med nyfikenhet och förundran

tunnelbana

Så lät kampanjen från SL (då SS) på 50-talet när tunnelbanan var ny och det inte var en självklarhet att man ställde sig vid sidan av dörrarna så att de som skulle stiga av kunde göra det.

Det verkar dock vara dags att damma av den kampanjen eftersom det numera är ganska vanligt att folk ställer sig mitt för dörrarna på tunnelbanevagnen så att de som ska av måste tränga sig förbi.

Hur svårt kan det vara egentligen? Det säger väl sig nästan självt att de som ska gå av måste få göra det före de som ska gå ombord? Om man lämnar plats för dem så går det snabbare och man behöver inte vänta onödigt länge på att få kliva på.

En kille bakom mig försöker planka genom tunnelbanespärren genom att gå riktigt tätt intill mig så att han liksom kan slinka igenom samtidigt som jag passerar spärren – när jag har min SL-uniform på mig. Jag ser vad han försöker göra så jag stannar direkt efter barriären och vänder mig om så att han inte kommer igenom. ”Is it ok?” frågar han och liksom undrar varför jag inte låter honom planka. Jag pekar på min SL-uniform och frågar om han är dum i huvudet. Någon måtta på fräckheten får det väl i alla fall vara…?

SL-buss på linje 144 mot Gullmarsplan

SL-buss på linje 144 mot Gullmarsplan

Som bussföre så ser jag kollektivtrafiken lite från andra hållet och har väldigt svårt att förstå det här med plankning. Man anser tydligen att kollektivtrafik ska vara gratis. Fint – men så länge vi inte har ett politiskt beslut på det så kostar det pengar och varje gång man plankar så låter man sina medresenärer betala för ens resa. Jag har hört villfarelser som att intäkterna från kolletivtrafiken är någon form av skatt som går till att bekosta andra samhällsfunktioner.

Så här fungerar det. Kollektivtrafikens kostnader ska till 50% täckas av biljettintäkter. Resterande 50% av kostnaderna täcks av skatt. Så det man betalar för sin biljett går raka vägen till att bekosta den buss, tunnelbana, spårvagn eller tåg man sitter på. Faktum är att en plankning kostar SL dubbla biljettkostnaden eftersom den förlorade biljettintäkten också innebär att SL förlorar lika mycket i skattebidrag.

Som bussförare känns plankningen extra konstig. Jag förväntas göra mitt jobb, på alla möjliga tider på dygnet, men du förväntas få åka med gratis? Skulle du göra samma sak på Coop när du handlar din mat? Bara sonika kila förbi kassan utan att betala för din kasse med matvaror?

Gullmarsplan 1961

Gullmarsplan 1961

Så likt men ändå så olikt. För den som besöker Gullmarsplans tunnelbanestation regelbundet är vyn mot Södermalm med kvarnen och Folksamskrapan välkända motiv. Bilden är tagen 1961 av min far, Donald Helander, då 20 år fyllda. Så mycket har förändrats sedan dess men ändå är siluetten sig lik, så att även den som inte var född på 1960-talet känner igen sig.

Jag har tittat på bilden många gånger och slogs tidigt av att han måste ha balanserat på perrongkanten när han tog bilden. Något han skulle ha förbjudit mig att göra. Idag är lyktorna sedan länge utbytta. Likaså den enorma högtalaren för utrop av trafikinformation som sitter på stolpen en bit bort. Papperskorgarna, de orangea, som jag minns från min barndom, som sitter på den närmaste stolpen är också sedan länge ett minne blott. Det har nog passerat ett antal generationer av olika typer av papperskorgar sedan bilden togs.

Trots att jag sett bilden många gånger såg jag något nytt idag när jag tittade på den. Tågföraren i vänsterkant som skyms av stolpen. Och fronten på tunnebanetåget. Dessa har gått förbi min blick alla andra gånger jag sett på bilden. Jag hade uppfattat bilden som en miljö, utan en enda människa. Utan ett enda tecken på liv. Så märkligt selektiv blicken kan vara. Kanske uppfattade jag bilden utan mänskligt liv första gången jag såg på den och på grund av det har min hjärna effektivt filtrerat bort både tågföraren och tåget alla andra gånger jag sett på den. Utom idag. Idag såg jag både honom och tåget, och plötsligt förändras bilden från att visa en steril miljö utan ett levande väsen, till motsatsen.

Gullmarsplan, en vanlig dag knappa sju år innan jag föddes. Bevarad och konserverad till eftervärlden i form av en bild.

Annons
Instagram
[wdi_feed id="1"]

© Copyright 2021 Stefan Helander