med nyfikenhet och förundran

Cykla

Inledningsvis ska jag nämna att många cyklister cyklar bra, tyvärr inte alla. Jag är också själv cyklist så jag ser detta med både cyklistens och bilistens ögon.

En del cyklister verkar leva i tron att det är så att bilister alltid har väjningsplikt mot cyklister eftersom bilar är hårda och cyklister mjuka, men så är faktiskt inte fallet. Det är en alltför vanlig missuppfattning.

Jag höll ikväll på att köra på en svartklädd cyklist, utan reflexer eller lyse, som dundrade rakt ut på en cykelpassage på en rak väg. Jag bromsade hårt när jag fick syn på honom och genom att han gjorde en undanmanöver så undvek vi att kollidera. Nu var jag inte ute efter att kasta pekpinnar omkring mig utan mest mån om honom eftersom han antagligen inte förstår hur dåligt han syns utan lyse och reflexer och att komma dundrande ut över en bilväg i 20-30 km/h i becksvart mörker är liksom ingen bra idé. Jag stack ut huvudet och sa att ”Du, lyse och reflexer när det är mörkt ute är en rätt bra idé! Jag såg dig överhuvudtaget inte”. Som svar fick jag ett pekande på marken och orden ”Det är min väg!”.

Nej, faktiskt inte. Cykelpassager, d v s de ställen där cyklister ska kunna passera bilvägar, som är utmärkta med vita fyrkanter för cyklisterna innebär inte fri väg för cyklisten. Bilföraren är skyldig att anpassa farten för att inte utgöra fara för cyklisten, men cyklisten har väjningsplikt för biltrafiken. I det här fallet rörde det sig om en cykelpassage på rak väg. Om cykelpassagen ligger omedelbart efter utfarten från en rondell eller en sväng/korsning så har bilisterna dock väjningsplikt för cyklisterna.

Om det däremot rör sig om en cykelöverfart så har bilisterna väjningsplikt för cyklisterna men vid en sådan överfart är gatan för bilisterna märkta med spetsiga trianglar, en väjningslinje. En cykelöverfart märks också ut med en särskild skylt som ser ut som en variant av ”herr gårman” fast med en cyklist på. Vid cykelöverfart ska det också finnas fartdämpande anordningar, t ex upphöjning eller s k vägbulor.

Att cykla i mörker utan lyse och reflexer är dessutom också olagligt, så cyklisten ifråga hade fel på flera punkter. Nu tror jag inte han var dum i huvudet utan helt enkelt inte visste vilka regler som gäller och hur dåligt han syns. En bra regel mellan alla trafikanter oavsett trafikslag är att, även om den andre har väjningsplikt, är det bra att försöka etablera ögonkontakt eller på annat sätt avgöra att denne har uppfattat dig innan man kör.

Ett råd till dig som är cyklist – även om det inte behövs körkort för att cykla i biltrafiken, ta reda på vilka trafikregler som finns. Det underlättar för dig eftersom du då bättre vet vad du kan förvänta dig av dina medtrafikanter. Cykla med säkerheten i fokus. För även om bilisten hade väjningsplikt så kommer du som cyklist med säkerhet vara den som hamnar på akuten med kanske livshotande skador, inte bilisten. Och vad spelar det för roll om man hade rätt när man är svårt skadad?

Läs mer om cykelpassager och cykelöverfarter här.

Information om regler kring reflexer och belysning på cyklar hittar du här.

Krama varandra i trafiken som dom sa i rattmuffen!

Cykla i Stockholm

Cykla i Stockholm

Jag är fotgängare, cyklist, bilist och bussförare så man kan säga att jag ser trafiken från alla perspektiv. Det pågår en debatt kring cyklismen i Stockholm och jag förundras över hur argument ställs mot varandra på ett sätt som jag tycker inte riktigt är relevant.

Cykelförespråkarna talar ofta om hur infrastrukturen måste förbättras för cyklister. Bättre och fler cykelbanor. Bättre separation mellan trafikslag. Cyklisterna sätts på undantag o s v. Jag kan inte annat än att hålla med.

