med nyfikenhet och förundran

trafik

2018-02-01 träder en ny lag i kraft som skärper reglerna kring avändning av mobiltelefoner, kommunikationsradio och liknande utrustning vid körning. I den nya lagen är det uttrycklingen förbjudet att hålla mobiltelefon och liknande i handen. Detta omfattar även handhållen mikrofon till kommunikationsradio. Så här säger lagen – Trafikförordning (1998:1276), 4 kap, 10 e §:

Vid färd på väg med ett motordrivet fordon får föraren ägna sig åt aktiviteter som användning av mobiltelefon och annan kommunikationsutrustning endast om det inte inverkar menligt på förandet av fordonet. Föraren får inte använda denna utrustning på ett sådant sätt att han eller hon håller den i handen. Förordning (2017:1284).

Som yrkesförare ser man så mycket tokigt ute i trafiken så hälften vore nog, så jag ser positivt på att reglerna skärps. Det medför att det blir enklare för Polisen att övervaka och lagföra eftersom de gamla reglerna var rätt så luddiga.

Med lagar är det ju så att det inte går att skriva specifika lagar som passar för varje enskild situation. Hela rättsväsendet skulle bli ohållbart med lagtexter så oöverskådliga att ingen skulle klara av att hantera dem. Därför skrivs lagar generellt och vid behov revideras de. Det innebär att lagar ibland kan få “konstiga” effekter och att man kan tycka att de skjuter bredvid målet. Att tillämpa lagar på verkligeheten är ibland som att försöka få runda klossar att passa i fyrkantiga hål. Det matchar inte helt, men man får göra så gott det går.

För oss som använder kommunikationsradio i arbetet så medför detta också förändringar eftersom vi inte får hålla mikrofonen i handen. Nu kan man tycka att det inte är just hållandet av mikrofonen som är problemet, men som sagt, jag ser gärna att reglerna skärps och medför det att jag inte får prata med mikrofonen i handen så får det bli så.

Nu tror jag egentligen inte att det är just de handhållna mikrofonerna till kommunikationsradio som är den stora faran i trafiken. Till skillnad från en telefon, som måste hållas vid örat för att man ska höra vad motparten säger, så är kommunikationsradion i det avseendet redan halvt handsfree eftersom man hör motparten via högtalare och man kan till och med lägga ifrån sig mikrofonen medan motparten talar. I de bussar jag kör har man inte hunnit installera någon form av handsfree-utrustning, så en lösning är bara använda kommunikationsradion när fordonet står still.

I SL:s fall (som jag kör för) kan detta vara lite praktiskt besvärligt beroende på hur radiosystemet är uppbyggt. När man som förare vill ha kontakt med trafikledningen skickar man ett statusmeddelande via skärmen (buss-pc:n) som anger vad man vill ha hjälp med. På så sätt kan trafikledningen prioritera ärendet så att man får hjälp snabbt när man behöver det medan om det inte är så akut så kan man vänta. I praktiken innebär det, beroende på ärendets art och trafikledningens arbetsbelastning att det kan ta allt mellan 10 sekunder och 30 minuter (eller mer) innan man får svar.

Så lösningen att stå vid vägkanten och vänta på svar fungerar inte praktiskt. Dessutom är det så att om man inte svarar inom en viss tid när trafikledningen sedan anropar så kopplas samtalet ned och man får börja om. D v s, då man får svar från trafikledningen behöver man besvara anropet tämligen omgående och det är inte säkert att man hinner stanna på lämplig plats för det.

Efter 1 februari 2018 är det inte tillåtet att använda handhållen mikrofon till kommunikationsradio

Efter 1 februari 2018 är det inte tillåtet att använda handhållen mikrofon till kommunikationsradio. Så här bör man kunna göra utan att bryta mot lagen.

Min lekmannamässiga tolkning av lagen (jag är inte utbildad inom juridik), är att en annan lösning är att helt enkelt låta mikrofonen sitta kvar i hållaren, trycka på sändningsknappen och höja rösten lite extra. På så sätt kan man använda radion utan att man håller mikrofonen i handen och att det därmed bör vara tillåtet medan man kör. Fortfarande gäller att användningen av kommunikationsradion inte får störa körningen i övrigt.

Tänk på att din arbetsgivare kan ha en policy som medför att denna lösning på problemet ändå inte är tillåten på din arbetsplats.

