med nyfikenhet och förundran

Månadsarkiv: januari 2015

När man som jag med stormsteg närmar sig de 50 så kom jag att tänka på hur så många människor bävar för att bli äldre. Man har såväl 30-, 40- och 50-årskriser och man kommenterar sin födelsedag med ”ena benet i graven”. Samtidigt finns det en utbredd längtan kring att återvända till 20-årsåldern.

Tidsmaskinen är ju ännu inte uppfunnen, såvitt vi vet, så i brist på det gör man det näst bästa och försöker åstadkomma en artificiell tidsresa genom ansikslyft och andra plastikoperationer.

Men vad är det som ligger bakom denna längtan tillbaka till de 20 plus? Var livet verkligen på sin topp då? Eller är åldrandet en påminnelse om vår oundvikliga död som gör det så smärtfullt att åldras?

Personligen skulle jag aldrig vilja tillbaka till 20-årsåldern. Visst kan jag se bilder på mig själv och se hur bra jag såg ut (alla ser ju bra ut i den åldern). Men bortsett från det, vill jag tillbaka till den person jag var då? Först en bit efter 40 började pusselbitarna i pusslet som är jag att falla på plats. De där märkliga pusselbitarna som aldrig ville passa började jag förstå mig på och det som var konstigt är faktiskt inte nödvändigtvis dåligt utan i många fall faktiskt något bra.

Jag ser livet som ett skepp. Ett skepp som går med konstant fart framåt. Det går inte att få det att gå fortare eller långsammare och någon backväxel existerar inte. Mitt förflutna finns alltid bakom båten eftersom nuet alltid är ombord. Det enda jag kan göra är att styra skeppet i nya riktningar. Men även om jag vänder 180 grader kommer jag alltid att ha det förflutna bakom båten.

Livet har format mig till den jag är just nu idag. Såväl bra som dåliga beslut har alla bidragit. Med tiden har jag blivit bättre på att styra min skuta i riktningar som är bra, där vädret är vackrare, solen skiner och luften är varm. Jag har också bjudit in fler bra människor som gäster på mitt skepp som gör att det blir ett trevligt ställe att vara på. Jag har blivit bättre på att slänga rötäggen över bord.

Någon gång ibland dyker frågan upp, framförallt från yngre – skulle du inte kunna tänka dig att vara 22 igen? Tja, som tankeexperiment är det ju en lite spännande tanke att se ung och snygg ut. Men med skicklighet att navigera min livsskuta likt en Costa Concordia kapten och där pusselbitarna ligger huller om buller på däck? Nej tack.

Och även om tanken är intressant så kommer det aldrig bli något annat än ett spanande i kikaren akterut från min skuta för livet är det som sker ombord på min båt. Medan jag spanar på mitt förflutna i kikaren är det risk att mitt fartyg går på grund. Lev i nuet säger man ju och det ligger mycket i det. Styr skeppet med säker hand. Det är så mycket bättre att njuta av solen på däck, medveten om hur skicklig jag har blivit på att navigera till trevliga ställen.

Jag ser mig ibland i spegeln och faktum är att jag tycker om det jag ser. Jag ser mig själv och visst kan jag se tecknen i ansiktet på att jag snart fyller 50. Men jag tycker om de tecknen för de är tecken på var jag är i livet med min skuta, hur bra jag blivit på att navigera den. Att jag har blivit en person som jag tycker om att umgås med.

Jag brukar citera Karlsson på taket om mig själv – ”Jag är en ung man i mina bästa år”. Så känns det. I alla fall sedan pusselbitarna börjat falla på plats. Min fru säger att jag kommer att säga så när jag är 85 också. Det har hon nog rätt i 🙂

När man kör buss behöver man ibland låta både fram- och bakände av bussen sticka ut över trottoarer och refuger. Naturligtvis med vederbörlig försiktighet. Många gånger är korsningarna så trånga så att det faktiskt inte går att ta sig fram om man inte låter t ex framdelen svepa över t ex en refug. Däremot är det sällan man låter hjulen gå upp över kanten (det ser jag personligen som ett misslyckande).

När man övningskörde med buss var det alltså något man fick höra rätt ofta från sin körlärare – ”använd överhänget”.

I den här videon gäller det att hålla tungan rätt i mun och definitivt använda överhänget.