Argument som ställs mot detta handlar ofta om hur cyklister bryter mot trafikregler och kör som galningar. Jag kan inte annat än hålla med här också. Det stora flertalet cyklister skulle jag påstå beter sig bra i trafiken men undantagen drar dessvärre dåligt rykte över resten. Man ska som bilist och bussförare också ha klart för sig att det inte krävs något körkort varken för att gå eller cykla i trafiken. D v s man kan inte förvänta sig att alla som befinner sig i trafiken vet vilka regler som gäller.

Att dessa argument gång på gång ställs mot varandra kan jag inte riktigt förstå eftersom de inte motsäger varandra. Därför tycker jag många gånger att debatten hamnar på en pajkastningsnivå där debattörerna konstant går förbi varandra.

Här är mina idéer kring att förbättra situationen i trafiken:

  • Bättre infrastruktur. Separera trafikslagen och det gäller såväl fotgängare, cyklister som bilister. Delade gång- och cykelbanor är farligt eftersom man blandar fotgängare som kanske rör sig med 5 km/h med cyklister som rör sig fem gånger snabbare. Att dra cykelbanor som målade streck mellan bilfilerna är nog det mest galna man kommit på i Stockholm.
  • Konsekvent infrastruktur. Idag finns en mängd olika lösningar på cykelbanor. Ibland är det trottoaren som gjorts bredare, ibland med en målad linje för att separera gångtrafikanter från cyklister. Något som fotgängarna ofta inte inser utan promenerar i cykelbanan med risk för att bli överkörda. Se på Köpenhamn som en förebild. Där ser infrastrukturen likadan ut nästan överallt: Bilgata -> trottoarkant -> cykelbana -> ny trottarkant -> gångbana. Det är tydligt för alla parter var man ska hålla hus och trottarkanterna gör att man blir observant på att man kliver in på någon annans område.
  • Utbildning. Ta fram ett informationsmaterial till cyklister med de grundläggande trafikreglerna. Det behövs ju inget körkort för att cykla i trafiken men för sin egen säkerhet borde man som cyklist lära sig de elementära trafikreglerna. Då är det lättare att förstå varför en bil, buss eller lastbil kör som de gör eftersom de kör efter regler cyklisten kanske inte är medveten om. Som fordonsförare har man i princip alltid ”fel” om man kör på en oskyddat trafikant men det innebär inte att man som cyklist har rätt till ”fri väg” i alla sammanhang.
  • Kommunikation. Ögonkontakt är mycket bra i trafiken. Det gör att man kan avgöra om den andre parten har sett en och det är lättare att avgöra intentioner. Att blint kasta sig ut i en korsning och förlita sig på att den andra ska stanna kan bli ödestigert – oavsett om man är fotgängare, cyklist eller fordonsförare. Man kan ha missat en skylt, blivit distraherad eller något liknande. Som fotgängare och cyklist är man dessutom extremt oskyddad och i en kollision med ett fordon är man den som sannolikt drar det kortaste strået. Vad spelar det för roll om man som gångtrafikant eller cyklist hade rätt när man är invalidiserad för resten av livet eller i värsta fall död?

Så här ser det ut i nästan hela Köpenhamn – tydlig separation mellan trafikslagen med trottarkanter. Logiskt och lätt att förstå.

I juli besökte vi ön Terschelling som ligger på den nederländska nordkusten, i Friesland närmare bestämt. Vill du uppleva en annorlunda del av Nederländerna med vacker, annorlunda natur så är Terschelling definitivt ett resmål att rekommendera.

Färjan till Terschelling

På väg mellan sandbankarna mot Terschelling

För att nå Terschelling tar man färjan från Harlingen. Det går också bra att ta bilen med på färjan. Enklast är att boka och köpa biljetter på nätet hemifrån så att man är garanterad plats. Överfarten tar ca 2 timmar – något som förvånade oss eftersom avståndet fågelvägen mellan Harlingen och Terschelling är ca 20 km. Förklaringen fick vi under resans gång. På grund av sandbankarna mellan Terschelling och fastlandet kan man inte färdas raka vägen utan är tvungen att göra ett antal girar. Det gör den verkliga resvägen längre samt att man håller relativt låg hastighet. Ombord på färjan finns cafeteria/restaurang och gratis Wifi för att fördriva tiden om man nu tröttnar på utsikten.

Det erbjuds olika former av boende på Terschelling. Vanligt är camping eller att man hyr ett hus, men även hotell och hostel finns. Eftersom Terschelling också är en ”party-ö” för unga kan det vara viktigt att göra förarbete så att man väljer rätt campingplats. Vi bodde på ett hostel vilket var utmärkt men stördes ett par nätter av festande ungdomar utanför.