(Vill du använda bilden ovan, kontakta mig. Observera att ovanstående lösning, att låta mikrofonen sitta kvar i hållaren, inte är prövat jurdiskt så jag friskriver mig härmed från allt ansvar.)

Det är inte helt ovanligt att man möter fordon som kör åt fel håll, d v s vänstervarv, i rondellen i Liljeholmen (bilden). Det är dem som kör och ser det kameran ser på bilden och ska svänga vänster mot Marievik som missar att det är en rondell och verkar tro att det är en korsning, så istället för att runda trädet på höger sida tar de direkt till vänster.

Rondell i Liljeholmen

Rondell i Liljeholmen

Kanske är förklaringen att ytan till vänster upplevs så bred att man tror det går att köra i båda riktningarna där? Eller är man månne så fokuserad på att man gör något som man inte får, att man har tankarna på helt annat håll? Gatan som leder in till rondellen, där de flesta kommer som kör fel, är nämligen en bussgata där bara bussar och spårvagnar hör hemma.

Dem jag möter som hamnar front mot front med min buss brukar få bråttom att få bilen åt rätt håll i rondellen när det inser att de kör åt galet håll 🙂

När undertecknad tog körkort för bil 1985 så var det inte svårt att hitta platser för de inledande övningarna. Stormarknadsparkeringar efter stängning fungerade utmärkt. Idag låser de ofta dessa med bommar så det har blivit lite svårare att hitta bra platser. Nu är det dags för sonen att ta körkort och de platser vi har hittat har jag listat nedan, så slipper du kanske leta själv. Har du tips på platser att föra in i listan – kommentera eller skicka ett mail. Jag har också samlat några filmer som kan vara användbara.

Övningsmoment Plats (länk till Google Streetview) Kartlänk
2a. Start och stannande
2b. Krypkörning och styrning
5a. Backning
Parkeringen vid Stockholmsmässan / Älvsjömässan.
Grusparkeringen, med infart från Gamla Huddingevägen är ibland låst med bom.
Asfaltsparkeringen har infart från Åbyvägen.
Grusparkering
Asfaltsparkering
2a. Start och stannande
2b. Krypkörning och styrning
5a. Backning
Parkeringen vid Flatenbadet. Flatenbadet
3a. Uppväxling
3b. Bromsning
3c. Nedväxling
Slingan runt Fisksätra, Fisksätravägen-Fidravägen.
Här finns ett antal parkeringsplatser att svänga in och ut ifrån så man kan öva uppväxling, bromsning och nedväxling. Vissa av utfarterna har lite motlut så det kan vara bra om man börjat öva på moment 4a innan. Hela slingan är huvudled med väjningsplikt från parkeringar och sidogator.
krönet uppe vid bensinstationen och korsningen med vägen mot motorvägen krävs ett filbyte om man kör varvet motsols. (På bilden från Google street view ser det ut som att man kan köra rakt fram i båda filer medan man i verkligheten bara kan köra rakt fram i den vänstra.)
 Fisksätra
4a. Motlut
4b. Medlut
Svarvarvägen, Kummelbergets industriområde, Nacka. Bra backe att börja öva i.
Åk dit på kvällar eller helger så är det oftast lugnt och stilla.
Svarvarvägen
4a. Motlut
4b. Medlut
Bastugatan, Pryssgränd, Bellmansgatan, Södermalm. Här kan man träna start i backe när man vill öka svårighetsgraden. När man behärskar start i backe här så finns det inga backar man inte klarar 🙂 Bastugatan

Filmer

Kopplingen

Krypkörning

Stopp

Uppväxling

Nedväxling till 2:an

Nedväxling till 1:an

Rondellkörning

När jag berättar om att jag jobbar (deltid) som busschaufför så får jag ofta frågan om jag kör dom där “långa dragspelsbussarna”. Ledbuss eller ledvagn kallar vi dem och de är 18 meter långa. Är det inte svårt?

Nej, faktiskt inte. Men som med allt annat så kräver det ju övning. Det man inte har övat på är oftast svårt. Jag upplever det inte som svårt att köra ledbuss, varken framåt eller att backa med. Faktiskt är det inte svårare än att cykla. Det är annorlunda, men inte svårare.

