med nyfikenhet och förundran

sl

Busshållplatserna är utformade med vissa anordningar som har en bakomliggande tanke eller funktion.

  • Ofta finns en mörk platta i trottoaren med små upphöjda bulor. Den kallas ”taktil platta” och dess kontrast mot de övriga ljusare plattorna ska göra det lättare för resenärer med synnedsättning att se den. Resenärer som är helt utan syn kan känna bulorna med sin käpp.
  • Vi stannar med bussens framdörr i första hand vid den taktila plattan om en sådan finns. Saknas den stannar vi med framdörren i höjd med hållplatsstolpen eller busskuren.
  • Den vita ytan närmast kanten är det meningen att du inte ska stå på. Här riskerar du att skadas av bussen när den kör in till hållplatsen. Står du här är det svårt för busschauffören att stanna nära kanten. Något som behövs för att resenärer som har svårt att gå, barnvagnar, rullstolar eller rollatorer ska kunna komma ombord på bussen. Står du på det vita fältet riskerar du dessutom att träffas i huvudet av bussens högra backspegel som sticker ut vid sidan av bussens främre högra hörn.
  • Är du ensam på en hållplats men inte ska med bussen, vinka gärna förbi bussen så slipper vi att stanna i onödan.

(Klicka på bilden för att se den större.)

När väckarklockan ringer vid 4-tiden på morgonen är det omedelbar uppstigning som gäller. Inget snooze eller att ligga kvar och dra sig en stund till. Jag vet av erfarenhet att det tar mig bara 5-10 minuter innan jag har skakat av mig sömnigheten och är igång. Så det är bara svinga benen över sängkanten utan att tveka. En ny dag har grytt.

Medan jag äter frukost använder jag min surfplatta för att läsa trafikmeddelanden för de linjer jag ska köra idag men det finns inga, varken stora eller nya trafikomläggningar. 15 minuter efter jag klev ur sängen går jag ut genom ytterdörren. När jag börjar tidigt håller jag morgonproceduren till ett minimum.

På vägen till bilen får jag syn på en lapp som sitter på grannens garagedörr. Med lite spretig handstil har någon skrivit ”16.03 19 mars, brott mot blinkers, reg. nr (grannens registreringsnummer)”. I övrigt är lappen helt anonym. Det ser inte bättre ut än att en man som heter Ove bor i Bagarmossen.

Det ligger ett tunt snölager på marken efter nattens lätta snöfall och termometern håller sig runt nollan. Det börjar redan ljusna ute så man märker att våren är i antågande. I år ligger påsken tidigare än vanligt så denna gång kommer jag att vara ledig. Men det är nästa helg. Den här söndagen ska det köras buss.

Kaffet, som jag inte drack till frukosten hemma, får jag när jag kommer till garaget. Men den elektroniska självavprickningen fungerar inte idag heller så det får bli den gamla manuella metoden. Jag går till driften. Det är Amar som jobbar idag, så han prickar av mig och jag får en vagn till omloppet. 5721 heter den och står uppställd på C-rampen får jag veta.

5721 är en Volvo boggivagn vilket är lite förvånande eftersom jag ska köra linje 163 och 180 och det brukar vara kortvagn på de linjerna. Men det går lika bra med en boggi för min del. De är dessutom rätt trevliga att köra. Medan jag går runt bussen på utsidan för att kontrollera lamporna så pyser det lite lätt av tryckluft som läcker någonstans, så som det ofta gör på bussarna. Det får hela bussen att verka som ett stort väsen som ännu vilar i sin nattro och liksom andas tungt. Men snart ska den väckas upp.

Arbetspassets första avsnitt består av linje 163 från Bredäng till Kärrtorp. I Kärrtorp växlar man till linje 180 ut till Orhem där man vänder och kör tillbaka till Kärrtorp. Sedan växlar man till 163 och kör till Bredäng igen. På så sätt får man lite omväxling i tjänsten. Under resten av dagen ska jag köra linjerna 160, 144, 134 och 147 så det är en rätt omväxlande dag.

180 är en trevlig linje som går till Orhems koloniområde, ut i skogen. Trots den tidiga morgonen har jag två resenärer på vägen ut och en tillbaka. Det är inte helt ovanligt att man sena kvällar eller tidiga morgnar får köra denna linje helt utan resenärer.