Bästa sättet att se Terschelling är på cykel

Bästa sättet att se Terschelling är på cykel

Bästa sättet att se Terschelling är från cykel och det finns mängder av möjligheter att hyra cyklar till låga priser (5-6€ om dagen). Öns storlek gör att man når hela ön från ände till ände på cykel (men observera att den östra delen är avlyst naturskyddsområde sommartid). Hela ön har mängder av cykelbanor och faktum är att det faktiskt inte går att ta sig överallt med bil utan det är cykel som gäller.

Vegetationen är låg och typisk för öar på kusten. På många platser växer tranbär vilt. Historien förtäljer att en man en gång fann en tunna ilandfluten och hoppades att den innehöll alkohol. I sin besvikelse över att den bara innehöll tranbär slog han tunnan i spillror och på så sätt fick tranbären fäste på ön och började växa vilt.

På Terschelling har man under lång tid ägnat sig åt att söka och ta hand om vrakgods. Det finns ett vrakmuséum i Formerum som kan vara värt ett besök.

Vandring på Terschelling - Brandaris wandeltocht

Vandring på Terschelling – Brandaris wandeltocht

Utöver att cykla är vandring ett fint sätt att se ön. Varje tisdag och torsdag arrangeras Brandaris wandeltocht. Det är en 10 km lång vandring som tar ca 2 timmar att genomföra. Vandringarna utmärks genom blåvita träpinnar som slås ner i marken och förläggs till en av tre återkommande start- och slutpunkter men själva vandringen är alltid ny. Det kostar 2€ att delta och man får ett litet blad där kontroller ska stämplas efter vägen. Till detta får man en bok där varje vandring dokumenteras och efter ett antal vandringar får man olika former av utmärkelser, t ex medaljer.

West Terschelling är öns största by och ligger som namnet antyder i västra delen av ön. Här ligger också hamnen där färjan anländer. West Terschelling har butiker och restauranger samt det iögonfallande 55 meter höga fyrtornet som man dessvärre inte har möjlighet att komma upp i.

På öns västsida finns långa sandstränder som uppmanar till bad men se upp om vågorna går alltför höga – man kan sugas ut i havet av underströmmar.

Sammanfattningsvis så är Terschelling inte bara en ”party-ö” utan erbjuder fina möjligheter till naturupplevelser, avslappning och motion i form av vandringar och cykelturer.

Jag har alltid varit en person med få sjukdomar och ”skavanker”, något som jag är djupt tacksam för. Motion och träning var tidigare inte något som intresserade mig och dessutom hade jag när jag närmade mig 30-årsåldern dragit på mig en hyfsad övervikt. Men 1999 fick min mor en stroke och det fick mig att tänka om. Övervikt och motion handlar inte bara om utseende utan om hälsa. Faktiskt så är övervikt och brist på motion en faktor som riskerar att förkorta ens liv.

Så 1999 gick jag ner 30 kg genom diet och motion. Genom åren har jag ökat motionerandet och det gäller att hitta en form som passar en. Annars slutar man snart med det. Jag provade ett par misslyckade vändor med gym-kort som resulterade i att det efter någon månad eller två blev allt glesare mellan passen. Jag tyckte helt enkelt det var så vansinnigt tråkigt.

Den motionsform jag fann som passade mig var cykling. Jag cyklar kors och tvärs genom stan. Till vardags har jag några rundor att alternera mellan som tar ca 1 timme (20 km). Men på helgerna så föredrar jag att cykla fritt på ”upptäcksfärd”. Hitta nya ställen och gator som jag inte varit på förut. På det sättet har jag inga problem att sitta 3 timmar på cykeln – att jämföra med att jag knappt stod ut 45 minuter på en träningscykel på gymet.

Det blir ca 500 mil om året på cykeln eller i genomsnitt ca 1 timme per dag. Jag brukar i praktiken ta 1-2 dagar utan cykling i veckan och på helgerna blir turerna 2-3 timmar. Så jag känner mig frisk som en nötkärna.

