med nyfikenhet och förundran

kollektivtrafik

När jag berättar om att jag jobbar (deltid) som busschaufför så får jag ofta frågan om jag kör dom där “långa dragspelsbussarna”. Ledbuss eller ledvagn kallar vi dem och de är 18 meter långa. Är det inte svårt?

Nej, faktiskt inte. Men som med allt annat så kräver det ju övning. Det man inte har övat på är oftast svårt. Jag upplever det inte som svårt att köra ledbuss, varken framåt eller att backa med. Faktiskt är det inte svårare än att cykla. Det är annorlunda, men inte svårare.

Små rörelser i ratt och pedaler när man backar. Principen är densamma som att backa en personbil med släp så känner man sig osäker när man ska köra ledbuss kan man haka på ett släp på en personbil och åka ut på en stor parkering och öva backning. Det har man god nytt av sedan när man ska backa med en ledbuss.

När man kör framåt så skär släpet kurvorna lite, i alla fall om man kör modernare ledbussar som har motor och drivning i släpet. De styr inte med bakjulen som de gamla volvoledbussarna gjorde. De var riktigt lättkörda eftersom släpets hjul gick i samma spår som framhjulen.

I den här videon backar jag ut en av våra ledbussar från depån.

SL Access biljettmaskin

SL Access biljettmaskin

Idag börjar jag i Bredäng genom att lösa av en kollega som slutar för dagen. Jag får en vagn som heter 4709. Det är en Scania kortvagn som körs på etanol. Den har bra värme vilket är fint eftersom jag ska ha den ända till “lunch” kl 21.59.

Jag kallar alltid den långa rasten för “lunch” oavsett när den infaller på dygnet eftersom jag alltid äter då. Oftast inte en full måltid men en rågsmörgås och ett äpple brukar det bli.

På radion går som vanligt P4. Jag lyssnar nästan alltid på P1 eller P4 eftersom de har program med lite mer innehåll för hjärnan. Musik kan vara trevligt men under ett pass på 8-10 timmar tröttnar man snart på det.

På P4 är det ofta sport på kvällarna. Till att börja med brukade jag skifta kanal, eftersom jag är helt ointresserad av sport, men ibland blev den stående kvar på samma kanal. Jag hör ord som “Leksand”, “Timrå”, “Häcken” och “numerärt underläge”. Begrepp som helt saknar betydelse för mig. Men jag måste tillstå att det verkar ganska trevligt att vara intresserad av sport även om det inte tilltalar mig. Folk är så engagerade och så blir det mål ibland och då blir alla så glada. Eller kanske inte alla, men många i alla fall för de tjoar och skriker så glatt.

Så numera står ofta P4 med radiosporten på i bussen bara för att det är hemtrevligt. Vid något tillfälle kom en resenär fram och frågade spänt “vad står det?”. Jag som inte ens visste vilka som spelade, än mindre ens vilken idrott det rörde sig om. Jag förklarade svävande att jag varit fokuserad på annat så att jag inte kunnat lyssna. Senare visade det sig att det var Sverige-Danmark som sparkat fotboll och det var tydligen en mycket viktig match.

Söndagens arbetspass bjuder på snöblandat regn när vi rullar iväg på den första turen, en 163:a från Bredäng till Kärrtorp. Efter inte så länge är det dags för dagens första gratiskund. En herre som möjligen har en lite hård festhelg bakom sig, med betoning på hård eftersom det nu är söndag kväll. Han visar upp en plånbok med ett tomt fack för ett sl-kort och förklarar “jag har lånat ut mitt kort till en kompis, är det lugnt om jag åker med ändå?”. “Det verkar ju dumt att låna ut sitt busskort när man ska ut och åka buss” säger jag med lite glimt i ögat och förklarar vidare att jag inte har befogenhet att lova någon att åka gratis så om jag gör det för honom så kan jag få på skallen för det. En förklaring som han faktiskt verkar hysa ett uns förståelse för. Jag sticker ett infokort om hur man köper en SMS-biljett i handen på honom och föreslår att han köper en sådan. Om han verkligen gör det vet jag inte men jag har uppmanat och informerat och vi har inte tid att stå kvar på hållplatsen medan han köper sin biljett.

Redan vid nästa hållplats är det dags för igen. En tjej blippar “för lågt saldo” med sl-kortet. Hon viftar med mobilen och säger att hon ska installera appen för att kunna köpa en biljett. Jag är redan minus två minuter så jag väntar inte på att hon gör klart det utan hon får gå och sätta sig. Jag kan inte låta andra resenärer missa sina anslutande pendeltåg och andra byten p g a det. För statistikens skull registrerar jag det som betalningsvägran på busspc:n eftersom hon faktiskt inte hade någon giltig biljett när hon passerade mig. Nu verkade hon reko nog, så jag kan tänka mig att hon faktiskt installerade appen och köpte en biljett.

Ett par hållplatser senare är det dags för nästa. Denna gång är det en påtänd narkoman som visar upp en flera dagar gammal sms-biljett men jag tänker inte få en kniv i mig för att han flippar ur om jag börjar tjafsa om det så jag låtsas inte se det och bara nickar. I det fallet går min säkerhet före SL:s biljettpolicy.