Efter lunch börjar jag med ett varv på 144 mellan Gullmarsplan och Fruängen tur och retur. Halvvägs till Fruängen känner jag den omisskännliga lukten av urin. Framme vid ändhållplatsen i Fruängen, när jag har möjlighet att gå bak och kontrollera, får jag mina farhågor besannade. En person, som man skulle kunna beskriva som ur ett av de lägre samhällsskikten, har tyvärr inte kunnat hålla tätt utan kissat ner både sig och sätet. Nu hör detta som väl är inte till vanligheterna.

Nedkissad buss

Nedkissad buss

Jag gör en provisorisk avspärrning av hushållspapper så att ingen annan resenär ska sätta sig i det. Sedan anropar jag trafikledningen och ber om ett vagnbyte. Jag föreslår att jag själv kan åka förbi garaget och byta vagn eftersom det passar bra när jag senare ska tomköra mellan Gullmarsplan och Liljeholmen. Det tar mig högst ett par minuter extra och den marginalen finns. Ett förslag som mottas av trafikledaren med tydlig tacksamhet eftersom det innebär att han inte behöver ta en resurs i form av reserven eller flexen för att köra ut vagnbytet till mig. Han ropar upp via radion ett par minuter senare och berättar vilken vagn jag kan ta i utbyte.

En pratsam resenär frågade mig idag om det är ett stressigt jobb. Nej, det vill jag inte påstå. Det beror mycket på hur man är lagd, om man blir stressad eller inte av det som sker. Jag ser köer, förseningar och omlagda körvägar som en del av jobbet och de faktorerna kan jag inte göra så mycket åt. Det enda jag kan påverka är att framföra bussen säkert och så effektivt det går och på den punkten känner jag mig ganska skicklig. Det mesta ligger annars utanför min kontroll. Naturligtvis känner jag med resenärerna som kommer för sent till jobb, skola, möten eller missar ett anslutande tåg eller buss. Bortsett från det tycker jag det är roligt när saker händer, när man får ställa sin kompetens på sin spets för att improvisera och lösa situationen på bästa möjliga sätt.

Vid ändhållplatsen i Liljeholmen, efter dagens sista tur, står min dotter och väntar. Hon hoppar ombord medan alla andra resenärer kliver av. Så kör vi till garaget och parkerar bussen för städning och tankning. Eftersom jag började tidigt på morgonen är arbetspasset slut när klockan slår tidig eftermiddag och många timmar av dagen återstår till andra aktiviteter.

Bussterminal Liljeholmen

Bussterminal Liljeholmen

Som bussförare gagnar det en om man, liksom jag, är utrustad med ett stilla sinne, tålamod och förståelse för att resenärer är irriterade. Man är den som ofta får sig en ”skopa ovett” mest som ett sätt att ha någon att avreagera sig på när man som resenär utsätts för att bli försenad.

Som bussförare får man ha förståelse för att resenären inte har hela bilden klar för sig och därmed inte kan se sammanhanget. Det ska man inte ta åt sig av.

Nyligen körde jag i morgonrusningen med Liljeholmens bussterminal som utgångspunkt. Denna dag hade man stora störningar i järnvägstrafiken, inklusive pendeltågen, mellan Stockholm C och Älvsjö. Dels medförde det direkt en högre belastning på bussarna men många av de resenärer som hörde nyheten på radion till frukosten valde att ta bilen till jobbet istället och det medförde också generellt tätare trafik och längre köer.

På detta inträffar ju också ibland trafikolyckor, så även denna morgon. En lastbil och personbil krockade vid Årstaberg och även om de inte helt blockerade trafiken så drog det snabbt på sig långa köer.

Resultatet blev att jag blev ordentligt försenad på linje 134 så att när jag slutligen kom in till Liljeholmen låg jag -16 minuter vilket är rätt mycket i bussammanhang. Nästa avgång med den vagnen var därmed redan försenad.

Jag skulle dock ha ca 45 minuter rast så jag lämnade över bussen till kollegan som skulle ta över. Jag hade också pratat med trafikledningen och de hade frågat mig om jag kunde tänka mig att krympa ner min rast till det minsta som lagen kräver, nämligen 30 minuter. Det skulle innebära att jag skulle behöva köra min nästa avgång på linje 165 med ca 3 minuters försening. Självklart ställer jag upp för resenärernas skull!