Nu till inläggets rubrik – högt blodtryck. Båda mina föräldrar har dragits med högt blodtryck så jag har genetiska förutsättningar för att själv få det. Hösten 2012 var jag på årlig hälsokontroll och denna gång visade sig blodtrycket ha krupit upp över gränsvärdet. Till skillnad från vad jag trodde så är det inget som varken syns eller känns. Man kanske tror att högt blodtryck ska kännas i form av att hjärtat slår hårt. Så är inte fallet. Även om jag är helt avslappnad, ligger ner och vilar, utan stress och känner mig helt harmonisk, så är mitt blodtryck för högt. Motion motverkar högt blodtryck – men som i mitt fall – om orsaken är genetisk så kan man motionera hur mycket som helst – det kommer inte sänka blodtrycket utan det måste medicineras.

Högt blodtryck är, inom vissa gränser, inte någon akut situation. Man kan gå många år med högt blodtryck utan att känna av det eller veta om det. Det är först när symptomen i form av hjärtinfarkt eller stroke dyker upp som det börjar bli besvärligt. För att slippa det bör man medicinera mot det så fort man blir diagnosticerad med högt blodtryck.

Medicinen får man leva med resten av livet och normalt får man inga eller små biverkningar av det. För min del känner jag inte av medicinen överhuvudtaget.

Blodtrycksmätare Omron M6

Blodtrycksmätare Omron M6

Så när man börjar komma upp i 40-årsåldern kan det vara en god idé att regelbundet, t ex en gång om året, få sitt blodtryck kontrollerat. Det är inte fel att samtidigt göra en allmän hälsokontroll så att ev andra problem kan upptäckas tidigt. Det är bättre att börja behandla högt blodtryck (eller andra problem) i tid än att ta hand om konsekvenserna (hjärtinfarkt / stroke) senare.

Om inte annat kan man boka en tid hos distrikssköterskan eller så kan man gå till vissa Apotek som kan göra blodtryckskontroll drop-in. Särskilt viktigt är det om man som jag, har de genetiska förutsättningarna i form av att högt blodtryck finns i släkten. Och kom ihåg – högt blodtryck känns inte och syns inte, så man kan inte veta om man har det med mindre än att man mäter det!

Man kan också investera i en egen blodtrycksmätare. Min läkare rekommenderar fabrikatet Omron M6 som finns att köpa på Apoteket och kostar under tusenlappen.

Vintercykling i Stockholm, -8 grader

Vintercykling i Stockholm, -8 grader

Den här vintern (2012/2013) skaffade jag dubbdäck till cykeln och lät inte vädret hindra mig från att cykla. När det var riktigt ”snökaos” så ska det erkännas att min genomsnittshastighet låg under 10 km/h. Men så roligt det var att cykla i den djupa nysnön!

En fråga jag ofta får kring vintercyklandet är – fryser du inte? Svar nej! Faktum är att jag inledningsvis klädde mig alldeles för varmt så att jag var fullständigt dyngsur av svett efter cykelturen. Om man småfryser lite när man går ut så är man lagom klädd när man cyklar. Så här klär jag mig.

Närmast kroppen har jag ett underställ av polyester (det är knallblått så min fru säger att jag ser ut som en smurf). Det ska fånga upp svetten och transportera ut det till lagren utanför så att man är torr närmast kroppen. Underställ finns i olika prisklasser och av olika material. Alltifrån polyester till bambu eller ull. Jag köpte mitt för 199 kr på ICA Maxi. Naturligtvis är det som alltid – att man får vad man betalar för. De 199 kr jag betalade är i den nedre prisregionen. Trots detta är jag riktigt nöjd med mitt underställ. På understället drar jag på mina cykelshorts med vaddering (för rumpan).

Ovanpå det har jag ett lager av bomull på både ben och överkropp. På överkroppen har jag långärmad hood-tröja eftersom den är lite tjockare än t-shirtmaterial och på benen bomullslångkalsonger.

Ytterst har jag vindtät jacka och byxor – helt utan foder.

På fötterna har jag mina normala fodrade vinterkängor i skinn som jag kompletterat med iläggssulor (4 lager med bland annat lammull och folie). Inget special. Iläggssulorna är köpta på en vanlig skoaffär. Kängorna smörjer jag in och borstar med skofett ett par gånger  i veckan för att göra dem vattenavstötande. I strumpväg har jag löparstrumpor för vinterbruk som jag köpt på Intersport och är det under nollan brukar jag dra på ett par tunna bomullstrumpor utanpå dem. Viktigt är att det inte blir för trångt i skon. Lite luft måste finns för isoleringen och samtidigt måste man kunna röra på tårna för att hålla igång blodcirkulationen.

