med nyfikenhet och förundran

Månadsarkiv: mars 2015

Varningslampor på Scaniabuss

Varningslampor på Scaniabuss

Häromdagen när jag var ute och körde buss började plötsligt en larmsignal att tjuta och en röd symbol med en motor med flammor i tändes på instrumentpanelen. Jag körde direkt in till kanten, stängde av motorn, öppnade dörrarna och utrymde bussen. Medan jag bromsade in tittade jag i backspegeln men kunde inte se någon rök varken utanför bussen eller inne.

När bussen var utrymd och alla resenärer tryggt stod på trottoaren gick jag runt bussen men kunde inte hitta något som brann. Jag kikade då närmare på indikeringen, som visade sig inte vara brandlarmet. Det sitter nämligen mer till vänster på panelen och består av en ännu större röd lampa med skylten ”BRANDLARM” bredvid.

Den här indikeringen betyder tydligen ”allvarligt motorfel”.  Varför man gör den i form av en symbol med en motor med flammor på förstår jag inte. Som förare så funderar jag inte utan tänds det en sådan lampa och tjuter en larmsignal, då stannar jag och utrymmer bussen först och funderar sedan. Varför inte bara göra en motorsymbol med ett rött kryss över och låta symboler som innehåller flammor faktiskt vara reserverat för just brandlarm? I detta fall visade det sig bero på att oljestickan var snustorr så vi hade tappat oljetrycket i motorn.

Borde jag som förare inte veta vad lamporna betyder kan kanske vän av ordning undra? Jo, faktiskt, men samtidigt så kör vi ett antal olika bussmodeller av olika fabrikat där lamporna inte alltid har samma utseende. På en del bussar finns det faktiskt en symbol med flammor som just är en indikering för brand.  Och ”better safe than sorry” – hellre utrymma en gång för mycket än en för lite. Det händer dessvärre att bussar brinner och för mig som förare är det ett mardrömsscenario. Så här gick det med vår vagn 4710, en buss som jag själv kört ett antal gånger → http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19327915.ab

Hur som helst så fick jag ju på grund av detta praktiskt öva utrymning av buss med riktiga passagerare och det gick i stort sett bra. Det satt som reflex att få upp dörrarna och ingen panik uppstod. En ersättningsvagn var på plats inom 10 minuter så förseningen på turen blev relativt sett ganska liten.

I övrigt, för den som inte noterat det så har färgerna på varningslamporna i bilar, bussar och lastbilar en praktisk betydelse. Orange är en information, något som bör kontrolleras så snart det finns möjlighet. Rött innebär att något allvarligt är fel och att man ska stanna och stänga av motorn omedelbart.

Bussterminal Liljeholmen

Bussterminal Liljeholmen

Som bussförare gagnar det en om man, liksom jag, är utrustad med ett stilla sinne, tålamod och förståelse för att resenärer är irriterade. Man är den som ofta får sig en ”skopa ovett” mest som ett sätt att ha någon att avreagera sig på när man som resenär utsätts för att bli försenad.

Som bussförare får man ha förståelse för att resenären inte har hela bilden klar för sig och därmed inte kan se sammanhanget. Det ska man inte ta åt sig av.

Nyligen körde jag i morgonrusningen med Liljeholmens bussterminal som utgångspunkt. Denna dag hade man stora störningar i järnvägstrafiken, inklusive pendeltågen, mellan Stockholm C och Älvsjö. Dels medförde det direkt en högre belastning på bussarna men många av de resenärer som hörde nyheten på radion till frukosten valde att ta bilen till jobbet istället och det medförde också generellt tätare trafik och längre köer.

På detta inträffar ju också ibland trafikolyckor, så även denna morgon. En lastbil och personbil krockade vid Årstaberg och även om de inte helt blockerade trafiken så drog det snabbt på sig långa köer.

Resultatet blev att jag blev ordentligt försenad på linje 134 så att när jag slutligen kom in till Liljeholmen låg jag -16 minuter vilket är rätt mycket i bussammanhang. Nästa avgång med den vagnen var därmed redan försenad.

Jag skulle dock ha ca 45 minuter rast så jag lämnade över bussen till kollegan som skulle ta över. Jag hade också pratat med trafikledningen och de hade frågat mig om jag kunde tänka mig att krympa ner min rast till det minsta som lagen kräver, nämligen 30 minuter. Det skulle innebära att jag skulle behöva köra min nästa avgång på linje 165 med ca 3 minuters försening. Självklart ställer jag upp för resenärernas skull!

Efter 30 minuters rast kommer jag ut till bussen som står uppställd vid gaten och avgångstiden är passerad med 3 minuter. Resenärerna står och väntar utanför dörren till gaten och jag ser på dem att de är irriterade över att jag ”kommer sent” till avgångstiden som redan är passerad. En kvinna som kliver på säger med hög röst ”Du är försenad! Du ska inte sitta och dricka kaffe! DU SKA JOBBA!!!”.