Efter 30 minuters rast kommer jag ut till bussen som står uppställd vid gaten och avgångstiden är passerad med 3 minuter. Resenärerna står och väntar utanför dörren till gaten och jag ser på dem att de är irriterade över att jag ”kommer sent” till avgångstiden som redan är passerad. En kvinna som kliver på säger med hög röst ”Du är försenad! Du ska inte sitta och dricka kaffe! DU SKA JOBBA!!!”.

Jag tar som sagt inte åt mig. Folk kan inte veta hur det hänger samman. När vi kör ut från Liljeholmen tar jag mikrofonen och beklagar förseningen och berättar att det varit en kaosartad morgon i trafiken med stora förseningar, vilket gjort att jag för deras skull minskat ner min föregående rast till det minsta som lagen kräver, men att det tyvärr innebar att vi var tvungna att avgå ca 5 minuter sent. Men att jag tyckte det var bättre att jag drog ner på min rast, för deras skull, och såg till att vi avgick ca 5 minuter sent istället för 18, som det hade blivit om jag tagit hela min rast som jag hade rätt till.

Nej, hon kom naturligtvis inte fram och bad om ursäkt, men det hade jag inte heller förväntat mig. Innan du skäller ut din busschaufför nästa gång, tänk på att han eller hon också blir sen till sin kommande rast, paus eller att sluta jobbet för dagen, när bussen är sen. Att bussen är sen drabbar inte bara dig som resenär. Fråga gärna varför han eller hon är sen istället. Frågan är befogad och du kommer säkert få ett bra svar.

Ingen bussförare med sitt sunda förnuft i behåll vill komma sent till en avgång, full med irriterade passagerare, bara för att dricka en kopp kaffe. Det är inte den koppen kaffe värd, dessutom vill jag personligen i alla fall göra ett så bra jobb som möjligt och i det ingår att avgå i tid. Det är liksom en heder. Det är dessutom så att alla bussar idag spåras med GPS så trafikledningen har full koll på om en buss inte avgår i tid. Det gör att man som förare inte kan ta några förlängda ”fuskpauser” obemärkt.

Så lät kampanjen från SL (då SS) på 50-talet när tunnelbanan var ny och det inte var en självklarhet att man ställde sig vid sidan av dörrarna så att de som skulle stiga av kunde göra det.

Det verkar dock vara dags att damma av den kampanjen eftersom det numera är ganska vanligt att folk ställer sig mitt för dörrarna på tunnelbanevagnen så att de som ska av måste tränga sig förbi.

Hur svårt kan det vara egentligen? Det säger väl sig nästan självt att de som ska gå av måste få göra det före de som ska gå ombord? Om man lämnar plats för dem så går det snabbare och man behöver inte vänta onödigt länge på att få kliva på.

Varning för gratisåkare på bussen

Varning för gratisåkare på bussen

Vår kära trafikledning har tydligtvis humorn i behåll 🙂 Det är inte frågan om ifall att man ställs in för folk som vill åka gratis under ett arbetspass utan hur många gånger det sker per arbetspass. Någon enstaka gång kan det vara ett behjärtansvärt skäl men oftast är det bara löjliga bortförklaringar till varför man borde få åka med gratis. T ex ”jag hinner inte köpa en biljett för då missar jag bussen” (ja, fast utan biljett får du ju ändå inte åka med bussen så det går på ett ut och nästa buss går dessutom om 10 minuter så det är ju ingen större katastrof). Eller klassikern ”jag åker på egen risk”.

En kommentar till bilden – vid Årsta torg finns tre försäljningsställen för SL-biljetter så det finns goda möjligheter att göra rätt för sig om viljan finns.

Jag har lite svårt att förstå varför man anser att man inte ska behöva betala för en tjänst någon utför? Visst kan man tycka att kollektivtrafik borde vara gratis men då får man väl diskutera det med politikerna, inte busschauffören. Nu har man bestämt att det ska kosta pengar att åka buss så det kan jag som kör inte göra så mycket åt.

Det finns olika sätt att transportera sig från punkt A till B. Ett är att man går. Det är gratis. Om det inte passar av olika skäl så kan man ju tänka sig att någon, mot en liten slant, tillhandahåller ett fordon och utför tjänsten att transportera en. Vad är svårt att förstå?