På händerna har jag handskar vid temperaturer ner till 4-5 minusgrader. Vid lägre temperatur byter jag till fodrade skinnvantar (skidvantar) eftersom det annars blir alltför kallt om fingrarna.

På huvudet har jag en tunn cykelmössa i fleece köpt på XXL. Viktigt är att mössan inte är för tjock eftersom hjälmen annars förlorar sin funktion då den bara hamnar som en dekoration på toppen.

Denna mundering funkar bra för mig i ned till -10 grader och 2-3 timmars cykeltur. Det som jag oftast fryser om är fingrar och tår, men genom att röra dem så håller jag blodcirkulationen igång. Om det blir alltför kallt om fötterna kan det vara en bra idé att hoppa av och gå i 10 minuter eftersom det gör att man rör på fötterna på ett annat sätt än när man cyklar och snart så kommer värmen tillbaka i fötterna.

Vattenflaska med termosfunktion är också bra att ha. Med en vanlig vattenflaska är vattnet en isklump efter en timmes cykling i -8 grader.

Cykel med dubbdäck

Cykel med dubbdäck

Jag älskar att cykla! Har så gjort sedan jag lärde mig det som barn. Plötsligt öppnade sig världen och jag kunde utforska den på mina allt längre färder. Hitta nya platser. Att cykla är något positivt för mig och jag kan redan några timmar efter en lång cykeltur längta till nästa dag då jag får komma ut på en ny upptäcksfärd. Jag tänker dessutom väldigt bra när jag är ute och cyklar. Nya idéer kläcks och gamla problem blir lösta.

2012 bestämde jag mig för att inte ställa in cykeln för säsongen när snön kom. Istället skaffade jag dubbdäck och som mål hade jag att inte låta vädret hindra mig. Det fungerade över förväntan. Visst, det blir inte sommarväg bara för att man får dubbdäck på cykeln men greppet är betydligt bättre än jag hade räknat med. De brantaste isklädda backar, där jag varit övertygad om att jag skulle bli tvungen att gå av och gå visade sig gå helt problemfritt. Tricket är att motstå frestelsen att stå upp och trampa. Istället sitter man på sadeln, växlar ner och trampar på. På så sätt får man mer vikt på det drivande bakhjulet så att det inte slirar och likt en ivrig bergsget klättrar min cykel uppför backen.

Naturligtvis sjunker snitthastigheten när det är snö. Dels är det mer tungtrampat, dels kyler fartvinden ordentligt, så det är skönt att tagga ner från 20-25 km/h till kanske 15 km/h. Sist men inte minst, när det väl slirar till är det rätt skönt att det inte går så fort så att man hinner parera. Hittills är statistiken: Antal dagar som vädret hindrat mig från att cykla = noll. Antal vurpor på cykeln = noll. Däremot har jag stått på näsan en gång i vinter. Då var jag dock på gåben på väg för att hämta cykeln. Jag vill bestämt hävda att, med rätt utrustning, är det inte farligare att cykla på vintern än att åka långfärdsskidor.

Vintercykling

Jag mötte en annan glad vintercyklist

Häromdagen cyklade jag en tur till Nacka Forum för att uträtta bankärenden. En tur på 15 km tur och retur som inledningsvis går igenom naturreservatet i Nacka. Temperaturen höll sig strax under nollan och ett rätt ymnigt snöfall skapade ett vackert vintertäcke. Supermysigt att vara ute och cykla!

Varför är det så – funderade jag över…? Kanske för att det helt enkelt är fint att vara ute i allt det vackra vita. Känna snöflingorna mot ansiktet. Luften är kall men jag fryser inte. Själva cykelupplevelsen blir också annorlunda. Snön gör färden helt tyst. Man liksom flyter fram. Varför har jag inte kommit på det här med vintercykling tidigare? Jag har kunnat cykla i dryga 40 år och först nu upptäckt denna underbara variant av cyklingen. Najs.

Annons
Instagram
Something is wrong.
Instagram token error.

sm0rgm

Follow
Hämta fler

© Copyright 2021 Stefan Helander