. Det tog timmar att ta sig såväl till och från jobbet kunde jag läsa om. Själv hade jag dragit söderut och befann mig i Danmark där snön uppgick till 2 cm under natten och som smälte bort under förmiddagen. Medan vi läste om kaoset på nyheterna passade vi på att njuta av ett par extra soliga och fina höstdagar på nordsjälland.

Det är en ovanligt lugn lördag på alla sätt. Rätt lugnt med resenärer och ingen större trafik att tala om heller. En kollega från innerstadslinjerna som kliver på vid Gullmarsplan berättar att han just avslutat sitt pass och är på väg hem. Inne i stan har de haft det betydligt rörigare i trafiken på grund av tjejmilen. Det loppet påverkar inte någon av våra linjer. Jag får nog min beskärda del av trafikstök nästa helg då Velothon går av stapeln med en hel del trafikomläggningar som berör oss. Men jag klagar inte, jag tycker faktiskt det bara är roligt när det blir den typen av stök. Man får köra andra vägar och ibland improvisera för att lösa problem.

Dottern som är i Umeå skickar bilder från sin skogspromenad i strålande solsken. I Stockholm är vädret mer grått och vid Årstaberg öppnar sig himlen i ett rejält skyfall. Jag konstaterar att en fördel med att det är jag som kör, är att jag i alla fall inte behöver kliva ut från den varma bussen i regnet på nästa hållplats.

Skrattar bäst som skrattar sist säger man ju. På nästa hållplats får jag andra bekymmer. De främre bakdörrarna går inte att stänga vilket känns sådär när regnet vräker ner och i synnerhet eftersom jag helt enkelt inte kommer vidare. Att dörrar inte går att stänga är ett problem man då och då råkar ut för som förare. Orsaken är oftast något fel som gör att de kännande kanterna på dörrarna felaktigt indikerar och då öppnas dörrarna automatiskt för att ingen ska kunna bli klämd. Jag provar att massera de kännande kanterna på dörrarna utan resultat. Då tar jag till ett annat knep.

Man kan nämligen forcera igen dörrarna med stängknappen. Dock med nogrann koll på att ingen finns i dörröppningen så att ingen blir klämd. Samtidigt som man håller stängknappen nere, utan att släppa den, ger man lite lätt gas och när dörrarna är i stängt läge släpper dörrbromsen och samtidigt förblir dörrarna låsta. På så vis kan man i alla fall ta sig vidare till slutstationen och eventuellt få ett vagnbyte om det behövs.

Självklart ska man inte köra en vagn med den här typen av dörrproblem men ofta har det försvunnit igen efter ett par hållplatser. Jag har tre stopp fram till Liljeholmen och vid det laget har felet mycket riktigt försvunnit lika plötsligt som det uppstod. Men eftersom vagnen ska lämnas över till en kollega så informerar jag honom om det, så att om problemet dyker upp igen så får han be om vagnbyte.

Regnet står som spön i backen

Regnet står som spön i backen

Nästa vagn jag tar över efter pausen blir jag dock tvungen att få vagnbyte på eftersom radion inte fungerar och det är en säkerhetsfråga. Nu handlar det alltså om kommunikationsradion och inte om P3-radion. Jag kan inte göra anrop eller skicka statusmeddelanden. Däremot verkar jag kunna svara på anrop, så jag ringer driften och ber dem kontakta trafikledningen som ropar upp mig på radion. Vid nästa stopp i Liljeholmen står reserven redo med en ny vagn åt mig.

Den här lördagen får jag ett välkommet besök ombord – nämligen biljettkontrollen. Dessvärre har jag inte haft en enda gratisåkare med ombord idag. Synd. Jag hade med glädje sett hur de delat ut några kontrollavgifter. Gratisåkning är ett alltför utbrett problem och jag skulle gärna se fler kontroller.

Valborg – då är det fest. I strida strömmar kommer resenärer, många med var sin sin systembolagspåse med klirrande innehåll. I backen ner mot Liljeholmen måste jag bromsa och även om jag gör det försiktigt så kan jag höra det omisskännliga ljudet av en sådan kasse som faller omkull. Av ljudet att döma klarade sig innehållet vilket ju var för väl eftersom Systembolaget har stängt sedan länge. Det hade blivit en vit valborg för vederbörande annars.

Valborg och kungens födelsedag

Valborg och kungens födelsedag

En lätt korpulent man i fyrtioplusårsåldern har klätt upp sig kvällen till ära. Han har en tröja där det med stora bokstäver står tryckt ”PUSSY EATER” tvärs över bröstet. Vilken charmör! Stackars sate vad mycket ligga han kommer att få ikväll! Månne är det dags att inse att man uppnått den aktingsvärda delen av livet som kallas ”medelålder”?

Som bussföraren får man ofta svara på olika frågor. Oftast handlar det om resvägar eller tidtabeller men en kväll som denna bjuder på variation i reportoaren. Vid 18-tiden kliver en man ombord och frågar var han kan köpa sås. Utan att tänka mig för frågar jag – ”Vad för sorts sås?”. Han reflekterar inte heller över det oväsentliga i frågan utan svarar ”barbequesås”. Jag föreslår ICA på Hägerstensåsen.