Jag tar som sagt inte åt mig. Folk kan inte veta hur det hänger samman. När vi kör ut från Liljeholmen tar jag mikrofonen och beklagar förseningen och berättar att det varit en kaosartad morgon i trafiken med stora förseningar, vilket gjort att jag för deras skull minskat ner min föregående rast till det minsta som lagen kräver, men att det tyvärr innebar att vi var tvungna att avgå ca 5 minuter sent. Men att jag tyckte det var bättre att jag drog ner på min rast, för deras skull, och såg till att vi avgick ca 5 minuter sent istället för 18, som det hade blivit om jag tagit hela min rast som jag hade rätt till.

Nej, hon kom naturligtvis inte fram och bad om ursäkt, men det hade jag inte heller förväntat mig. Innan du skäller ut din busschaufför nästa gång, tänk på att han eller hon också blir sen till sin kommande rast, paus eller att sluta jobbet för dagen, när bussen är sen. Att bussen är sen drabbar inte bara dig som resenär. Fråga gärna varför han eller hon är sen istället. Frågan är befogad och du kommer säkert få ett bra svar.

Ingen bussförare med sitt sunda förnuft i behåll vill komma sent till en avgång, full med irriterade passagerare, bara för att dricka en kopp kaffe. Det är inte den koppen kaffe värd, dessutom vill jag personligen i alla fall göra ett så bra jobb som möjligt och i det ingår att avgå i tid. Det är liksom en heder. Det är dessutom så att alla bussar idag spåras med GPS så trafikledningen har full koll på om en buss inte avgår i tid. Det gör att man som förare inte kan ta några förlängda ”fuskpauser” obemärkt.

Donald Helander - min pappa, en dag på jobbet 1984

Donald Helander – min pappa, en dag på jobbet 1984

Nyligen drömde jag att det var hög tid att slå en signal till min pappa, bara för att höra hur det är eftersom det var ett tag sedan jag hörde av honom. Att sakta vakna till och inse att han dog 1992 och möjligheterna att ringa honom sedan länge är borta var inte lika rolig.

Numera är det få av dem jag känner som bara hör av sig så där, rätt upp och ner, bara för att höra hur det är och hålla kontakten. Är det bara jag eller har det blivit ett tidens tecken att man måste ha ett ärende för att höra av sig? Är vi så uppkopplade via sociala medier att vi ändå tycker att vi har koll på varandra?

Jag är ingen motståndare till sociala medier som t ex Facebook. Jag tycker det är ett utmärkt sätt att hålla kontakten med dem som kontakten annars hade gått förlorade med. Gamla klasskamrater, arbetskollegor och vänner har man fortfarande lite koll på vad de sysslar med nu för tiden.

De flesta telefonsamtal jag får idag inleds med lite artiga fraser, ”hur är det med dig nu för tiden”, ”det var länge sedan” o s v men man hör på tonläget att det finns en annan anledning till att de ringer. Ofta vill man be mig om råd eller om en tjänst och jag undrar rätt ofta om man faktiskt ens var intresserad av mina svar på de inledande artighetsfraserna?

Kontakten via sociala media ersätter ju inte det hederliga gamla telefonsamtalet, bara för att ”snacka skit” och ”kolla läget”. Jag måste erkänna att jag saknar de sociala telefonsamtalen vi hade innan sociala media. Att höra en röst och ett tonläge är faktiskt något helt annat än statusuppdateringar som kanske inte är så spontana som de verkar, utan ofta genomtänkta och ibland redigerade, eller för att inte tala om den senaste selfien (eller numera groupien) på Facebook.

Nu är jag 60-talist och har levt en stor del av mitt liv före tiden med såväl Internet som Facebook och Twitter. Innan vi hade denna ständiga, dygnet-runt-uppkoppling, så var vi tvungna att bete oss lite annorlunda för att hålla kontakten med varandra. Det kanske inte är fel på dagens sätt att kommunicera, kanske är det bara jag som ”is getting too old for this shit” och i min enfald saknar att kommunicera via telefon? 🙂

Jag försöker då och då ringa dem jag känner och tycker om men med några få undantag känns det som det är bara jag som gör det. Låter jag bli att ringa så kan det gå månader och år utan att vederbörande hör av sig. Då undrar man i stilla sinne om man inte är saknad eller om alla helt enkelt är för upptagna med sina liv för att hinna höra av sig?

Ring dem du tycker om då och då. Jag tror de kommer uppskatta det. Gärna idag. I morgon kan det vara för sent.

Annons
Instagram
[wdi_feed id="1"]

© Copyright 2021 Stefan Helander