med nyfikenhet och förundran

buss

2018-02-01 träder en ny lag i kraft som skärper reglerna kring avändning av mobiltelefoner, kommunikationsradio och liknande utrustning vid körning. I den nya lagen är det uttrycklingen förbjudet att hålla mobiltelefon och liknande i handen. Detta omfattar även handhållen mikrofon till kommunikationsradio. Så här säger lagen – Trafikförordning (1998:1276), 4 kap, 10 e §:

Vid färd på väg med ett motordrivet fordon får föraren ägna sig åt aktiviteter som användning av mobiltelefon och annan kommunikationsutrustning endast om det inte inverkar menligt på förandet av fordonet. Föraren får inte använda denna utrustning på ett sådant sätt att han eller hon håller den i handen. Förordning (2017:1284).

Som yrkesförare ser man så mycket tokigt ute i trafiken så hälften vore nog, så jag ser positivt på att reglerna skärps. Det medför att det blir enklare för Polisen att övervaka och lagföra eftersom de gamla reglerna var rätt så luddiga.

Med lagar är det ju så att det inte går att skriva specifika lagar som passar för varje enskild situation. Hela rättsväsendet skulle bli ohållbart med lagtexter så oöverskådliga att ingen skulle klara av att hantera dem. Därför skrivs lagar generellt och vid behov revideras de. Det innebär att lagar ibland kan få ”konstiga” effekter och att man kan tycka att de skjuter bredvid målet. Att tillämpa lagar på verkligeheten är ibland som att försöka få runda klossar att passa i fyrkantiga hål. Det matchar inte helt, men man får göra så gott det går.

För oss som använder kommunikationsradio i arbetet så medför detta också förändringar eftersom vi inte får hålla mikrofonen i handen. Nu kan man tycka att det inte är just hållandet av mikrofonen som är problemet, men som sagt, jag ser gärna att reglerna skärps och medför det att jag inte får prata med mikrofonen i handen så får det bli så.

Nu tror jag egentligen inte att det är just de handhållna mikrofonerna till kommunikationsradio som är den stora faran i trafiken. Till skillnad från en telefon, som måste hållas vid örat för att man ska höra vad motparten säger, så är kommunikationsradion i det avseendet redan halvt handsfree eftersom man hör motparten via högtalare och man kan till och med lägga ifrån sig mikrofonen medan motparten talar. I de bussar jag kör har man inte hunnit installera någon form av handsfree-utrustning, så en lösning är bara använda kommunikationsradion när fordonet står still.

I SL:s fall (som jag kör för) kan detta vara lite praktiskt besvärligt beroende på hur radiosystemet är uppbyggt. När man som förare vill ha kontakt med trafikledningen skickar man ett statusmeddelande via skärmen (buss-pc:n) som anger vad man vill ha hjälp med. På så sätt kan trafikledningen prioritera ärendet så att man får hjälp snabbt när man behöver det medan om det inte är så akut så kan man vänta. I praktiken innebär det, beroende på ärendets art och trafikledningens arbetsbelastning att det kan ta allt mellan 10 sekunder och 30 minuter (eller mer) innan man får svar.

Så lösningen att stå vid vägkanten och vänta på svar fungerar inte praktiskt. Dessutom är det så att om man inte svarar inom en viss tid när trafikledningen sedan anropar så kopplas samtalet ned och man får börja om. D v s, då man får svar från trafikledningen behöver man besvara anropet tämligen omgående och det är inte säkert att man hinner stanna på lämplig plats för det.

Efter 1 februari 2018 är det inte tillåtet att använda handhållen mikrofon till kommunikationsradio

Efter 1 februari 2018 är det inte tillåtet att använda handhållen mikrofon till kommunikationsradio. Så här bör man kunna göra utan att bryta mot lagen.