Lite fascinerande är det att 5 gånger under ett arbetspass behöva förklara för vuxna människor att ”nej, alla måste ha biljett för att åka med bussen”. Det fattar normalt en 5-åring. Barn och tonåringar (under 18) som saknar biljett får alltid åka med ändå i min buss eftersom jag anser att det inte primärt är deras ansvar att se till att de har en biljett. Men alltid med uppmaningen att ”du måste säga till dina föräldrar att de ordnar en biljett åt dig”.

Det kanske helt enkelt är ett tecken på att vi lever med ”generation gratis” där inget ska kosta något, allt är alltid någon annans fel eller ansvar och helst ska man kunna ladda ner allt från Internet. Jag tycker nog rimligtvis att om jag utför en tjänst för någon, dessutom i majoriteten av fallen i tid, så har det ett värde men jag kanske är ute och cyklar. Eller kör buss för den delen. 🙂

Buss 147 vid Hökmossen

Buss 147 vid Hökmossen

Jag gör inget hellre än stannar för att släppa över er när jag kommer körande med min buss. Men jag måste få en rimlig chans att hinna förstå att du vill gå över gatan. Om du går längs trottoaren med ryggen mot mig (så vi inte har någon ögonkontakt) och du plötsligt vrider 90 grader vänster för att gå över på övergångsstället så finns det inte en chans att hinna stanna på 5-10 meter. Min buss väger mellan 12-25 ton så även med bra reflexer är det en fysisk omöjlighet. Tankeläsning är dessvärre inte heller min starka sida även om jag gör mitt bästa för att försöka läsa ditt rörelsemönster.

Som förare förundras man över fotgängare som gestikulerande pekar på övergångsstället när jag kör förbi er när ni nyss hade ryggen mot mig. Jag kan ju heller inte stanna i förebyggande syfte för varenda fotgängare som går på trottoaren, utan minsta tecken på att vilja korsa vägen, eller hur?

Jag stannar så ofta jag kan och släpper över fotgängare och det gör jag med glädje, men låt mig förstå att ni vill över så ska jag göra mitt bästa för att stanna för er. Krama varandra i trafiken som dom sa i rattmuffen! 🙂

En kille bakom mig försöker planka genom tunnelbanespärren genom att gå riktigt tätt intill mig så att han liksom kan slinka igenom samtidigt som jag passerar spärren – när jag har min SL-uniform på mig. Jag ser vad han försöker göra så jag stannar direkt efter barriären och vänder mig om så att han inte kommer igenom. ”Is it ok?” frågar han och liksom undrar varför jag inte låter honom planka. Jag pekar på min SL-uniform och frågar om han är dum i huvudet. Någon måtta på fräckheten får det väl i alla fall vara…?

SL-buss på linje 144 mot Gullmarsplan

SL-buss på linje 144 mot Gullmarsplan

Som bussföre så ser jag kollektivtrafiken lite från andra hållet och har väldigt svårt att förstå det här med plankning. Man anser tydligen att kollektivtrafik ska vara gratis. Fint – men så länge vi inte har ett politiskt beslut på det så kostar det pengar och varje gång man plankar så låter man sina medresenärer betala för ens resa. Jag har hört villfarelser som att intäkterna från kolletivtrafiken är någon form av skatt som går till att bekosta andra samhällsfunktioner.

Så här fungerar det. Kollektivtrafikens kostnader ska till 50% täckas av biljettintäkter. Resterande 50% av kostnaderna täcks av skatt. Så det man betalar för sin biljett går raka vägen till att bekosta den buss, tunnelbana, spårvagn eller tåg man sitter på. Faktum är att en plankning kostar SL dubbla biljettkostnaden eftersom den förlorade biljettintäkten också innebär att SL förlorar lika mycket i skattebidrag.

Som bussförare känns plankningen extra konstig. Jag förväntas göra mitt jobb, på alla möjliga tider på dygnet, men du förväntas få åka med gratis? Skulle du göra samma sak på Coop när du handlar din mat? Bara sonika kila förbi kassan utan att betala för din kasse med matvaror?

Annons
Instagram
[wdi_feed id="1"]

© Copyright 2021 Stefan Helander