med nyfikenhet och förundran

Aktuellt

Kriget i Ukriana är odiskutabelt något som de flesta av oss fördömer och alla insatser som görs för att stoppa det är välkomna.

När det gäller Bahnofs öppna brev till Sveriges alla radioentusiaster, som man får anta är riktat till Sveriges radioamatörer (några andra ‘radioentusiaster’ som har teknisk förmåga att nå till Ryssland med radio finns ju liksom inte), så vill jag mena att även om uppmaningen är i god anda så är det inget vi bör eller kan lägga energi på.

För att en insats eller åtgärd ska vara värd att genomföra så behöver den ha potential att i någon form göra en skillnad. Att Sveriges radioamatörer skulle ägna sig åt att återutsända förinspelade program via amatörradio (som jag uppfattar uppmaningen går ut på) har potentiellt väldigt liten effekt.

Inom amatörradion använder vi låga effekter (max 200 watt), frekvenser och sändningssätt som inte kan tas emot i vanliga radioapparater. För att ta emot våra radiosignaler krävs i princip samma sorts utrustning som vi använder för att sända. Antennerna behöver vara stora för att kunna uppfatta våra relativt svaga signaler.

Dem vi kommer att kunna nå är med andra ord i princip bara andra radioamatörer i Ryssland. Av Rysslands 144 miljoner invånare finns det ca 38.000 radioamatörer vilket är 0,026% av befolkningen. Av dessa 38.000 är det långtifrån alla som är aktiva, d v s har utrustning som de kan använda. En del av dem har haft ett amatörradiointresse som har falnat, de har kvar sitt callsign men saknar utrustning och antenner. Av de återstående som är aktiva så ska vi ha turen att möta dem på någon av de många frekvensband som vi har till vår disposition.

Effektgraden av Bahnhofs upprop närmar sig nästan att skicka budskap via flaskpost. Det är enbart de tekniska aspekterna. Juridiskt har det också implikationer. Kanske tror Bahnhof att vi radioamatörer likt Youtubers sitter och sänder ut våra morgonshower i någon form av enkelriktad broadcast? Så är inte fallet. Vi får inte ägna oss åt enkelriktad sändning och innehållet i meddelandena som vi sänder ska vara av test- eller radioteknisk karaktär och vi ska ha en motstation som vi kommunicerar med.

Att sända enkelriktade politiska budskap via amatörradio bryter mot lagen på en hel rad punkter och de radioamatörer som gör det riskerar att få sina amatörradioprivilegier indragna av PTS oavsett om de gjorts i välmenande syfte eller ej.

Bahnhofs uppmaning till Sveriges radioentusiaster är nog gjord i all välmening men i okunskap om vad amatörradio är och storleken av potentialen, eller icke-potentialen i det.

Nej, lägg istället energin på lobbyverksamhet för att återuppta de ryskspråkiga utlandssändningarna från Sveriges Radio! Sändningar som sker med AM i de s k broadcast-banden med höga effekter (tusentals eller miljontals watt) och som kan tas emot av den breda ryska allmänheten i en vanlig bilstereo (som man förvisso behöver knäppa över från FM till AM). Det har potential att nå den ryska befolkningen i en omfattning som gör skillnad.

Läs föreningen Sveriges Sändareamatörers reaktion på Bahnhofs öppna brev här.

Lyssna här på inslag i Sveriges Radios “Nordegren & Epstein” om huruvida Sverige borde återuppta de ryskspråkiga sändningarna på kortvåg igen.

Sedan Huawei blev svartlistade och Googles appar, inklusive Google Play store, inte längre får levereras i Huawei:s produkter så har dessa produkter blivit rejält vingklippta och knappt användbara för den svenska marknaden.

Under en tid gick det att gå runt detta genom att manuellt installera Google Play store med en s k AKP-installation men numera är det så att även om man lyckas få in ikonen i mobiltelefonen eller surfplattan så går den inte att använda. Google Play store avslutas direkt när man startar den.