Min lekmannamässiga tolkning av lagen (jag är inte utbildad inom juridik), är att en annan lösning är att helt enkelt låta mikrofonen sitta kvar i hållaren, trycka på sändningsknappen och höja rösten lite extra. På så sätt kan man använda radion utan att man håller mikrofonen i handen och att det därmed bör vara tillåtet medan man kör. Fortfarande gäller att användningen av kommunikationsradion inte får störa körningen i övrigt.

Tänk på att din arbetsgivare kan ha en policy som medför att denna lösning på problemet ändå inte är tillåten på din arbetsplats.

(Vill du använda bilden ovan, kontakta mig. Observera att ovanstående lösning, att låta mikrofonen sitta kvar i hållaren, inte är prövat jurdiskt så jag friskriver mig härmed från allt ansvar.)

Busshållplatserna är utformade med vissa anordningar som har en bakomliggande tanke eller funktion.

  • Ofta finns en mörk platta i trottoaren med små upphöjda bulor. Den kallas ”taktil platta” och dess kontrast mot de övriga ljusare plattorna ska göra det lättare för resenärer med synnedsättning att se den. Resenärer som är helt utan syn kan känna bulorna med sin käpp.
  • Vi stannar med bussens framdörr i första hand vid den taktila plattan om en sådan finns. Saknas den stannar vi med framdörren i höjd med hållplatsstolpen eller busskuren.
  • Den vita ytan närmast kanten är det meningen att du inte ska stå på. Här riskerar du att skadas av bussen när den kör in till hållplatsen. Står du här är det svårt för busschauffören att stanna nära kanten. Något som behövs för att resenärer som har svårt att gå, barnvagnar, rullstolar eller rollatorer ska kunna komma ombord på bussen. Står du på det vita fältet riskerar du dessutom att träffas i huvudet av bussens högra backspegel som sticker ut vid sidan av bussens främre högra hörn.
  • Är du ensam på en hållplats men inte ska med bussen, vinka gärna förbi bussen så slipper vi att stanna i onödan.

(Klicka på bilden för att se den större.)

Idag tog jag och Jannemieke en tur över till Sverige och Helsingborg för att strosa, kanske shoppa och dricka en kopp kaffe. Tack vare ett tips från @buss_borg på Instagram så visste jag att de skulle arrangera provturer med en självkörande förarlös buss och det tillfället ville man ju inte missa.

Nu är det med lite blandade känslor som jag kliver ombord. Som tekniker, nerd och datormupp så kan jag inte undgå att fascineras av tekniken. Men som busschaufför är det med sorg jag ser utvecklingen. Det sistnämnda eftersom jag personligen tycker det är riktigt kul att köra buss och den dagen jag ersätts av en dator är en sorgens dag.

Men visst inser jag att trafiken kommer att bli säkrare med såväl självkörande bilar som självkörande bussar eftersom den vanligaste olycksorsaken är ”den mänskliga faktorn”. Visst kommer vi ha olyckor inledningsvis orsakade av buggar i programvaran men när väl de är lösa så kommer vi säkerligen ha en mycket säkrare trafik än idag. Men ack så tråkig. Det tar tyvärr nog bara ett par generationer så finns det ingen längre som saknar att köra varken bil eller buss eftersom det inte är någon längre som gör det.

Jag kommer väl att sitta på ålderns höst och beklaga mig över att ”det var bättre förr” när man fick köra bussen själv. Eller i alla fall roligare. Min fru vägrar envist att ta körkort. Hon har ju för det första en privatchaufför (jag) och numera har hon fått argumentet att hon bara väntar på att de självkörande bilarna kommer på marknaden så ska hon minsann också skaffa en bil.

Så här såg det ut på provturen utan förare i Helsingborg idag (2017-09-16).

När jag berättar om att jag jobbar (deltid) som busschaufför så får jag ofta frågan om jag kör dom där ”långa dragspelsbussarna”. Ledbuss eller ledvagn kallar vi dem och de är 18 meter långa. Är det inte svårt?

Nej, faktiskt inte. Men som med allt annat så kräver det ju övning. Det man inte har övat på är oftast svårt. Jag upplever det inte som svårt att köra ledbuss, varken framåt eller att backa med. Faktiskt är det inte svårare än att cykla. Det är annorlunda, men inte svårare.

