Stockholm
Det är inte helt ovanligt att man möter fordon som kör åt fel håll, d v s vänstervarv, i rondellen i Liljeholmen (bilden). Det är dem som kör och ser det kameran ser på bilden och ska svänga vänster mot Marievik som missar att det är en rondell och verkar tro att det är en korsning, så istället för att runda trädet på höger sida tar de direkt till vänster.
Kanske är förklaringen att ytan till vänster upplevs så bred att man tror det går att köra i båda riktningarna där? Eller är man månne så fokuserad på att man gör något som man inte får, att man har tankarna på helt annat håll? Gatan som leder in till rondellen, där de flesta kommer som kör fel, är nämligen en bussgata där bara bussar och spårvagnar hör hemma.
Dem jag möter som hamnar front mot front med min buss brukar få bråttom att få bilen åt rätt håll i rondellen när det inser att de kör åt galet håll 🙂
Busshållplatserna är utformade med vissa anordningar som har en bakomliggande tanke eller funktion.
- Ofta finns en mörk platta i trottoaren med små upphöjda bulor. Den kallas “taktil platta” och dess kontrast mot de övriga ljusare plattorna ska göra det lättare för resenärer med synnedsättning att se den. Resenärer som är helt utan syn kan känna bulorna med sin käpp.
- Vi stannar med bussens framdörr i första hand vid den taktila plattan om en sådan finns. Saknas den stannar vi med framdörren i höjd med hållplatsstolpen eller busskuren.
- Den vita ytan närmast kanten är det meningen att du inte ska stå på. Här riskerar du att skadas av bussen när den kör in till hållplatsen. Står du här är det svårt för busschauffören att stanna nära kanten. Något som behövs för att resenärer som har svårt att gå, barnvagnar, rullstolar eller rollatorer ska kunna komma ombord på bussen. Står du på det vita fältet riskerar du dessutom att träffas i huvudet av bussens högra backspegel som sticker ut vid sidan av bussens främre högra hörn.
- Är du ensam på en hållplats men inte ska med bussen, vinka gärna förbi bussen så slipper vi att stanna i onödan.
(Klicka på bilden för att se den större.)
När undertecknad tog körkort för bil 1985 så var det inte svårt att hitta platser för de inledande övningarna. Stormarknadsparkeringar efter stängning fungerade utmärkt. Idag låser de ofta dessa med bommar så det har blivit lite svårare att hitta bra platser. Nu är det dags för sonen att ta körkort och de platser vi har hittat har jag listat nedan, så slipper du kanske leta själv. Har du tips på platser att föra in i listan – kommentera eller skicka ett mail. Jag har också samlat några filmer som kan vara användbara.
Övningsmoment | Plats (länk till Google Streetview) | Kartlänk |
---|---|---|
2a. Start och stannande 2b. Krypkörning och styrning 5a. Backning |
Parkeringen vid Stockholmsmässan / Älvsjömässan. Grusparkeringen, med infart från Gamla Huddingevägen är ibland låst med bom. Asfaltsparkeringen har infart från Åbyvägen. |
Grusparkering Asfaltsparkering |
2a. Start och stannande 2b. Krypkörning och styrning 5a. Backning |
Parkeringen vid Flatenbadet. | Flatenbadet |
3a. Uppväxling 3b. Bromsning 3c. Nedväxling |
Slingan runt Fisksätra, Fisksätravägen-Fidravägen. Här finns ett antal parkeringsplatser att svänga in och ut ifrån så man kan öva uppväxling, bromsning och nedväxling. Vissa av utfarterna har lite motlut så det kan vara bra om man börjat öva på moment 4a innan. Hela slingan är huvudled med väjningsplikt från parkeringar och sidogator. På krönet uppe vid bensinstationen och korsningen med vägen mot motorvägen krävs ett filbyte om man kör varvet motsols. (På bilden från Google street view ser det ut som att man kan köra rakt fram i båda filer medan man i verkligheten bara kan köra rakt fram i den vänstra.) |
Fisksätra |
4a. Motlut 4b. Medlut |
Svarvarvägen, Kummelbergets industriområde, Nacka. Bra backe att börja öva i. Åk dit på kvällar eller helger så är det oftast lugnt och stilla. |
Svarvarvägen |
4a. Motlut 4b. Medlut |
Bastugatan, Pryssgränd, Bellmansgatan, Södermalm. Här kan man träna start i backe när man vill öka svårighetsgraden. När man behärskar start i backe här så finns det inga backar man inte klarar 🙂 | Bastugatan |
Filmer
Kopplingen
Krypkörning
Stopp
Uppväxling
Nedväxling till 2:an
Nedväxling till 1:an
Rondellkörning
Första veckan i november inleddes med, tro det eller ej, snö! Ett mycket ovanligt väderfenomen i Sverige vid denna tid på året. Det tyckte i alla fall TV4 som för säkerhets skull skickade ut ett team att direktsända de första snöflingorna ifrån Dalarna. Man kunde nästan tro att vi aldrig sett snö i Sverige.