Vinterväglag - då blir det ofta problem i trafiken

Vinterväglag – då blir det ofta problem i trafiken

Det är kallt, mörkt och bussen är sen! Minuterna kryper fram innan bussen äntligen kommer. Man kan bli galen för mindre. Det är fullt förståligt och att busschauffören får en skopa ovett när han väl kommer är inte så konstigt. ”Ska bussen behöva vara försenad bara för att det kommit lite snö? Det var ju vinter förra året också så det är ju inget nytt. Lär ni er aldrig???”.

Som tur är så är jag som busschaufför utrustad med en stor portion tålamod och förståelse så det brukar sluta bra ändå.

Men varför är bussen sen? Ja, inte för att vi försovit oss eller suttit och druckit kaffe för länge. När man jobbar som bussförare hör det till yrkets natur att vara van att passa tider. Personligen har jag aldrig försovit mig eller kommit för sent till jobbet. Inte en enda gång.

Har man svårt att passa tider bör man välja ett annat yrke. Skulle det mot förmodan ske, att man försover sig eller kommer för sent, så finns det resurser att sätta in i form av reservförare, allt för att förhindra att en tur ställs in.

Att vi sitter och fikar för länge och kör iväg sent händer inte heller. Alla bussar spåras idag med GPS så trafikledningen får direkt larm om en buss inte går ut i trafik när den ska.

Vad är det då som gör att vi blir sena? I stort sett i samtliga tillfällen handlar det om orsaker utanför vår kontroll.

Ibland är det ovanligt mycket resenärer. Vi måste stanna vid alla hållplatser där någon vill stiga på eller av och det måste få ta den tid det tar för resenärerna att göra det. Tidtabellerna är beräknade för en normal mängd resenärer för aktuell veckodag och tidpunkt, plus marginal. Är det plötsligt många fler som vill åka så är det risk att vi blir försenade.

En annan vanlig faktor som vi inte kan förutse eller styra över är trafiken. Kanske inträffar det en olycka som skapar köer. Vi sitter fast i dem som alla andra (vi kör trots allt buss och inte helikopter). Är det dessutom dåligt väglag så tar turen längre tid. Dels måste vi köra långsammare, dels är det en massa andra trafikanter ute, som vi delar vägarna med, och de är inte alltid lika vana vid olika väderförhållanden som yrkesförare är. Då blir det köer och stopp i trafiken.

Vi som kör vill precis som du, komma fram i tid. Om vi är försenade så är det vår rast eller paus som blir kortare. Och ska vi sluta för dagen så kommer vi komma hem från jobbet senare.

Kan vi inte köra in tiden så att vi kommer ikapp tidtabellen då? Nej, möjligheterna till det är väldigt små. Vi kan inte överskrida hastighetsbegränsningarna och kan inte köra fortare än vad som är säkert i förhållande till väglaget. Ofta har vi ett par hundra meter mellan hållplatserna och det är stoppen vid hållplatserna som tar tid. Att gasa hårt därimellan ger i stort sett ingen vinst alls. Istället blir det bara en obehaglig färd med hårda gaspådrag och kraftiga inbromsningar. Förutom att färden inte blir behaglig får vi rädda resenärer som sitter ner och håller i sig hårt tills bussen står helt stilla istället för att de kan resa sig och förbereda sig att stiga av medan man kör in till hållplatsen om man kör lugnt. Därför kan det t o m ta längre tid om vi kör hetsigt.

Ibland säger resenärer till mig ”den här bussen är ju försenad varenda dag”. Jag brukar då föreslå att de ska kontakta SL och framföra klagomålet. Om bussen är försenad varje dag så är det ju fel på tidtabellen och då är det viktigt att de får veta det. Vi som kör bussen är kanske inte medvetna om att samma tur varje dag är sen eftersom vi ofta kör olika linjer och avgångar från dag till dag.

Så lät kampanjen från SL (då SS) på 50-talet när tunnelbanan var ny och det inte var en självklarhet att man ställde sig vid sidan av dörrarna så att de som skulle stiga av kunde göra det.

Det verkar dock vara dags att damma av den kampanjen eftersom det numera är ganska vanligt att folk ställer sig mitt för dörrarna på tunnelbanevagnen så att de som ska av måste tränga sig förbi.

Hur svårt kan det vara egentligen? Det säger väl sig nästan självt att de som ska gå av måste få göra det före de som ska gå ombord? Om man lämnar plats för dem så går det snabbare och man behöver inte vänta onödigt länge på att få kliva på.

Annons
Instagram
[wdi_feed id="1"]

© Copyright 2021 Stefan Helander