Små rörelser i ratt och pedaler när man backar. Principen är densamma som att backa en personbil med släp så känner man sig osäker när man ska köra ledbuss kan man haka på ett släp på en personbil och åka ut på en stor parkering och öva backning. Det har man god nytt av sedan när man ska backa med en ledbuss.

När man kör framåt så skär släpet kurvorna lite, i alla fall om man kör modernare ledbussar som har motor och drivning i släpet. De styr inte med bakjulen som de gamla volvoledbussarna gjorde. De var riktigt lättkörda eftersom släpets hjul gick i samma spår som framhjulen.

I den här videon backar jag ut en av våra ledbussar från depån.

Det är en ovanligt lugn lördag på alla sätt. Rätt lugnt med resenärer och ingen större trafik att tala om heller. En kollega från innerstadslinjerna som kliver på vid Gullmarsplan berättar att han just avslutat sitt pass och är på väg hem. Inne i stan har de haft det betydligt rörigare i trafiken på grund av tjejmilen. Det loppet påverkar inte någon av våra linjer. Jag får nog min beskärda del av trafikstök nästa helg då Velothon går av stapeln med en hel del trafikomläggningar som berör oss. Men jag klagar inte, jag tycker faktiskt det bara är roligt när det blir den typen av stök. Man får köra andra vägar och ibland improvisera för att lösa problem.

Dottern som är i Umeå skickar bilder från sin skogspromenad i strålande solsken. I Stockholm är vädret mer grått och vid Årstaberg öppnar sig himlen i ett rejält skyfall. Jag konstaterar att en fördel med att det är jag som kör, är att jag i alla fall inte behöver kliva ut från den varma bussen i regnet på nästa hållplats.

Skrattar bäst som skrattar sist säger man ju. På nästa hållplats får jag andra bekymmer. De främre bakdörrarna går inte att stänga vilket känns sådär när regnet vräker ner och i synnerhet eftersom jag helt enkelt inte kommer vidare. Att dörrar inte går att stänga är ett problem man då och då råkar ut för som förare. Orsaken är oftast något fel som gör att de kännande kanterna på dörrarna felaktigt indikerar och då öppnas dörrarna automatiskt för att ingen ska kunna bli klämd. Jag provar att massera de kännande kanterna på dörrarna utan resultat. Då tar jag till ett annat knep.

Man kan nämligen forcera igen dörrarna med stängknappen. Dock med nogrann koll på att ingen finns i dörröppningen så att ingen blir klämd. Samtidigt som man håller stängknappen nere, utan att släppa den, ger man lite lätt gas och när dörrarna är i stängt läge släpper dörrbromsen och samtidigt förblir dörrarna låsta. På så vis kan man i alla fall ta sig vidare till slutstationen och eventuellt få ett vagnbyte om det behövs.

Självklart ska man inte köra en vagn med den här typen av dörrproblem men ofta har det försvunnit igen efter ett par hållplatser. Jag har tre stopp fram till Liljeholmen och vid det laget har felet mycket riktigt försvunnit lika plötsligt som det uppstod. Men eftersom vagnen ska lämnas över till en kollega så informerar jag honom om det, så att om problemet dyker upp igen så får han be om vagnbyte.

Regnet står som spön i backen

Regnet står som spön i backen

Nästa vagn jag tar över efter pausen blir jag dock tvungen att få vagnbyte på eftersom radion inte fungerar och det är en säkerhetsfråga. Nu handlar det alltså om kommunikationsradion och inte om P3-radion. Jag kan inte göra anrop eller skicka statusmeddelanden. Däremot verkar jag kunna svara på anrop, så jag ringer driften och ber dem kontakta trafikledningen som ropar upp mig på radion. Vid nästa stopp i Liljeholmen står reserven redo med en ny vagn åt mig.