På söndagen gick SMHI ut med klass 1-varning för Stockholm då det skulle komma snö. Hela 5 (!) cm. Jag betvivlar inte att nederbörden uppfyller kriterierna för varningen. Det är inte utan visst befog som norrlänningarna kallar oss fjollträsk.
Men visst, halt blev det eftersom temperaturen höll sig runt nollan. Vinter-ringrostiga Stockholmsbilister kryddat med, som det verkade, i stort sett obefintlig halkbekämpning gjorde att man krockade med varandra likt bowlingkäglor ute på vägarna. Jag ska inte generalisera alltför mycket, man kan ha otur också.
Lite otur hade ett par kollegor som möttes på linje 134 respektive 168 uppe i Östberga. Där var det både halt och trångt så det ledde till en lite sammanstötning. Inget värre än materiella skador som uppgick till var sin förlorad vänsterspegel. För säkerhets skull lade man om trafiken så att vi inte trafikerade den besvärligaste backen på ett par timmar tills det hade hunnit bli plogat och sandat.
Rejält med otur hade Stockholm ett par dagar senare när man drabbades av det som media kallade “snökanon” med det värsta snöfallet i Stockholm på 111 år. Det tog timmar att ta sig såväl till och från jobbet kunde jag läsa om. Själv hade jag dragit söderut och befann mig i Danmark där snön uppgick till 2 cm under natten och som smälte bort under förmiddagen. Medan vi läste om kaoset på nyheterna passade vi på att njuta av ett par extra soliga och fina höstdagar på nordsjälland.
Dessa två bilder togs av min far, Donald Helander, i Gamla Stan i början av 1960-talet. Under en tid har de sålts som posters för inramning på IKEA i serien Fjällsta. Sedan försäljningen via IKEA upphörde har vi fått en del frågor om dessa bilder går att köpa någon annanstans. Det har inte varit möjligt p g a kontraktet med IKEA, fram till nu.
Det är med glädje vi kan meddela att bilderna nu finns att beställa av oss via sajten SHOPLET.SE. Denna sajt är i nuläget den enda webbplats som säljer bilderna med tillstånd från oss. Bilderna finns att beställa via en del utländska sajter men dessa har inte tillstånd att sälja dem och de är därför piratkopior!
Om man läser Vanliga frågor och svar på Stockholm Vatten menar de att man inte behöver det. Jag vill dock påstå motsatsen. Man verkar dock inte behöva lika mycket salt som i diskmaskiner som används i områden med hårt vatten.
Efter att ha använt min diskmaskin i Stockholm i 7 år utan salt (kanske längre, jag vet faktiskt inte när/om föregående ägare av lägenheten någonsin haft i salt) så började maskinen att diska dåligt. Det blev vita avfällningar på porslinet och det blev helt enkelt inte rent.
Jag gjorde ren filtren utan att det hjälpte och upptäckte då att maskinen inte kom upp ordentligt i temperatur. Det blev varmt men inte tillräckligt varmt. Efter lite googlande kom jag fram till att det antagligen var så att maskinen behövde avkalkas.
Jag läste om olika tips, alltifrån att köpa specialiserade avkalkare, använda citronsyra eller ättikssprit för att avkalka maskinen. Nu var det dock kväll, jag hade inget av detta hemma men ville ändå komma vidare med att lösa detta. Salt hade jag dock hemma så jag fyllde på salt i saltbehållaren i diskmaskinen och fyllde även diskmedelsfacket med salt. Sedan körde jag maskinen tom på intensivprogrammet.
Och se det räckte. Efter det så blir det inga vita avfällningar och disken blir ren. Så min empiriska slutsats av detta är att det behövs salt i diskmaskiner även i Stockholm någon gång ibland.
Så lät kampanjen från SL (då SS) på 50-talet när tunnelbanan var ny och det inte var en självklarhet att man ställde sig vid sidan av dörrarna så att de som skulle stiga av kunde göra det.