Tre gratisåkare innan vi ens hunnit halvvägs på dagens första tur. Let the gratisåkning commence! Det är tydligen en sådan dag idag. Men inget att hetsa upp sig för. Mer eller mindre hör till vardagen och det har blivit norm att man inte ska betala för sig. Att man inte heller har någon form av möjlighet att köpa biljett, t ex genom att mobilen har slut på batteri har blivit någon annans problem och giltigt skäl till att få åka gratis tycker man.

Efter detta är det dags för ett par varv med 180 mellan Kärrtorp och Orhem. Denna linje passerar genom Skarpnäcks allé där man under förra året införde två gångfartsområden. Det verkar vara många som inte känner till vad skylten betyder, inte ser den eller bara struntar i den. Som oftast när jag håller gångfart med bussen (5-7 km/h) blir jag omkörd, även ikväll. Om du inte vet vad gångfartsområde är, googla det 😉

Som vanligt är det lugnt och skönt att köra buss en söndagkväll. Lite lagom med resenärer och mycket tid att lyssna på radio och filosofera medan man kör. Den vanliga skörden gratisåkare fortsätter under kvällen men jag ska inte tråka ut er med att gå igenom dem alla. De följer samma mönster.

Utom möjligen den unga tjejen som kliver ombord. Jag hör inte riktigt vad hon mumlar om medan hon står och pillar med sin mobil. Funderar på om det möjligen är ett skamligt förslag hon kommer med? Det visar sig dock att det är hennes mobil som “fuckar” och inget annat.

Klockan 21.53, sex minuter före tidtabell parkerar jag bussen på Gullmarsplans bussuppställning för att ta rast. Om en liten stund ska vagnen ut på nya turer med en annan kollega. Det är bara vi människor som behöver rast. Bussarna kan rulla längre än så utan avbrott. Därför byter vi ofta vagnar ett antal gånger under ett arbetspass. Efter min rast får jag en annan vagn att köra vidare i.

Efter min rast går jag ut till uppställningplatsen. Nu ska jag ha en buss som heter 5717 och det är en Volvo boggivagn. Boggi betyder att den har två bakaxlar och är lite längre än en kortvagn. De är dock inte fullt lika långa som ledvagnarna (“dragspelsbussar”). 5717 körs på biodiesel. Det märks speciellt när tillsatsvärmaren är igång. Då luktar det lite som stekos.

Klockan 25.31, som vi säger på busspråk, vilket betyder “typ halvtvå” på ren svenska, så parkerar jag 5717 på C-rampen i Nybodahallen. Nu är mitt arbetspass slut. Här kommer bussen att bli omhändertagen för städning, tvättning och tankning så att den är redo att gå ut i trafik igen tidigt i morgon bitti, sannolikt någon vid 4-5 på morgonen.

Själv styr jag hemåt mot sängen för några timmars sömn. I morgon är det måndag med nya, helt andra äventyr som väntar. Men det är en annan historia.

Kvällens små episoder från bussförarsätet:

  1. I Fruängen tappade jag så mycket tryck att fjädringen inte orkade lyfta bussen med passagerare. Nivåregleringen i botten blev till att be alla stiga av, kontakta trafikledningen för att skicka flexen att ta turen och efter att ha fått upp trycket något, så att vagnen fick fjädring och bromstryck, sakta rulla mot depån för vagnbyte. Displayens “Varning för onormalt hög luftförbrukning” antydde att det läckte mer än lovligt någonstans.
  2. Dagens första gratisåkare, en ung tjej som försökte se söt ut och frågade om hon fick åka gratis möttes med ett bestämt och allvarligt “Nej” varpå tjejkompisen gjorde en insats och skickade en SMS-biljett (oftast brukar dom släntra på ändå). En gratisåkare omvänd till betalande!
  3. Tre unga herrar går helt sonika förbi utan att visa någon form av biljett. Tar då mikrofonen – “Godafton! Herrarna som klev på utan biljett känner kanske inte till SL:s policy. Den är tämligen enkel så att de flesta normalbegåvade brukar kunna förstå den och kan sammanfattas med: Alla måste ha biljett för att åka buss. Nu är det så fint ordnat att man kan köpa biljett med SMS på sin mobiltelefon så om ni kommer fram till mig ska ni få en liten folder som beskriver hur man gör”. En av killarna kommer fram och visar upp en nyköpt SMS-biljett och ber om ursäkt. Nåväl, en av tre gratisåkare omvänd till betalande resenär.
  4. I rondellen vid Gullmarsplan, som jag som vanligt rundar i måttlig hastighet, så välter en barnvagn omkull – med barn i. Det hela slutar, som väl är,med endast förskräckelse för barn, föräldrar och busschaufför. Hur man kan komma på idén att ställa sin barnvagn, med barn i (som ger hög tyngdpunkt), utan att spänna fast den eller hålla i den och gå och sätta sig på ett säte, övergår mitt förstånd. Vi får bara hoppas dom inte gör om det. Hur försiktigt man än kör så är en rondell en skarp kurva. Och alla bussförare kör inte lika försiktigt som jag.
  5. Ett gäng unga herrar som verkar ha laddat upp inför Luciavaka kliver ombord med ett flak öl i famnen. Möjligen uppstår en oro över att jag inte ska släppa ombord dem med all denna alkohol så en av dem, med famnen full av öl, pekar och säger förklarande “Julkapp till min pappa!”. Då blir han nog glad säger jag och så åker vi.
Bälte behövs även i buss!