Jag testade en Huawei MatePad T10s och kunde konstatera att bland annat följande appar saknas och inte heller finns i Huawei:s egen app-butik:

  • Google Play store saknas, kan installeras men kan inte användas
  • I stort sett alla Google-appar saknas, inklusive Google Chrome och Google Authenticator (appar som jag använder i mitt arbete)
  • Facebook saknas
  • Instagram finns som “snabbapp” vilket innbär att man får en uppmaning om att istället installera appen vilket inte går
  • Swedbank saknas
  • Danske bank saknas
  • SVT Play; finns som “snabbapp” vilket i princip är en webbversion av appen och det medför att uppspelning på en TV via DLNA (t ex på en Google Chromecast) inte fungerar. Man kan alltså bara se video på surfplattan.
  • Youtube; finns som “snabbapp” men har samma problematik som SVT Play
  • Transportstyrelsens Mina fordon saknas
  • Netflix saknas
  • SL:s reseapp (bl a för att köpa mobilbiljett) saknas
  • Sveriges Radios SR play saknas
  • Waze navigation saknas
  • Dropbox saknas

Säkerligen saknas många fler appar än så men jag slutade testa efter ovanstående lista eftersom jag kunde konstatera att produkten är oanvändbar för mitt arbete och för mig personligen. Det innebär att jag inte kan se Huawei som ett användbart alternativ.

En intressant notering när det gäller Facebook. Jag försökte logga in via webbläsaren i plattan men inte heller det gick med felmeddelandet “fel lösnord”. Jag trippelkollade lösenordet och försökte flera gånger med samma resultat. När jag provar att logga in i webbläsare på min dator med exakt samma lösenord så fungerade det, så det verkar som att även inloggning i webbläsare på Facebook inte fungerar från Huawei:s produkter.

Man kan ju spekulera i syftet bakom den amerikanska svartlistningen men en inte oväsentlig del är nog att slå undan benen för kinesisk konkurrens. Personligen är jag tveksam till om detta är gynnsamt ur ett globalt perspektiv.

Hållbarhet är idag en viktig fråga i många sammanhang eftersom vi måste värna om miljön. Men hållbarhet när det gäller mobiltelefoner och surfplattor har kommit lite i skymundan. Förvisso har en del leverantörer infört återvinningsprogram där den gamla mobiltelefonen kan återvinnas på olika sätt men samtidigt erbjuder man möjligheten att byta telefon så ofta man vill vilket klingar illa när man ser det ur ett miljöperspektiv.

En del mobiltelefonleverantörer lär beräkna livslängden för en mobiltelefon till mindre än ett år. Hårdvaran borde kunna fungera betydligt längre än så. Givetvis ligger det i tillverkarens intresse att livslängden är så kort som möjligt så att vi ofta behöver köpa en ny. Ur ett miljöperspektiv en total katastrof.

Ett konkret exempel är surfplattan Samsung Galaxy Tab III som lanserades i juli 2013. Den underhölls med uppdateringar av operativsystemet (Android) av Samsung fram till februari 2014, d v s inte ens ett år (!) efter lansering. (Sista Android-version som Samsung tillhandahöll var Android 4.4.2 “Kitkat” som är från december 2013.)

Hur många gånger har man inte råkat ut för att man “måste” skaffa ny telefon eftersom viktiga appar, t ex Bank-ID, inte längre stöds i den version av operativsystemet? Rent hårdvarumässigt är faktiskt telefonen fortfarande funktionsduglig.

Att inte underhålla produkten med nya versioner av operativsystemet leder i längden till att fler och fler appar slutar att fungera eftersom de inte stöder äldre versioner av operativsystemet. Här kan man naturligtvis också lägga ett ansvar på app-tillverkarna att i större omfattning ha stöd för äldre versioner av operativsystemet.

Åter till Samsung Galaxy Tab III från 2013. Den sista Android-versionen som Samsung levererade till den var som sagt Android 4.4.2 (“Kitkat”). Ett större antal appar hade slutat fungera och jag stod inför valet att kasta bort den eller göra något annat. Jag gjorde därför något annat. Med en del knåpande installerade jag LineageOS som är en fristående Android-distribution.