Den här lördagen får jag ett välkommet besök ombord – nämligen biljettkontrollen. Dessvärre har jag inte haft en enda gratisåkare med ombord idag. Synd. Jag hade med glädje sett hur de delat ut några kontrollavgifter. Gratisåkning är ett alltför utbrett problem och jag skulle gärna se fler kontroller.

Valborg – då är det fest. I strida strömmar kommer resenärer, många med var sin sin systembolagspåse med klirrande innehåll. I backen ner mot Liljeholmen måste jag bromsa och även om jag gör det försiktigt så kan jag höra det omisskännliga ljudet av en sådan kasse som faller omkull. Av ljudet att döma klarade sig innehållet vilket ju var för väl eftersom Systembolaget har stängt sedan länge. Det hade blivit en vit valborg för vederbörande annars.

Valborg och kungens födelsedag

Valborg och kungens födelsedag

En lätt korpulent man i fyrtioplusårsåldern har klätt upp sig kvällen till ära. Han har en tröja där det med stora bokstäver står tryckt ”PUSSY EATER” tvärs över bröstet. Vilken charmör! Stackars sate vad mycket ligga han kommer att få ikväll! Månne är det dags att inse att man uppnått den aktingsvärda delen av livet som kallas ”medelålder”?

Som bussföraren får man ofta svara på olika frågor. Oftast handlar det om resvägar eller tidtabeller men en kväll som denna bjuder på variation i reportoaren. Vid 18-tiden kliver en man ombord och frågar var han kan köpa sås. Utan att tänka mig för frågar jag – ”Vad för sorts sås?”. Han reflekterar inte heller över det oväsentliga i frågan utan svarar ”barbequesås”. Jag föreslår ICA på Hägerstensåsen.

Morgonen startar med lite av en överraskning. När jag vrider på startnyckeln till bussen visas ett ilsket oranget meddelande i displayen med texten ”Motorfel”. Anrop till trafikledningen som får klartecken av verkstaden att vagnen ska ut i trafik ändå, eftersom det bara är en orange varning och inte ett rött fel. Min tanke var att byta vagnen, eftersom jag fortfarande befann mig inne på depån, så undviker vi att få ett haveri ute i trafik. Nu är det trafikledningens och verkstadens beslut att inte göra det och jag betvivlar inte att det finns ett bra skäl till det. Bussen svek mig inte utan fungerade klanderfritt hela delen av passet som jag hade den, trots den ilskna displayen. Att bekräfta meddelandet hjälpte föga eftersom det kom tillbaka efter ett par minuter.

Motorfel

Motorfel

I Bredäng klev en engelsktalande geocachare ombord, visade upp en surfplatta med en karta och en cache markerad ute i ett skogsområde och frågade om bussen gick dit. Rent strikt är svaret nej eftersom det inte går någon busslinje dit, än mindre är våra bussar terränggående. Nåväl, jag förstod att hon ville åka buss så tätt på cachen som möjligt. Trots att jag redan var minus tre minuter tog jag mig tid att hjälpa till, det hör ju till servicen i yrket. Mitt förslag var att hon skulle ta linje 135 åt motsatt håll så skulle hon hamna ganska nära. Nu råkar jag själv vara lite bevandrad i geocaching så jag visste precis vad det handlade om när hon visade upp kartan.

På SLs bussar i Stockholm åker man gratis om man har barnvagn eller rullator. Det är en undantagsregel som bara gäller på bussarna och har tillkommit av praktiska skäl eftersom dessa resenärer lastar på genom bakdörren. De slipper i och med det böka sig fram till föraren för att visera biljetten. För att detta inte ska fungera som någon form av gratisbiljett har man, när det gäller barnvagnar, den regeln att det ska vara en barnvagn med tillhörande barn (som dock inte behöver sitta i vagnen, men skall finnas med på resan). På samma sätt kan man anta att i alla fall andemeningen kring regeln för rullator, bör ha varit att innehavaren av denne faktiskt har behov av den. Något som jag tycker var tveksamt när det gäller mannen som sprang för att hinna med bussen samtidigt som han sköt rullatorn framför sig med ena handen. Jaja, orkar man nu dra runt på en rullator för att få åka buss gratis så må det väl vara hänt.