Bälte behövs även i buss!

“Blixthalka utan dess like” säger trafikrapporterna i radion. Om en kvart går jag på kvällens pass. Att köra tunga fordon i halt väglag kan sammanfattas som “bambi på hal is”. Lätta rörelser, hastighet efter väglag och ett okokt ägg mellan fot och pedal så brukar det ordna sig. Men vi får se vilka överraskningar kvällen har i beredskap. Jag är inte så bekymrad för egen del men dessvärre är man ju inte ensam därute.

Väl i bussen möts jag av en förarstol med bältet knäppt bakom ryggen. Med tanke på väglaget så tror jag minsann vi har en professor i darwinistisk evolutionsteori bland kollegorna!

Så lät kampanjen från SL (då SS) på 50-talet när tunnelbanan var ny och det inte var en självklarhet att man ställde sig vid sidan av dörrarna så att de som skulle stiga av kunde göra det.

Det verkar dock vara dags att damma av den kampanjen eftersom det numera är ganska vanligt att folk ställer sig mitt för dörrarna på tunnelbanevagnen så att de som ska av måste tränga sig förbi.

Hur svårt kan det vara egentligen? Det säger väl sig nästan självt att de som ska gå av måste få göra det före de som ska gå ombord? Om man lämnar plats för dem så går det snabbare och man behöver inte vänta onödigt länge på att få kliva på.

Varning för gratisåkare på bussen

Varning för gratisåkare på bussen

Vår kära trafikledning har tydligtvis humorn i behåll 🙂 Det är inte frågan om ifall att man ställs in för folk som vill åka gratis under ett arbetspass utan hur många gånger det sker per arbetspass. Någon enstaka gång kan det vara ett behjärtansvärt skäl men oftast är det bara löjliga bortförklaringar till varför man borde få åka med gratis. T ex “jag hinner inte köpa en biljett för då missar jag bussen” (ja, fast utan biljett får du ju ändå inte åka med bussen så det går på ett ut och nästa buss går dessutom om 10 minuter så det är ju ingen större katastrof). Eller klassikern “jag åker på egen risk”.

En kommentar till bilden – vid Årsta torg finns tre försäljningsställen för SL-biljetter så det finns goda möjligheter att göra rätt för sig om viljan finns.

Jag har lite svårt att förstå varför man anser att man inte ska behöva betala för en tjänst någon utför? Visst kan man tycka att kollektivtrafik borde vara gratis men då får man väl diskutera det med politikerna, inte busschauffören. Nu har man bestämt att det ska kosta pengar att åka buss så det kan jag som kör inte göra så mycket åt.

Det finns olika sätt att transportera sig från punkt A till B. Ett är att man går. Det är gratis. Om det inte passar av olika skäl så kan man ju tänka sig att någon, mot en liten slant, tillhandahåller ett fordon och utför tjänsten att transportera en. Vad är svårt att förstå?

Lite fascinerande är det att 5 gånger under ett arbetspass behöva förklara för vuxna människor att “nej, alla måste ha biljett för att åka med bussen”. Det fattar normalt en 5-åring. Barn och tonåringar (under 18) som saknar biljett får alltid åka med ändå i min buss eftersom jag anser att det inte primärt är deras ansvar att se till att de har en biljett. Men alltid med uppmaningen att “du måste säga till dina föräldrar att de ordnar en biljett åt dig”.

Det kanske helt enkelt är ett tecken på att vi lever med “generation gratis” där inget ska kosta något, allt är alltid någon annans fel eller ansvar och helst ska man kunna ladda ner allt från Internet. Jag tycker nog rimligtvis att om jag utför en tjänst för någon, dessutom i majoriteten av fallen i tid, så har det ett värde men jag kanske är ute och cyklar. Eller kör buss för den delen. 🙂

Infrastrukturministern uppmanades ta tåget som alla andra. Därför pendlar hon kollektivt till jobbet den här veckan istället för att köra bil. Första morgonen blev hennes tåg till Stockholm 17 minuter försenat vilket hon blev intervjuad i radion om. Hon avslutar intervjun med ett käckt “Jag håller ut resten av veckan i alla fall!”. För mig låter det lite som ett slag i ansiktet på alla dem som inte har något val annat än att pendla kollektivt varje dag med de förseningar det ibland innebär. Hon får ju liksom inte mina sympatier för att hon var så duktig och inte lät en dag med 17 minuters försening avskräcka henne ifrån att pendla de ytterligare 4 dagarna hon har kvar… 🙂

Annons
Instagram
Something is wrong.
Instagram token error.

sm0rgm

Follow
Hämta fler

© Copyright 2024 Stefan Helander