Med LineageOS 14.1 i min Samsung Galaxy Tab III så kunde jag nu använda Android 7.1 (“Nougat”) från 2016 och prestandan var det absolut inga fel på. Surfplattan var snabb och behaglig att använda trots att jag nu använde en flera generationer nyare version av operativsystemet. Bevisligen fungerar alltså hårdvaran från 2013 med betydligt senare versioner av operativsystemet och livslängden hade kunnat vara betydligt längre – om bara tillverkaren hade bemödat sig med att underhålla produkten.

LineageOS installerar dessutom inte de förinstallerade appar som ligger med när den kommer från Samsung (och som inte kan avinstalleras även om jag inte använder dem), utan jag kan via Google Play store bara installera precis de appar jag behöver och ingenting mer.

Installation av LineageOS 14.1 – Android Nougat 7.1.2 på Samsung Galaxy Tab 3 – P5220

Nu är installationen av LineageOS kanske inte en procedur för nybörjaren och ett varningens finger ska lyftas eftersom det alltid finns en risk att man misslyckas och därmed “brickar” sin surfplatta. Med “brickar” menas att den hamnar i ett läge där den blir lika användbar som en tegelsten och det går inte att avhjälpa så en “brickad” produkt är oftast bara att kasta. Nu hade jag inget att förlora i mitt fall eftersom jag ändå stod inför alternativet att kasta den men detta är en faktor man bör vara medveten om.

Numera lär dock både Google och Samsung utlova minst tre år av uppdateringar för sina produkter vilket i alla fall är ett steg i rätt riktning. Det jag ser fram emot är att det görs tester och utvärderingar av mobiltelefoner och surfplattor där support och underhåll från tillverkarna också vägs in. Den produkt med längst underhållstid från tillverkaren är den som kommer att få mina pengar i framtiden.

Åter till hållbarhet för mobiltelefoner och surfplattor. Miljöfrågor är viktiga och det är dags att även tillverkare av mobiltelefoner och surfplattor och tillika app-tillverkare verkligen börjar ta sitt miljöansvar och ser till att vi kan använda produkterna betydligt längre än idag. Vi borde kunna använda produkterna tills de är fysiskt utslitna, inte för att tillverkarna inte “orkar” underhålla dem utan gärna ser att vi istället köper en ny.

Kaoset i Stockholm kring bokning av covidvaccination gör mig som IT-människa lite förundrad. Ja, jag vet, det är alltid lätt att sitta med facit i hand och vara “expert”, men jag kan inte låta bli att undra.

Man väljer att implementera bokningsfunktionen i appen “Alltid öppet” eftersom “en miljon redan har laddat ner appen”. Men varför lägga detta i en app, som har andra viktiga funktioner som t ex videokonsultation med läkare som kan påverkas? En app kräver en mobiltelefon eller en surfplatta med specifika operativsystem och innebär dessutom ett extra steg i form av att appen måste laddas ner och installeras först (för dem som inte redan har appen).

Det finns inget i funktionen “boka vaccinationstid” som kräver att det är en app. Det går lika bra i en webbsite, som ju kan göras mobilanpassad så att den även fungerar utmärkt på en mobil. Webbläsare behöver inte laddas ner, det finns redan i alla mobiler, surfplattor och datorer oavsett fabrikat och operativsystem. Man kan också lättare låna någon annans dator, surfplatta eller mobil (om man inte har en egen) för att boka tid om det är utformat som en webbsite. Man kan till och med göra det på en publik dator på t ex ett bibliotek (ja, jo, jag vet att många av dessa varit stängda p g a corona men rent principiellt).

Att utforma funktionen som en app ställer stora krav på utvecklaren eftersom appen måste ha stöd för olika versioner av telefonens eller surfplattans operativsystem, inte bara senaste version utan många versioner bakåt i tiden om appen ska kunna användas av så många som möjligt.

Det ställer alltså mycket högre krav på en app än motsvarande funktion i form av en webbsite. Jag provade att ladda ner appen Alltid öppet i min Apple iPad som har några år på nacken och med den hade jag inte kunnat boka någon vaccinationstid eftersom appen inte har stöd för min iPads version av operativsystemet och därmed inte fungerar. Kan jag inte bara uppdatera operativsystemet i min Apple iPad då? Nej, min iPad har den senaste version av operativsystemet som existerar för den modellen av iPad. Så det handlar inte om att min iPad är “ouppdaterad”. Den är bara lite gammal.