Det verkar dock vara dags att damma av den kampanjen eftersom det numera är ganska vanligt att folk ställer sig mitt för dörrarna på tunnelbanevagnen så att de som ska av måste tränga sig förbi.
Hur svårt kan det vara egentligen? Det säger väl sig nästan självt att de som ska gå av måste få göra det före de som ska gå ombord? Om man lämnar plats för dem så går det snabbare och man behöver inte vänta onödigt länge på att få kliva på.
Efter en dag bakom bussratten, linje 183 på Skogskyrkogården, denna alla helgons dag, kan jag konstatera att det var en både annorlunda och mycket rolig upplevelse. För den som inte bor i Stockholm och är bekant med vad Skogskyrkogården och alla helgons dag innebär så kan jag sammanfatta. Det innebär att ungefär hälften av Stockholms befolkning i flock simultant vallfärdar till Skogskyrkogården för att sätta ljus och blommor på sina nära och käras gravar (medan kyrkogården i jämförelse är relativt öde resten av året, men det är en annan historia). Och när Stockholmare gör något i flock uppstår oundvikligt kaos, så också i detta fall. Kilometerlånga bilköer och för den som väljer kollektiva färdmedel får man köa in till tunnelbanestationen, som till vilken innekrog som helst. Mitt i allt detta ska jag köra buss. Köer, fullt med folk, ståplats ända fram. I love it (och det menar jag utan ironi)! Massor av trevliga människor har jag mött idag.
Vid ett tillfälle fick en personbil motorstopp på busshållplatsen vid tunnelbanestationen vilket naturligtvis medförde att kaoset eskalerade ytterligare och polisen kom till platsen för att försöka bistå med trafikdirigering. Jag kom in som buss nr 2 bakom den som redan hjälpligt försökte lasta passagerare så gott det gick med den snutt trottoar som återstod. Polismannen signalerade stopp till mig för att lämna ett par meter så att vagnen framför skulle kunna backa. Så signalerade han med handsignaler till föraren i bussen framför att han skulle börja backa. Ingen reaktion. Polisen stod och såg lite vilsen ut och verkade fundera på vad han skulle ta sig till. Jag hade dock pratat med kollegan över radion så jag visste att anledning till att han inte backade var att han hade 5 minuter till avgång medan jag låg en minut efter min avgång (vi hade hamnat i fel ordning). Jag öppnade dörren och informerade polisen om det och sa att jag gärna smiter förbi och kör iväg. Han skrattade och konstaterade att “jag ska bara hålla käften då?”. “Typ ja, vi har koll på läget” sa jag. Så har jag indirekt bett en polis att hålla käften idag. Inte varje dag det sker.
Till dagens mer ovanliga förfrågan från passagerare var om vi inte kunde köra med innerbelysningen släckt när vi körde genom kyrkogården. Visst kunde vi det. Det var onekligen väldigt effektfullt att glida genom den kolsvarta kyrkogården som bara lystes upp av tusentals ljus. En och annan konstigt blick fick vi dock från förbipasserande.
En dag som denna kan man också konstatera att tidtabellen med bussar i 5-minutersintervall mest är en önskedröm från SL:s sida. Som mest låg jag 47 minuter efter tidtabell. Nu låg ju alla andra vagnar också sent så det dök nog upp en buss på varje hållplats med lite lagom intervall. Det var bara strunta i tidtabellen och köra och sedan ta paus när regelverket föreskriver.
Många trafikanter trodde att bussen var gratis denna dag. En del sa att “den brukar vara det på alla helgons dag”. Det är den faktiskt inte. Det är precis som vanligt, en röd SL-buss där man behöver biljett, men linjen råkar gå inne på kyrkogården. Och det råkar vara massor med resenärer. Nu vet jag inte om SL erbjudit gratisbussar på Skogskyrkogården tidigare år eller om det är kollegor som tyckt att biljetthanteringen blir för komplicerad när det är så mycket folk och bara öppnat alla dörrar och låtit folk åka utan biljettvisering. Nu var det inga större problem att hantera biljetterna. Visst såg jag att en och annan slank på genom bakdörren när jag öppnade för passagerare med rollator och jag strandade ingen ute på kyrkogården som ville åka med men som saknade biljett (en del hade promenerat dit och hade accesskortet hemma). Istället blev det många utdelade SMS-foldrar med uppmaning om att registrera sig och köpa en SMS-biljett.