Små rörelser i ratt och pedaler när man backar. Principen är densamma som att backa en personbil med släp så känner man sig osäker när man ska köra ledbuss kan man haka på ett släp på en personbil och åka ut på en stor parkering och öva backning. Det har man god nytt av sedan när man ska backa med en ledbuss.

När man kör framåt så skär släpet kurvorna lite, i alla fall om man kör modernare ledbussar som har motor och drivning i släpet. De styr inte med bakjulen som de gamla volvoledbussarna gjorde. De var riktigt lättkörda eftersom släpets hjul gick i samma spår som framhjulen.

I den här videon backar jag ut en av våra ledbussar från depån.

Första veckan i november inleddes med, tro det eller ej, snö! Ett mycket ovanligt väderfenomen i Sverige vid denna tid på året. Det tyckte i alla fall TV4 som för säkerhets skull skickade ut ett team att direktsända de första snöflingorna ifrån Dalarna. Man kunde nästan tro att vi aldrig sett snö i Sverige.

På söndagen gick SMHI ut med klass 1-varning för Stockholm då det skulle komma snö. Hela 5 (!) cm. Jag betvivlar inte att nederbörden uppfyller kriterierna för varningen. Det är inte utan visst befog som norrlänningarna kallar oss fjollträsk.

Klass 1-varning i fjollträsk

Klass 1-varning i fjollträsk

Men visst, halt blev det eftersom temperaturen höll sig runt nollan. Vinter-ringrostiga Stockholmsbilister kryddat med, som det verkade, i stort sett obefintlig halkbekämpning gjorde att man krockade med varandra likt bowlingkäglor ute på vägarna. Jag ska inte generalisera alltför mycket, man kan ha otur också.

Lite otur hade ett par kollegor som möttes på linje 134 respektive 168 uppe i Östberga. Där var det både halt och trångt så det ledde till en lite sammanstötning. Inget värre än materiella skador som uppgick till var sin förlorad vänsterspegel. För säkerhets skull lade man om trafiken så att vi inte trafikerade den besvärligaste backen på ett par timmar tills det hade hunnit bli plogat och sandat.

Rejält med otur hade Stockholm ett par dagar senare när man drabbades av det som media kallade “snökanon” med det värsta snöfallet i Stockholm på 111 år. Det tog timmar att ta sig såväl till och från jobbet kunde jag läsa om. Själv hade jag dragit söderut och befann mig i Danmark där snön uppgick till 2 cm under natten och som smälte bort under förmiddagen. Medan vi läste om kaoset på nyheterna passade vi på att njuta av ett par extra soliga och fina höstdagar på nordsjälland.

Bälte behövs även i buss!

Bälte behövs även i buss!

“Blixthalka utan dess like” säger trafikrapporterna i radion. Om en kvart går jag på kvällens pass. Att köra tunga fordon i halt väglag kan sammanfattas som “bambi på hal is”. Lätta rörelser, hastighet efter väglag och ett okokt ägg mellan fot och pedal så brukar det ordna sig. Men vi får se vilka överraskningar kvällen har i beredskap. Jag är inte så bekymrad för egen del men dessvärre är man ju inte ensam därute.

Väl i bussen möts jag av en förarstol med bältet knäppt bakom ryggen. Med tanke på väglaget så tror jag minsann vi har en professor i darwinistisk evolutionsteori bland kollegorna!

Vinterväglag - då blir det ofta problem i trafiken

Vinterväglag – då blir det ofta problem i trafiken

Det är kallt, mörkt och bussen är sen! Minuterna kryper fram innan bussen äntligen kommer. Man kan bli galen för mindre. Det är fullt förståligt och att busschauffören får en skopa ovett när han väl kommer är inte så konstigt. “Ska bussen behöva vara försenad bara för att det kommit lite snö? Det var ju vinter förra året också så det är ju inget nytt. Lär ni er aldrig???”.

Som tur är så är jag som busschaufför utrustad med en stor portion tålamod och förståelse så det brukar sluta bra ändå.

Men varför är bussen sen? Ja, inte för att vi försovit oss eller suttit och druckit kaffe för länge. När man jobbar som bussförare hör det till yrkets natur att vara van att passa tider. Personligen har jag aldrig försovit mig eller kommit för sent till jobbet. Inte en enda gång.

Har man svårt att passa tider bör man välja ett annat yrke. Skulle det mot förmodan ske, att man försover sig eller kommer för sent, så finns det resurser att sätta in i form av reservförare, allt för att förhindra att en tur ställs in.