Min lite äldre Apple iPad har en version av operativsystemet som inte stöds av appen Alltid öppet

Att bokningsfunktionen skulle bli överbelastad kom tydligen lite som en överraskning, i alla fall hade man kraftigt underskattat det. Så att man i panik installerade extra servrar kvällen innan lanseringen men det var ändå långt ifrån tillräckligt.

Det finns redan en bransch där man har erfarenhet av stora kortvariga belastningar vid bokning och det är biljettförsäljning till konserter. Där finns redan idag utvecklade system för att ställa besökaren i kö, som visar hur många som är före i kön och förväntad kö-tid. Systemet släpper sedan fram besökarna i lagom takt till bokningssystemet så att det inte blir överbelastat. Ett sådant system finns alltså redan färdigt och hade kunnat undvika detta kaos.

Jag får känslan av att man inte tittat på vilka lösningar för sådant här som redan finns utan så att säga börjat från scratch och uppfunnit hjulet på nytt? Apropå uppfinna hjulet på nytt, varför ska varje region ansvara för att utveckla sitt eget bokningssystem? Behovet är ju detsamma nationellt och det låter i mina öron märkligt att alla regioner parallellt ska sitta och uppfinna var sitt hjul. Det hade antagligen blivit billigare och bättre om samtliga regioner hade fått vara med och bekosta ett nationellt bokningssystem.

Covid 19 status 2020-03-24
Covid 19 status 2020-03-24

Länder världen över stänger ner i olika grad för att bromsa spridningen av coronaviruset och sjukdomen Covid-19. Nu går debatten het kring huruvida de samhällsekonomiska konsekvenserna kan motiveras i förhållande till resultatet och en del menar till och med att konsekvenserna för samhället tillfogar större skada än själva viruset.

Man ser ofta jämförelser med hur många som dör i andra sammanhang och jämför det med aktuella dödstal i spåren av coronaviruset.

Problemet är att det saknas statistik för de händelser som inte uppstår. En “ickehändelse” syns inte i någon statistik. Vi kan inte se hur många liv som faktiskt har räddats av de åtgärder som vidtas i samhället.

För att illustrera detta ska jag göra ett enkelt räkneexempel, som är starkt förenklat och naturligtvis inte är i närheten med Folkhälsomyndighetens beräkningsmodeller.

Så kallad folkimmunitet, d v s att spridningen av viruset självdör, beräknas uppstå när ca 60% av befolkningen har varit smittade. I Sverige, med ca 10 miljoner invånare, så betyder det att ca 6 miljoner människor ska ha varit smittade. Av de som smittas blir ca 5% så svårt sjuka att de behöver intensivvård vilket innebär ca 300.000 människor. I Stockholm har vi i nuläget 90 intensivvårdsplater och snart 180. Vården kommer därmed inte ha en chans att ge de som behöver intensivvård.

Av de som smittas är det ca 1-2% som avlider. I ett verkligt scenario där viruset fick spridas ohejdat så skulle man också kunna räkna in de dödsfall som uppstår då människor med andra sjukdomar än Covid-19 avlider på grund av att de inte kan få vård då vården är överbelastad. Men låt oss ändå hålla oss till de 1-2%. Det skulle innebära 60.000-120.000 direkt döda av Covid-19 i Sverige.

Låt oss hypotetiskt räkna med att t ex 1.000 personer i verkligheten avlider i Sverige efter de åtgärder som vi nu vidtar i form av social distansering och nedstängning av samhället. Det innebär att vi därmed (hypotetiskt) gemensamt kommer att ha räddat 59.000-119.000 mäniskoliv. En ickehändelse är också en händelse även om den inte syns i statistiken. Det ska vi inte glömma bort.

Är det värt det? Ja, i min värld är det värt alla insatser.

Spanska sjukan som härjade för 100 år sedan har en del likheter med Corona tog mellan 50-100 miljoner människoliv globalt sett. I Sverige, som på den tidpunkten hade ca 6 miljoner invånare, dog 37.573 personer.

