bussförare
Idag tog jag och Jannemieke en tur över till Sverige och Helsingborg för att strosa, kanske shoppa och dricka en kopp kaffe. Tack vare ett tips från @buss_borg på Instagram så visste jag att de skulle arrangera provturer med en självkörande förarlös buss och det tillfället ville man ju inte missa.
Nu är det med lite blandade känslor som jag kliver ombord. Som tekniker, nerd och datormupp så kan jag inte undgå att fascineras av tekniken. Men som busschaufför är det med sorg jag ser utvecklingen. Det sistnämnda eftersom jag personligen tycker det är riktigt kul att köra buss och den dagen jag ersätts av en dator är en sorgens dag.
Men visst inser jag att trafiken kommer att bli säkrare med såväl självkörande bilar som självkörande bussar eftersom den vanligaste olycksorsaken är “den mänskliga faktorn”. Visst kommer vi ha olyckor inledningsvis orsakade av buggar i programvaran men när väl de är lösa så kommer vi säkerligen ha en mycket säkrare trafik än idag. Men ack så tråkig. Det tar tyvärr nog bara ett par generationer så finns det ingen längre som saknar att köra varken bil eller buss eftersom det inte är någon längre som gör det.
Jag kommer väl att sitta på ålderns höst och beklaga mig över att “det var bättre förr” när man fick köra bussen själv. Eller i alla fall roligare. Min fru vägrar envist att ta körkort. Hon har ju för det första en privatchaufför (jag) och numera har hon fått argumentet att hon bara väntar på att de självkörande bilarna kommer på marknaden så ska hon minsann också skaffa en bil.
Så här såg det ut på provturen utan förare i Helsingborg idag (2017-09-16).
Det är en ovanligt lugn lördag på alla sätt. Rätt lugnt med resenärer och ingen större trafik att tala om heller. En kollega från innerstadslinjerna som kliver på vid Gullmarsplan berättar att han just avslutat sitt pass och är på väg hem. Inne i stan har de haft det betydligt rörigare i trafiken på grund av tjejmilen. Det loppet påverkar inte någon av våra linjer. Jag får nog min beskärda del av trafikstök nästa helg då Velothon går av stapeln med en hel del trafikomläggningar som berör oss. Men jag klagar inte, jag tycker faktiskt det bara är roligt när det blir den typen av stök. Man får köra andra vägar och ibland improvisera för att lösa problem.
Dottern som är i Umeå skickar bilder från sin skogspromenad i strålande solsken. I Stockholm är vädret mer grått och vid Årstaberg öppnar sig himlen i ett rejält skyfall. Jag konstaterar att en fördel med att det är jag som kör, är att jag i alla fall inte behöver kliva ut från den varma bussen i regnet på nästa hållplats.
Skrattar bäst som skrattar sist säger man ju. På nästa hållplats får jag andra bekymmer. De främre bakdörrarna går inte att stänga vilket känns sådär när regnet vräker ner och i synnerhet eftersom jag helt enkelt inte kommer vidare. Att dörrar inte går att stänga är ett problem man då och då råkar ut för som förare. Orsaken är oftast något fel som gör att de kännande kanterna på dörrarna felaktigt indikerar och då öppnas dörrarna automatiskt för att ingen ska kunna bli klämd. Jag provar att massera de kännande kanterna på dörrarna utan resultat. Då tar jag till ett annat knep.
Man kan nämligen forcera igen dörrarna med stängknappen. Dock med nogrann koll på att ingen finns i dörröppningen så att ingen blir klämd. Samtidigt som man håller stängknappen nere, utan att släppa den, ger man lite lätt gas och när dörrarna är i stängt läge släpper dörrbromsen och samtidigt förblir dörrarna låsta. På så vis kan man i alla fall ta sig vidare till slutstationen och eventuellt få ett vagnbyte om det behövs.
Självklart ska man inte köra en vagn med den här typen av dörrproblem men ofta har det försvunnit igen efter ett par hållplatser. Jag har tre stopp fram till Liljeholmen och vid det laget har felet mycket riktigt försvunnit lika plötsligt som det uppstod. Men eftersom vagnen ska lämnas över till en kollega så informerar jag honom om det, så att om problemet dyker upp igen så får han be om vagnbyte.
Regnet står som spön i backen
Nästa vagn jag tar över efter pausen blir jag dock tvungen att få vagnbyte på eftersom radion inte fungerar och det är en säkerhetsfråga. Nu handlar det alltså om kommunikationsradion och inte om P3-radion. Jag kan inte göra anrop eller skicka statusmeddelanden. Däremot verkar jag kunna svara på anrop, så jag ringer driften och ber dem kontakta trafikledningen som ropar upp mig på radion. Vid nästa stopp i Liljeholmen står reserven redo med en ny vagn åt mig.
Den här lördagen får jag ett välkommet besök ombord – nämligen biljettkontrollen. Dessvärre har jag inte haft en enda gratisåkare med ombord idag. Synd. Jag hade med glädje sett hur de delat ut några kontrollavgifter. Gratisåkning är ett alltför utbrett problem och jag skulle gärna se fler kontroller.