Har jag sagt att jag tycker om tidiga morgnar? Det gör jag. Så även denna. Klockan är strax efter 5 när jag rundar Östbergahöjden med dagens första tur för min del. Himlen är vackert gul-rosa-lila i morgongryningen. Solen lurar bakom horisonten men har ännu inte gått upp. Globen, som är elektrisk belyst i rosa, bildar silhuett tillsammans med Tele2 arena mot soluppgången. Som ackompanjemang har någon hängt upp en vacker månskära. Tyvärr har jag resenärer i bussen så att stanna för att ta några bilder är uteslutet. Det får stanna vid några mentala bilder till arkivet.

På mina bussar har man roligt - vissa mer än andra tydligen

På mina bussar har man roligt – vissa mer än andra tydligen

I årstarondellen ligger en käpp mitt i gatan. En svart blänkande promenadkäpp med handtag och gummiplupp längst ner. Den ser ut vara i fint skick. Jag undviker nogsamt att köra på den. En käpp i hjulet vill ju ingen ha! Varför vet jag egentligen inte. Inom en kvart lär den vara överkörd flera gånger om i alla fall.

Hur har den hamnat där? Har ägaren lagt den på biltaket och kört iväg? Då borde den fallit av tidigare tycker jag. Eller har någon slängt ut den från en förbipasserande bil? Någon lär i alla fall sakna sin käpp.

Morgonen börjar med ett par varv på 134an,  därefter skifte till 165. Linjerna 134 och 165 har gemensam sträckning en bit men 165 stannar inte vid alla hållplatser som 134 gör. Någon plingar för stopp. Jag stannar på nästa hållplats men när vi står där med dörrarna öppna och ingen kliver av så inser jag att jag stannat med 165an på en av 134ans hållplatser. En förklaring och ursäkt i mikrofonen renderar i visst fnissande från resenärerna. Lite extra pinsamt var det eftersom jag fick tuta bort den lastbil som stod med varningsblinkers på hållplatsen. Vanans makt är stor, ibland går det bevisligen på autopilot.

I Liljeholmen, när det är dags för avgång, blir det ett himla liv bak i vagnen. Några resnärer är upprörda för att en äldre man sitter och spottar inne i bussen. Förvisso ett äckligt och oacceptabelt beteende. En av kvinnorna skriker ”kasta av honom” till mig. Nu är bussen varken en demokrati eller folkdomstol utan en diktatur i det avseendet, så sådana eventuella beslut tar jag och ingen annan.

Den gamla farbrorn verkar senildement, förståndshandikappad eller något i den stilen. Jag kastar inte av någon bara för att en annan resenär vill det. Dessutom  har jag inte befogenhet att kasta av någon så ger man sig in i det är risken stor att det slutar med att jag måste ta dit väktare och vi kan allesamman bli sittande för att vänta på det i både 20 och 30 minuter. Dessutom har jag inte själv sett att han spottat, även om jag inte tvivlar på de andra resenärernas utsago på den punkten. Lösningen får bli en tillsägelse och så kör vi medan jag kan höra ett tydligt muttrande missnöje över att det inte blev mer action av det än så. Det får vara rimlighet i konsekvenserna.

 

När väckarklockan ringer vid 4-tiden på morgonen är det omedelbar uppstigning som gäller. Inget snooze eller att ligga kvar och dra sig en stund till. Jag vet av erfarenhet att det tar mig bara 5-10 minuter innan jag har skakat av mig sömnigheten och är igång. Så det är bara svinga benen över sängkanten utan att tveka. En ny dag har grytt.

Medan jag äter frukost använder jag min surfplatta för att läsa trafikmeddelanden för de linjer jag ska köra idag men det finns inga, varken stora eller nya trafikomläggningar. 15 minuter efter jag klev ur sängen går jag ut genom ytterdörren. När jag börjar tidigt håller jag morgonproceduren till ett minimum.