2018-02-01 träder en ny lag i kraft som skärper reglerna kring avändning av mobiltelefoner, kommunikationsradio och liknande utrustning vid körning. I den nya lagen är det uttrycklingen förbjudet att hålla mobiltelefon och liknande i handen. Detta omfattar även handhållen mikrofon till kommunikationsradio. Så här säger lagen – Trafikförordning (1998:1276), 4 kap, 10 e §:

Vid färd på väg med ett motordrivet fordon får föraren ägna sig åt aktiviteter som användning av mobiltelefon och annan kommunikationsutrustning endast om det inte inverkar menligt på förandet av fordonet. Föraren får inte använda denna utrustning på ett sådant sätt att han eller hon håller den i handen. Förordning (2017:1284).

Som yrkesförare ser man så mycket tokigt ute i trafiken så hälften vore nog, så jag ser positivt på att reglerna skärps. Det medför att det blir enklare för Polisen att övervaka och lagföra eftersom de gamla reglerna var rätt så luddiga.

Med lagar är det ju så att det inte går att skriva specifika lagar som passar för varje enskild situation. Hela rättsväsendet skulle bli ohållbart med lagtexter så oöverskådliga att ingen skulle klara av att hantera dem. Därför skrivs lagar generellt och vid behov revideras de. Det innebär att lagar ibland kan få “konstiga” effekter och att man kan tycka att de skjuter bredvid målet. Att tillämpa lagar på verkligeheten är ibland som att försöka få runda klossar att passa i fyrkantiga hål. Det matchar inte helt, men man får göra så gott det går.

För oss som använder kommunikationsradio i arbetet så medför detta också förändringar eftersom vi inte får hålla mikrofonen i handen. Nu kan man tycka att det inte är just hållandet av mikrofonen som är problemet, men som sagt, jag ser gärna att reglerna skärps och medför det att jag inte får prata med mikrofonen i handen så får det bli så.

Nu tror jag egentligen inte att det är just de handhållna mikrofonerna till kommunikationsradio som är den stora faran i trafiken. Till skillnad från en telefon, som måste hållas vid örat för att man ska höra vad motparten säger, så är kommunikationsradion i det avseendet redan halvt handsfree eftersom man hör motparten via högtalare och man kan till och med lägga ifrån sig mikrofonen medan motparten talar. I de bussar jag kör har man inte hunnit installera någon form av handsfree-utrustning, så en lösning är bara använda kommunikationsradion när fordonet står still.

I SL:s fall (som jag kör för) kan detta vara lite praktiskt besvärligt beroende på hur radiosystemet är uppbyggt. När man som förare vill ha kontakt med trafikledningen skickar man ett statusmeddelande via skärmen (buss-pc:n) som anger vad man vill ha hjälp med. På så sätt kan trafikledningen prioritera ärendet så att man får hjälp snabbt när man behöver det medan om det inte är så akut så kan man vänta. I praktiken innebär det, beroende på ärendets art och trafikledningens arbetsbelastning att det kan ta allt mellan 10 sekunder och 30 minuter (eller mer) innan man får svar.

Så lösningen att stå vid vägkanten och vänta på svar fungerar inte praktiskt. Dessutom är det så att om man inte svarar inom en viss tid när trafikledningen sedan anropar så kopplas samtalet ned och man får börja om. D v s, då man får svar från trafikledningen behöver man besvara anropet tämligen omgående och det är inte säkert att man hinner stanna på lämplig plats för det.

Efter 1 februari 2018 är det inte tillåtet att använda handhållen mikrofon till kommunikationsradio

Efter 1 februari 2018 är det inte tillåtet att använda handhållen mikrofon till kommunikationsradio. Så här bör man kunna göra utan att bryta mot lagen.

Min lekmannamässiga tolkning av lagen (jag är inte utbildad inom juridik), är att en annan lösning är att helt enkelt låta mikrofonen sitta kvar i hållaren, trycka på sändningsknappen och höja rösten lite extra. På så sätt kan man använda radion utan att man håller mikrofonen i handen och att det därmed bör vara tillåtet medan man kör. Fortfarande gäller att användningen av kommunikationsradion inte får störa körningen i övrigt.

Tänk på att din arbetsgivare kan ha en policy som medför att denna lösning på problemet ändå inte är tillåten på din arbetsplats.