Att vi sitter och fikar för länge och kör iväg sent händer inte heller. Alla bussar spåras idag med GPS så trafikledningen får direkt larm om en buss inte går ut i trafik när den ska.

Vad är det då som gör att vi blir sena? I stort sett i samtliga tillfällen handlar det om orsaker utanför vår kontroll.

Ibland är det ovanligt mycket resenärer. Vi måste stanna vid alla hållplatser där någon vill stiga på eller av och det måste få ta den tid det tar för resenärerna att göra det. Tidtabellerna är beräknade för en normal mängd resenärer för aktuell veckodag och tidpunkt, plus marginal. Är det plötsligt många fler som vill åka så är det risk att vi blir försenade.

En annan vanlig faktor som vi inte kan förutse eller styra över är trafiken. Kanske inträffar det en olycka som skapar köer. Vi sitter fast i dem som alla andra (vi kör trots allt buss och inte helikopter). Är det dessutom dåligt väglag så tar turen längre tid. Dels måste vi köra långsammare, dels är det en massa andra trafikanter ute, som vi delar vägarna med, och de är inte alltid lika vana vid olika väderförhållanden som yrkesförare är. Då blir det köer och stopp i trafiken.

Vi som kör vill precis som du, komma fram i tid. Om vi är försenade så är det vår rast eller paus som blir kortare. Och ska vi sluta för dagen så kommer vi komma hem från jobbet senare.

Kan vi inte köra in tiden så att vi kommer ikapp tidtabellen då? Nej, möjligheterna till det är väldigt små. Vi kan inte överskrida hastighetsbegränsningarna och kan inte köra fortare än vad som är säkert i förhållande till väglaget. Ofta har vi ett par hundra meter mellan hållplatserna och det är stoppen vid hållplatserna som tar tid. Att gasa hårt därimellan ger i stort sett ingen vinst alls. Istället blir det bara en obehaglig färd med hårda gaspådrag och kraftiga inbromsningar. Förutom att färden inte blir behaglig får vi rädda resenärer som sitter ner och håller i sig hårt tills bussen står helt stilla istället för att de kan resa sig och förbereda sig att stiga av medan man kör in till hållplatsen om man kör lugnt. Därför kan det t o m ta längre tid om vi kör hetsigt.

Ibland säger resenärer till mig “den här bussen är ju försenad varenda dag”. Jag brukar då föreslå att de ska kontakta SL och framföra klagomålet. Om bussen är försenad varje dag så är det ju fel på tidtabellen och då är det viktigt att de får veta det. Vi som kör bussen är kanske inte medvetna om att samma tur varje dag är sen eftersom vi ofta kör olika linjer och avgångar från dag till dag.

Gångfartsområde

Gångfartsområde

Ett vägmärke som har införts sedan jag tog körkort är skylten för gångfartsområde. Vet du vad den betyder? Det verkar vara en skylt som gått många förare förbi eftersom man ofta blir omkörd av andra bilister när man håller lagstadgad hastighet i dem.

Du som fordonsförare har väjningsplikt mot gående i ett gångfartsområde. Hastigheten skall vara “gångfart”, d v s så fort/långsamt som en människa går, men någon exakt hastighet är inte specificerad. Dock lär max 7 km/h anses som gångfart. Så låga hastigheter kan vara svårt att avläsa på en hastighetsmätare så ett bra sätt kan vara att låta fordonet gå på tomgång på lägsta växel möjligen kompletterat med lite bromsning. Generellt gäller parkeringsförbud i gångfartsområde. Undantag på angivna platser. När du lämnar ett gångfartsområde har du väjningsplikt mot annan trafik som befinner sig utanför gångfartsområdet.

Här är ett exempel på en plats där gångfartsområde tillämpas (Gullmarsplan):

Hur många är det som har observerat skyltarna på Bromma flygplats, just när man passerat entrén till terminalbyggnaden? Ja, där är det alltså också gångfartsområde numera:

Vad som gäller för gångfartsområde, eller gårdsgata som det också kallas, regleras i Trafikförordningen 8 kap, §1 första stycket.

Blinkers är ett underskattat tekniskt hjälpmedel för att förmedla intentioner till omgivande medtrafikanter. Används med fördel innan avsedd sidoförflyttning påbörjas.