Morgonen startar med lite av en överraskning. När jag vrider på startnyckeln till bussen visas ett ilsket oranget meddelande i displayen med texten ”Motorfel”. Anrop till trafikledningen som får klartecken av verkstaden att vagnen ska ut i trafik ändå, eftersom det bara är en orange varning och inte ett rött fel. Min tanke var att byta vagnen, eftersom jag fortfarande befann mig inne på depån, så undviker vi att få ett haveri ute i trafik. Nu är det trafikledningens och verkstadens beslut att inte göra det och jag betvivlar inte att det finns ett bra skäl till det. Bussen svek mig inte utan fungerade klanderfritt hela delen av passet som jag hade den, trots den ilskna displayen. Att bekräfta meddelandet hjälpte föga eftersom det kom tillbaka efter ett par minuter.

Motorfel

Motorfel

I Bredäng klev en engelsktalande geocachare ombord, visade upp en surfplatta med en karta och en cache markerad ute i ett skogsområde och frågade om bussen gick dit. Rent strikt är svaret nej eftersom det inte går någon busslinje dit, än mindre är våra bussar terränggående. Nåväl, jag förstod att hon ville åka buss så tätt på cachen som möjligt. Trots att jag redan var minus tre minuter tog jag mig tid att hjälpa till, det hör ju till servicen i yrket. Mitt förslag var att hon skulle ta linje 135 åt motsatt håll så skulle hon hamna ganska nära. Nu råkar jag själv vara lite bevandrad i geocaching så jag visste precis vad det handlade om när hon visade upp kartan.

På SLs bussar i Stockholm åker man gratis om man har barnvagn eller rullator. Det är en undantagsregel som bara gäller på bussarna och har tillkommit av praktiska skäl eftersom dessa resenärer lastar på genom bakdörren. De slipper i och med det böka sig fram till föraren för att visera biljetten. För att detta inte ska fungera som någon form av gratisbiljett har man, när det gäller barnvagnar, den regeln att det ska vara en barnvagn med tillhörande barn (som dock inte behöver sitta i vagnen, men skall finnas med på resan). På samma sätt kan man anta att i alla fall andemeningen kring regeln för rullator, bör ha varit att innehavaren av denne faktiskt har behov av den. Något som jag tycker var tveksamt när det gäller mannen som sprang för att hinna med bussen samtidigt som han sköt rullatorn framför sig med ena handen. Jaja, orkar man nu dra runt på en rullator för att få åka buss gratis så må det väl vara hänt.

Har jag sagt att jag tycker om tidiga morgnar? Det gör jag. Så även denna. Klockan är strax efter 5 när jag rundar Östbergahöjden med dagens första tur för min del. Himlen är vackert gul-rosa-lila i morgongryningen. Solen lurar bakom horisonten men har ännu inte gått upp. Globen, som är elektrisk belyst i rosa, bildar silhuett tillsammans med Tele2 arena mot soluppgången. Som ackompanjemang har någon hängt upp en vacker månskära. Tyvärr har jag resenärer i bussen så att stanna för att ta några bilder är uteslutet. Det får stanna vid några mentala bilder till arkivet.

På mina bussar har man roligt - vissa mer än andra tydligen

På mina bussar har man roligt – vissa mer än andra tydligen

I årstarondellen ligger en käpp mitt i gatan. En svart blänkande promenadkäpp med handtag och gummiplupp längst ner. Den ser ut vara i fint skick. Jag undviker nogsamt att köra på den. En käpp i hjulet vill ju ingen ha! Varför vet jag egentligen inte. Inom en kvart lär den vara överkörd flera gånger om i alla fall.

Hur har den hamnat där? Har ägaren lagt den på biltaket och kört iväg? Då borde den fallit av tidigare tycker jag. Eller har någon slängt ut den från en förbipasserande bil? Någon lär i alla fall sakna sin käpp.

Morgonen börjar med ett par varv på 134an,  därefter skifte till 165. Linjerna 134 och 165 har gemensam sträckning en bit men 165 stannar inte vid alla hållplatser som 134 gör. Någon plingar för stopp. Jag stannar på nästa hållplats men när vi står där med dörrarna öppna och ingen kliver av så inser jag att jag stannat med 165an på en av 134ans hållplatser. En förklaring och ursäkt i mikrofonen renderar i visst fnissande från resenärerna. Lite extra pinsamt var det eftersom jag fick tuta bort den lastbil som stod med varningsblinkers på hållplatsen. Vanans makt är stor, ibland går det bevisligen på autopilot.

I Liljeholmen, när det är dags för avgång, blir det ett himla liv bak i vagnen. Några resnärer är upprörda för att en äldre man sitter och spottar inne i bussen. Förvisso ett äckligt och oacceptabelt beteende. En av kvinnorna skriker ”kasta av honom” till mig. Nu är bussen varken en demokrati eller folkdomstol utan en diktatur i det avseendet, så sådana eventuella beslut tar jag och ingen annan.

Den gamla farbrorn verkar senildement, förståndshandikappad eller något i den stilen. Jag kastar inte av någon bara för att en annan resenär vill det. Dessutom  har jag inte befogenhet att kasta av någon så ger man sig in i det är risken stor att det slutar med att jag måste ta dit väktare och vi kan allesamman bli sittande för att vänta på det i både 20 och 30 minuter. Dessutom har jag inte själv sett att han spottat, även om jag inte tvivlar på de andra resenärernas utsago på den punkten. Lösningen får bli en tillsägelse och så kör vi medan jag kan höra ett tydligt muttrande missnöje över att det inte blev mer action av det än så. Det får vara rimlighet i konsekvenserna.

 

Annons
Instagram
Something is wrong.
Instagram token error.

sm0rgm

Follow
Hämta fler

© Copyright 2021 Stefan Helander