På vägen till bilen får jag syn på en lapp som sitter på grannens garagedörr. Med lite spretig handstil har någon skrivit ”16.03 19 mars, brott mot blinkers, reg. nr (grannens registreringsnummer)”. I övrigt är lappen helt anonym. Det ser inte bättre ut än att en man som heter Ove bor i Bagarmossen.

Det ligger ett tunt snölager på marken efter nattens lätta snöfall och termometern håller sig runt nollan. Det börjar redan ljusna ute så man märker att våren är i antågande. I år ligger påsken tidigare än vanligt så denna gång kommer jag att vara ledig. Men det är nästa helg. Den här söndagen ska det köras buss.

Kaffet, som jag inte drack till frukosten hemma, får jag när jag kommer till garaget. Men den elektroniska självavprickningen fungerar inte idag heller så det får bli den gamla manuella metoden. Jag går till driften. Det är Amar som jobbar idag, så han prickar av mig och jag får en vagn till omloppet. 5721 heter den och står uppställd på C-rampen får jag veta.

5721 är en Volvo boggivagn vilket är lite förvånande eftersom jag ska köra linje 163 och 180 och det brukar vara kortvagn på de linjerna. Men det går lika bra med en boggi för min del. De är dessutom rätt trevliga att köra. Medan jag går runt bussen på utsidan för att kontrollera lamporna så pyser det lite lätt av tryckluft som läcker någonstans, så som det ofta gör på bussarna. Det får hela bussen att verka som ett stort väsen som ännu vilar i sin nattro och liksom andas tungt. Men snart ska den väckas upp.

Arbetspassets första avsnitt består av linje 163 från Bredäng till Kärrtorp. I Kärrtorp växlar man till linje 180 ut till Orhem där man vänder och kör tillbaka till Kärrtorp. Sedan växlar man till 163 och kör till Bredäng igen. På så sätt får man lite omväxling i tjänsten. Under resten av dagen ska jag köra linjerna 160, 144, 134 och 147 så det är en rätt omväxlande dag.

180 är en trevlig linje som går till Orhems koloniområde, ut i skogen. Trots den tidiga morgonen har jag två resenärer på vägen ut och en tillbaka. Det är inte helt ovanligt att man sena kvällar eller tidiga morgnar får köra denna linje helt utan resenärer.

Efter lunch börjar jag med ett varv på 144 mellan Gullmarsplan och Fruängen tur och retur. Halvvägs till Fruängen känner jag den omisskännliga lukten av urin. Framme vid ändhållplatsen i Fruängen, när jag har möjlighet att gå bak och kontrollera, får jag mina farhågor besannade. En person, som man skulle kunna beskriva som ur ett av de lägre samhällsskikten, har tyvärr inte kunnat hålla tätt utan kissat ner både sig och sätet. Nu hör detta som väl är inte till vanligheterna.

Nedkissad buss

Nedkissad buss

Jag gör en provisorisk avspärrning av hushållspapper så att ingen annan resenär ska sätta sig i det. Sedan anropar jag trafikledningen och ber om ett vagnbyte. Jag föreslår att jag själv kan åka förbi garaget och byta vagn eftersom det passar bra när jag senare ska tomköra mellan Gullmarsplan och Liljeholmen. Det tar mig högst ett par minuter extra och den marginalen finns. Ett förslag som mottas av trafikledaren med tydlig tacksamhet eftersom det innebär att han inte behöver ta en resurs i form av reserven eller flexen för att köra ut vagnbytet till mig. Han ropar upp via radion ett par minuter senare och berättar vilken vagn jag kan ta i utbyte.