Blinka hellre en gång för mycket än för lite och blinka alltid, även om du är ensam på vägen. Fordonet som du inte har sett är kanske det fordon som har störst behov av att veta vad du tänker göra eftersom ni inte har ögonkontakt.

Krama varandra i trafiken som dom sa i rattmuffen.

Cykla i Stockholm

Cykla i Stockholm

Jag är fotgängare, cyklist, bilist och bussförare så man kan säga att jag ser trafiken från alla perspektiv. Det pågår en debatt kring cyklismen i Stockholm och jag förundras över hur argument ställs mot varandra på ett sätt som jag tycker inte riktigt är relevant.

Cykelförespråkarna talar ofta om hur infrastrukturen måste förbättras för cyklister. Bättre och fler cykelbanor. Bättre separation mellan trafikslag. Cyklisterna sätts på undantag o s v. Jag kan inte annat än att hålla med.

Argument som ställs mot detta handlar ofta om hur cyklister bryter mot trafikregler och kör som galningar. Jag kan inte annat än hålla med här också. Det stora flertalet cyklister skulle jag påstå beter sig bra i trafiken men undantagen drar dessvärre dåligt rykte över resten. Man ska som bilist och bussförare också ha klart för sig att det inte krävs något körkort varken för att gå eller cykla i trafiken. D v s man kan inte förvänta sig att alla som befinner sig i trafiken vet vilka regler som gäller.

Att dessa argument gång på gång ställs mot varandra kan jag inte riktigt förstå eftersom de inte motsäger varandra. Därför tycker jag många gånger att debatten hamnar på en pajkastningsnivå där debattörerna konstant går förbi varandra.

Här är mina idéer kring att förbättra situationen i trafiken:

  • Bättre infrastruktur. Separera trafikslagen och det gäller såväl fotgängare, cyklister som bilister. Delade gång- och cykelbanor är farligt eftersom man blandar fotgängare som kanske rör sig med 5 km/h med cyklister som rör sig fem gånger snabbare. Att dra cykelbanor som målade streck mellan bilfilerna är nog det mest galna man kommit på i Stockholm.
  • Konsekvent infrastruktur. Idag finns en mängd olika lösningar på cykelbanor. Ibland är det trottoaren som gjorts bredare, ibland med en målad linje för att separera gångtrafikanter från cyklister. Något som fotgängarna ofta inte inser utan promenerar i cykelbanan med risk för att bli överkörda. Se på Köpenhamn som en förebild. Där ser infrastrukturen likadan ut nästan överallt: Bilgata -> trottoarkant -> cykelbana -> ny trottarkant -> gångbana. Det är tydligt för alla parter var man ska hålla hus och trottarkanterna gör att man blir observant på att man kliver in på någon annans område.
  • Utbildning. Ta fram ett informationsmaterial till cyklister med de grundläggande trafikreglerna. Det behövs ju inget körkort för att cykla i trafiken men för sin egen säkerhet borde man som cyklist lära sig de elementära trafikreglerna. Då är det lättare att förstå varför en bil, buss eller lastbil kör som de gör eftersom de kör efter regler cyklisten kanske inte är medveten om. Som fordonsförare har man i princip alltid “fel” om man kör på en oskyddat trafikant men det innebär inte att man som cyklist har rätt till “fri väg” i alla sammanhang.
  • Kommunikation. Ögonkontakt är mycket bra i trafiken. Det gör att man kan avgöra om den andre parten har sett en och det är lättare att avgöra intentioner. Att blint kasta sig ut i en korsning och förlita sig på att den andra ska stanna kan bli ödestigert – oavsett om man är fotgängare, cyklist eller fordonsförare. Man kan ha missat en skylt, blivit distraherad eller något liknande. Som fotgängare och cyklist är man dessutom extremt oskyddad och i en kollision med ett fordon är man den som sannolikt drar det kortaste strået. Vad spelar det för roll om man som gångtrafikant eller cyklist hade rätt när man är invalidiserad för resten av livet eller i värsta fall död?

Så här ser det ut i nästan hela Köpenhamn – tydlig separation mellan trafikslagen med trottarkanter. Logiskt och lätt att förstå.

Annons
Instagram
Something is wrong.
Instagram token error.

sm0rgm

Follow
Hämta fler

© Copyright 2024 Stefan Helander