Jag är fotgängare, cyklist, bilist och bussförare så man kan säga att jag ser trafiken från alla perspektiv. Det pågår en debatt kring cyklismen i Stockholm och jag förundras över hur argument ställs mot varandra på ett sätt som jag tycker inte riktigt är relevant.
Cykelförespråkarna talar ofta om hur infrastrukturen måste förbättras för cyklister. Bättre och fler cykelbanor. Bättre separation mellan trafikslag. Cyklisterna sätts på undantag o s v. Jag kan inte annat än att hålla med.
Argument som ställs mot detta handlar ofta om hur cyklister bryter mot trafikregler och kör som galningar. Jag kan inte annat än hålla med här också. Det stora flertalet cyklister skulle jag påstå beter sig bra i trafiken men undantagen drar dessvärre dåligt rykte över resten. Man ska som bilist och bussförare också ha klart för sig att det inte krävs något körkort varken för att gå eller cykla i trafiken. D v s man kan inte förvänta sig att alla som befinner sig i trafiken vet vilka regler som gäller.
Att dessa argument gång på gång ställs mot varandra kan jag inte riktigt förstå eftersom de inte motsäger varandra. Därför tycker jag många gånger att debatten hamnar på en pajkastningsnivå där debattörerna konstant går förbi varandra.
Här är mina idéer kring att förbättra situationen i trafiken:
- Bättre infrastruktur. Separera trafikslagen och det gäller såväl fotgängare, cyklister som bilister. Delade gång- och cykelbanor är farligt eftersom man blandar fotgängare som kanske rör sig med 5 km/h med cyklister som rör sig fem gånger snabbare. Att dra cykelbanor som målade streck mellan bilfilerna är nog det mest galna man kommit på i Stockholm.
- Konsekvent infrastruktur. Idag finns en mängd olika lösningar på cykelbanor. Ibland är det trottoaren som gjorts bredare, ibland med en målad linje för att separera gångtrafikanter från cyklister. Något som fotgängarna ofta inte inser utan promenerar i cykelbanan med risk för att bli överkörda. Se på Köpenhamn som en förebild. Där ser infrastrukturen likadan ut nästan överallt: Bilgata -> trottoarkant -> cykelbana -> ny trottarkant -> gångbana. Det är tydligt för alla parter var man ska hålla hus och trottarkanterna gör att man blir observant på att man kliver in på någon annans område.
- Utbildning. Ta fram ett informationsmaterial till cyklister med de grundläggande trafikreglerna. Det behövs ju inget körkort för att cykla i trafiken men för sin egen säkerhet borde man som cyklist lära sig de elementära trafikreglerna. Då är det lättare att förstå varför en bil, buss eller lastbil kör som de gör eftersom de kör efter regler cyklisten kanske inte är medveten om. Som fordonsförare har man i princip alltid “fel” om man kör på en oskyddat trafikant men det innebär inte att man som cyklist har rätt till “fri väg” i alla sammanhang.
- Kommunikation. Ögonkontakt är mycket bra i trafiken. Det gör att man kan avgöra om den andre parten har sett en och det är lättare att avgöra intentioner. Att blint kasta sig ut i en korsning och förlita sig på att den andra ska stanna kan bli ödestigert – oavsett om man är fotgängare, cyklist eller fordonsförare. Man kan ha missat en skylt, blivit distraherad eller något liknande. Som fotgängare och cyklist är man dessutom extremt oskyddad och i en kollision med ett fordon är man den som sannolikt drar det kortaste strået. Vad spelar det för roll om man som gångtrafikant eller cyklist hade rätt när man är invalidiserad för resten av livet eller i värsta fall död?
Så här ser det ut i nästan hela Köpenhamn – tydlig separation mellan trafikslagen med trottarkanter. Logiskt och lätt att förstå.
Infrastrukturministern uppmanades ta tåget som alla andra. Därför pendlar hon kollektivt till jobbet den här veckan istället för att köra bil. Första morgonen blev hennes tåg till Stockholm 17 minuter försenat vilket hon blev intervjuad i radion om. Hon avslutar intervjun med ett käckt “Jag håller ut resten av veckan i alla fall!”. För mig låter det lite som ett slag i ansiktet på alla dem som inte har något val annat än att pendla kollektivt varje dag med de förseningar det ibland innebär. Hon får ju liksom inte mina sympatier för att hon var så duktig och inte lät en dag med 17 minuters försening avskräcka henne ifrån att pendla de ytterligare 4 dagarna hon har kvar… 🙂