Påskaftons morgon kl 05.15 i Ekensberg
Jag gillar att köra buss. Hur märkligt det än låter så är det så. Jag kör buss på deltid och det är en skön kontrast till mitt IT-jobb som gör att jag vanligtvis tillbringar mycket av min tid framför datorn. När jag kör buss gör jag något helt annat, använder andra delar av hjärnan. Faktiskt upplever jag det många gånger som avkoppling att få komma iväg och köra buss. Dessutom tycker jag det är roligt att ratta stora fordon.
En annan aspekt som jag gillar är de skiftande arbetstiderna. Det är något som de flesta ser som något negativt men för mig är det omväxling. Ibland jobbar jag på dagen, ibland på natten. Ibland börjar jag kl 4 på morgonen. En annan dag börjar jag kanske vid 21.30 och slutar framåt 5-snåret på morgonen. Ibland är det helg, ibland är det vardag. Jag får se alla dygnets timmar. Dag, natt, kväll, tidig morgon, solnedgång och soluppgång. Att gå till jobbet kl 4 på morgonen när det är tyst, stilla, frisk luft och fåglar som kvittrar är obetalbart.
Samtidigt som jobbet har skiftande arbetstider så finns det en rutin och en punktlighet eftersom man har en tidtabell att följa. Jag ska vara på en viss plats vid en exakt tidpunkt, varken tidigare eller senare. För en som mig, som till vardags nästan styr varenda minut av min tid, själv tar beslut om jag ska göra det ena eller det andra under min arbetsdag, är det en rätt skön kontrast att någon annan har gjort det, ned på minutnivå.
Fruängen kl 03. Nattbuss 192 mot Sergels torg.
Den sociala kontakten i form av mötena med passagerare är också väldigt underhållande. Den positiva feedback man får från en nöjd passagerare värmer och glädjer mig. Att i ögonvrån se någon som springer för att hinna med bussen, köra in till hållplatsen och invänta honom eller henne för att sedan mötas av den glädje det innebar att hinna med bussen är stärkande. Som bussförare får man vara med om det mesta. Jag upphör inte att förvånas, men underhållande det är det. Jag har haft en jättefull panda som passagerare. En annan gång klev det på en ung tjej iklädd enbart raffset.
Jag har väldigt sällan problem med passagerare ombord på min buss. Jag tror det handlar mycket om attityd. Vill man ha bråk saknas inte tillfällen till det. Humor är ett väldigt bra hjälpmedel. Både för att avstyra besvärliga situationer och för att själv förhålla sig och distansera sig till sådant man annars kanske kunde ta personligt. När passagerarna kliver ombord försöker jag alltid hälsa på dem med ett leende. De blir ofta glada och hälsar tillbaka. Samtidigt blir bussresan lite mindre opersonlig. Han som sitter där framme är faktiskt en människa. Dessutom en glad sådan. Visst finns det dem som ska tjafsa om biljett och gärna vill åka gratis, men det får man inte ta personligt.
Att försöka få min omgivning att förstå mig har jag för länge sedan gett upp om. Inte ens min fru verkar helt övertygad när jag säger att jag tycker det är avkopplande att köra buss. Var och en blir ju salig på sin tro och så länge jag tycker det är kul tänker jag fortsätta.
Spaningar från bussförarstolen
1. En äldre herre kliver på i Farsta och ger mig två Marieanne-karameller “så att du har något att köra på till Anneboda”. Väl framme i Anneboda kommer han fram och ger mig två till som tack för körningen. “Men kom nu ihåg att man ska suga på dem, inte tugga!”. Pensionärer och barn är mina favoritpassagerare!
2. En yngre herre i 30-årsåldern kliver på med rådjursblick och frågar om han får åka med gratis eftersom han tappat sin plånbok. Hela förklaringen glider lite väl snabbt och lätt så jag får känslan av att det inte är första gången han drar den. Nåväl, man kan väl inte neka någon som tappat sin plånbok att åka hem. En timme senare kliver samma kille på med samma historia och vill åka åt andra hållet. Jag säger åt honom att man bara får åka en gång per kväll med mig med tappad plånbok. Marsch pannkaka av och skaffa ett giltigt färdbevis. Tips från coachen – nästa gång du ska dra en vals med bussföraren, lägg på minnet hur han ser ut så att du inte försöker samma trick två gånger med samma förare (inom en timme). Vi är nämligen inte så dumma som vi ser ut.
3. En lätt (!) förfriskad ung herre påkallar uppmärksamheten om att han vill åka med bussen med något som närmast kan beskrivas som en improvisation av en väderkvarn. Jag fattar vinken och stannar vid hållplatsen varpå han med nöd och näppe lyckas träffa dörrhålet men på tredje försöket äntrar han bussen. Vi skrattar båda gott åt det. Medan han försöker fumla fram en SMS-biljett på sin telefon (fingrarna vill inte riktigt det hjärnan vill) så ser han plötsligt filosofisk ut, ser på mig och yttrar “En kväll utan vänner är som en vän utan kväll”. Något säger mig att det lät bättre i hans huvud 🙂
Over and out!