(Vill du använda bilden ovan, kontakta mig. Observera att ovanstående lösning, att låta mikrofonen sitta kvar i hållaren, inte är prövat jurdiskt så jag friskriver mig härmed från allt ansvar.)

Även om det skulle röra sig om en juridisk gråzon så är busringnings-apparna (“phone jokes” som de benämns på engelska) moraliskt helt förkastliga.

Tycker du att du har alldeles för många vänner eller att dina vänner tycker allt för bra om dig? Då är detta appen för dig. Du blir garanterat av med ett par vänner på nolltid!

Busringingar har nog förekommit så länge telefonen har funnits. Förr i tiden tycker jag nog att de var rätt harmlösa. Någon ringde med förställd röst och det hela var relativt lätt att genomskåda. Irriterande, men rätt harmlöst.

Busringnings-appar

Busringnings-appar

Busringnings-appar

Busringnings-appar tar det hela till en ny nivå. Busringaren kan via en app “beställa” och betala för ett telefonsamtal till den utsatte som blir uppringd med ett inspelat “samtal”. Samtalet är utformat så att det är svårt att inte uppfatta det som ett verkligt samtal när det i själva verket är en inspelad monolog av en främmande person. T ex kan det föreställa en uppretad granne som anonymt skäller ut en för att man stjäl deras wifi och laddar ner filmer.

För att beställaren (busringaren) ska kunna få ta del av sitt “skämt” så spelas samtalet in och levereras som en ljudfil som busringaren kan spela upp och skratta åt tillsammas med sina vänner. Vill man så kan man ju dessutom dela ljudfilen via sociala medier och på så sätt fullständigt häckla och göra sig rolig på den utsattes bekostnad.

Realistiska samtal

Att samtalen uppfattas som realistiska är det inget tvivel om. I Danmark har polisen på senare tid fått telefonsamtal från personer som varit övertygade om att de blivit utsatta för brott efter att ha fått samtal från desssa busringings-appar. Samhällets resurser kan användas till bättre saker än att hantera busringningar.

Jag och min fru blev utsatt för ett sånt här skämt häromkvällen. Problemet för avsändaren är att denne inte är närvarande när samtalet kommer, så denne har ingen aning om ifall det landar vid en olämplig tidpunkt. Det är som att kasta iväg en handgranat i blindo, utan en chans att veta hur den träffar.

I vårt fall kom det första av flera samtal i slutet av middagen och av olika skäl på ett sätt som gjorde det mindre lyckat. Även om vi inom någon halvtimme blev varse om att det var ett skämt så förstörde det en stor del av kvällen för oss.

Practical jokes = socialt accepterad mobbning

Det hela är vad man skulle kunna beteckna som ett “pratical joke”, något som jag personligen inte har mycket till övers för. Om man skämtar med en person “face to face” så kan man snabbt fånga upp om ett skämt inte landar på ett bra sätt och hantera det genom att be om ursäkt eller på annat lämpligt sätt reparera skadan.

Ett practical joke är ett skämt på en annan persons bekostnad och här beträder man ett minfält eftersom det är lätt att den som är utsatt för det inte uppskattar skämtet. Den sociala normen är ju att man ska “tåla” lite skämt så vanligt är att man som utsatt klädsamt skrattar med åt skämtet.

Practical jokes är en mycket svår konst. Om man som utsatt skrattar från hjärtat för att det verkligen är roligt, då är det ett skämt på riktigt. Men i den sekund den som är utsatt för det inte skrattar av hjärtat, så faller det hela till att bara handla om socialt accepterad mobbning anser jag.  De som utfört ett practical joke skrattar då åt den som är utsatt och inte med denne.

Som ung så vågade jag inte annat än att skratta med, men som vuxen har jag lärt mig att inte falla för den sociala normen. Mer än en gång har jag fått en knuff på axeln med orden “kom igen nu, det var ju bara ett skämt”. Som vuxen brukar oftast mitt svar då bli “ser det ut som att jag skrattar?”.

Kalla mig tråkig, men jag kommer inte skratta för att det förväntas av mig. Som barn skrattade jag med när någon lade häftstift på min stol i skolan och hela klassen skrattade åt mig. Practical jokes är inget annat än en vuxen-version av det.