En pratsam resenär frågade mig idag om det är ett stressigt jobb. Nej, det vill jag inte påstå. Det beror mycket på hur man är lagd, om man blir stressad eller inte av det som sker. Jag ser köer, förseningar och omlagda körvägar som en del av jobbet och de faktorerna kan jag inte göra så mycket åt. Det enda jag kan påverka är att framföra bussen säkert och så effektivt det går och på den punkten känner jag mig ganska skicklig. Det mesta ligger annars utanför min kontroll. Naturligtvis känner jag med resenärerna som kommer för sent till jobb, skola, möten eller missar ett anslutande tåg eller buss. Bortsett från det tycker jag det är roligt när saker händer, när man får ställa sin kompetens på sin spets för att improvisera och lösa situationen på bästa möjliga sätt.

Vid ändhållplatsen i Liljeholmen, efter dagens sista tur, står min dotter och väntar. Hon hoppar ombord medan alla andra resenärer kliver av. Så kör vi till garaget och parkerar bussen för städning och tankning. Eftersom jag började tidigt på morgonen är arbetspasset slut när klockan slår tidig eftermiddag och många timmar av dagen återstår till andra aktiviteter.

SL Access biljettmaskin

SL Access biljettmaskin

Idag börjar jag i Bredäng genom att lösa av en kollega som slutar för dagen. Jag får en vagn som heter 4709. Det är en Scania kortvagn som körs på etanol. Den har bra värme vilket är fint eftersom jag ska ha den ända till ”lunch” kl 21.59.

Jag kallar alltid den långa rasten för ”lunch” oavsett när den infaller på dygnet eftersom jag alltid äter då. Oftast inte en full måltid men en rågsmörgås och ett äpple brukar det bli.

På radion går som vanligt P4. Jag lyssnar nästan alltid på P1 eller P4 eftersom de har program med lite mer innehåll för hjärnan. Musik kan vara trevligt men under ett pass på 8-10 timmar tröttnar man snart på det.

På P4 är det ofta sport på kvällarna. Till att börja med brukade jag skifta kanal, eftersom jag är helt ointresserad av sport, men ibland blev den stående kvar på samma kanal. Jag hör ord som ”Leksand”, ”Timrå”, ”Häcken” och ”numerärt underläge”. Begrepp som helt saknar betydelse för mig. Men jag måste tillstå att det verkar ganska trevligt att vara intresserad av sport även om det inte tilltalar mig. Folk är så engagerade och så blir det mål ibland och då blir alla så glada. Eller kanske inte alla, men många i alla fall för de tjoar och skriker så glatt.

Så numera står ofta P4 med radiosporten på i bussen bara för att det är hemtrevligt. Vid något tillfälle kom en resenär fram och frågade spänt ”vad står det?”. Jag som inte ens visste vilka som spelade, än mindre ens vilken idrott det rörde sig om. Jag förklarade svävande att jag varit fokuserad på annat så att jag inte kunnat lyssna. Senare visade det sig att det var Sverige-Danmark som sparkat fotboll och det var tydligen en mycket viktig match.

Söndagens arbetspass bjuder på snöblandat regn när vi rullar iväg på den första turen, en 163:a från Bredäng till Kärrtorp. Efter inte så länge är det dags för dagens första gratiskund. En herre som möjligen har en lite hård festhelg bakom sig, med betoning på hård eftersom det nu är söndag kväll. Han visar upp en plånbok med ett tomt fack för ett sl-kort och förklarar ”jag har lånat ut mitt kort till en kompis, är det lugnt om jag åker med ändå?”. ”Det verkar ju dumt att låna ut sitt busskort när man ska ut och åka buss” säger jag med lite glimt i ögat och förklarar vidare att jag inte har befogenhet att lova någon att åka gratis så om jag gör det för honom så kan jag få på skallen för det. En förklaring som han faktiskt verkar hysa ett uns förståelse för. Jag sticker ett infokort om hur man köper en SMS-biljett i handen på honom och föreslår att han köper en sådan. Om han verkligen gör det vet jag inte men jag har uppmanat och informerat och vi har inte tid att stå kvar på hållplatsen medan han köper sin biljett.

Redan vid nästa hållplats är det dags för igen. En tjej blippar ”för lågt saldo” med sl-kortet. Hon viftar med mobilen och säger att hon ska installera appen för att kunna köpa en biljett. Jag är redan minus två minuter så jag väntar inte på att hon gör klart det utan hon får gå och sätta sig. Jag kan inte låta andra resenärer missa sina anslutande pendeltåg och andra byten p g a det. För statistikens skull registrerar jag det som betalningsvägran på busspc:n eftersom hon faktiskt inte hade någon giltig biljett när hon passerade mig. Nu verkade hon reko nog, så jag kan tänka mig att hon faktiskt installerade appen och köpte en biljett.

Ett par hållplatser senare är det dags för nästa. Denna gång är det en påtänd narkoman som visar upp en flera dagar gammal sms-biljett men jag tänker inte få en kniv i mig för att han flippar ur om jag börjar tjafsa om det så jag låtsas inte se det och bara nickar. I det fallet går min säkerhet före SL:s biljettpolicy.

Tre gratisåkare innan vi ens hunnit halvvägs på dagens första tur. Let the gratisåkning commence! Det är tydligen en sådan dag idag. Men inget att hetsa upp sig för. Mer eller mindre hör till vardagen och det har blivit norm att man inte ska betala för sig. Att man inte heller har någon form av möjlighet att köpa biljett, t ex genom att mobilen har slut på batteri har blivit någon annans problem och giltigt skäl till att få åka gratis tycker man.

Efter detta är det dags för ett par varv med 180 mellan Kärrtorp och Orhem. Denna linje passerar genom Skarpnäcks allé där man under förra året införde två gångfartsområden. Det verkar vara många som inte känner till vad skylten betyder, inte ser den eller bara struntar i den. Som oftast när jag håller gångfart med bussen (5-7 km/h) blir jag omkörd, även ikväll. Om du inte vet vad gångfartsområde är, googla det 😉

Som vanligt är det lugnt och skönt att köra buss en söndagkväll. Lite lagom med resenärer och mycket tid att lyssna på radio och filosofera medan man kör. Den vanliga skörden gratisåkare fortsätter under kvällen men jag ska inte tråka ut er med att gå igenom dem alla. De följer samma mönster.

Utom möjligen den unga tjejen som kliver ombord. Jag hör inte riktigt vad hon mumlar om medan hon står och pillar med sin mobil. Funderar på om det möjligen är ett skamligt förslag hon kommer med? Det visar sig dock att det är hennes mobil som ”fuckar” och inget annat.

Klockan 21.53, sex minuter före tidtabell parkerar jag bussen på Gullmarsplans bussuppställning för att ta rast. Om en liten stund ska vagnen ut på nya turer med en annan kollega. Det är bara vi människor som behöver rast. Bussarna kan rulla längre än så utan avbrott. Därför byter vi ofta vagnar ett antal gånger under ett arbetspass. Efter min rast får jag en annan vagn att köra vidare i.

Efter min rast går jag ut till uppställningplatsen. Nu ska jag ha en buss som heter 5717 och det är en Volvo boggivagn. Boggi betyder att den har två bakaxlar och är lite längre än en kortvagn. De är dock inte fullt lika långa som ledvagnarna (”dragspelsbussar”). 5717 körs på biodiesel. Det märks speciellt när tillsatsvärmaren är igång. Då luktar det lite som stekos.

Klockan 25.31, som vi säger på busspråk, vilket betyder ”typ halvtvå” på ren svenska, så parkerar jag 5717 på C-rampen i Nybodahallen. Nu är mitt arbetspass slut. Här kommer bussen att bli omhändertagen för städning, tvättning och tankning så att den är redo att gå ut i trafik igen tidigt i morgon bitti, sannolikt någon vid 4-5 på morgonen.

Själv styr jag hemåt mot sängen för några timmars sömn. I morgon är det måndag med nya, helt andra äventyr som väntar. Men det är en annan historia.

Annons
Instagram
Something is wrong.
Instagram token error.

sm0rgm

Follow
Hämta fler

© Copyright 2021 Stefan Helander