I fallet med busringnings-appen så kan alltså vår vän sitta och lyssna på ljudklippet och skratta åt oss. Ljudklippet kan också delas med andra vänner och de kan tillsammans skratta – åt oss, men inte med oss. Vi skrattar nämligen inte.

Hade situationen utspelat sig under rasten på en skolgård, där en grupp elever utsätter andra för “skämt” och sedan skrattar åt dem så hade det kallats mobbning och förhoppningsvis resulterat i samtal med berörda elevers föräldrar från skolans sida.

Juridiskt

Nu är jag inte jurist, så på en rent lekmannamässig nivå så gissar jag att utsätta någon för ovanstående skämt och spela upp ljudfilen för andra för att gemensamt skratta åt skulle kunna landa under förtal eller någon form av ofredande.

Delar man ljudklippet i sociala media så hamnar det i en helt annan division. Här är det nog ingen tvekan om att skämtaren görs sig skyldig till lagbrott.

Som skämtare ska du inte heller förvänta dig något stöd av app-tillverkaren. I villkoren som du godkänner påtar du dig allt juridiskt ansvar så i rättssalen kommer du att vara ensam.

Första veckan i november inleddes med, tro det eller ej, snö! Ett mycket ovanligt väderfenomen i Sverige vid denna tid på året. Det tyckte i alla fall TV4 som för säkerhets skull skickade ut ett team att direktsända de första snöflingorna ifrån Dalarna. Man kunde nästan tro att vi aldrig sett snö i Sverige.

På söndagen gick SMHI ut med klass 1-varning för Stockholm då det skulle komma snö. Hela 5 (!) cm. Jag betvivlar inte att nederbörden uppfyller kriterierna för varningen. Det är inte utan visst befog som norrlänningarna kallar oss fjollträsk.

Klass 1-varning i fjollträsk

Klass 1-varning i fjollträsk

Men visst, halt blev det eftersom temperaturen höll sig runt nollan. Vinter-ringrostiga Stockholmsbilister kryddat med, som det verkade, i stort sett obefintlig halkbekämpning gjorde att man krockade med varandra likt bowlingkäglor ute på vägarna. Jag ska inte generalisera alltför mycket, man kan ha otur också.

Lite otur hade ett par kollegor som möttes på linje 134 respektive 168 uppe i Östberga. Där var det både halt och trångt så det ledde till en lite sammanstötning. Inget värre än materiella skador som uppgick till var sin förlorad vänsterspegel. För säkerhets skull lade man om trafiken så att vi inte trafikerade den besvärligaste backen på ett par timmar tills det hade hunnit bli plogat och sandat.

Rejält med otur hade Stockholm ett par dagar senare när man drabbades av det som media kallade “snökanon” med det värsta snöfallet i Stockholm på 111 år. Det tog timmar att ta sig såväl till och från jobbet kunde jag läsa om. Själv hade jag dragit söderut och befann mig i Danmark där snön uppgick till 2 cm under natten och som smälte bort under förmiddagen. Medan vi läste om kaoset på nyheterna passade vi på att njuta av ett par extra soliga och fina höstdagar på nordsjälland.

Stefan Saidac funderade över hur man hittar de bästa vinerna på Systembolaget. Att läsa recensioner i olika tidningar är ett sätt, men Stefan utvecklade en egen metod att sammanställa dessa recensioner från olika källor till en “topplistornas topplista”.

Resultatet blev sajten vinbetyget.se. Här sammanställer Stefan topplistor över de bästa vinerna baserat på recensioner från bland annat Allt om Vin, DN, GP, SvD, Sydsvenskan, Vinbanken, med flera.

För att ett vin ska hamna på vinbetyget.se så behöver vinet alltså ha fått bra recensioner i flera olika tester. Ett vin som finns på vinbetyget.se:s topplista är alltså ett vin som fått bra omdömen och chanserna att du hittar ett gott vin om du tar hjälp av sajten är ganska stor.

Annons
Instagram
Something is wrong.
Instagram token error.

sm0rgm

Follow
Hämta fler

© Copyright 2024 Stefan Helander