med nyfikenhet och förundran

Internet

Jag ser oftare och oftare bilder på människor med gapande öppen mun eller vitt uppspärrade ögon och ett groteskt ansiktsuttryck som tumnagel på Youtube-videos. Någon har säkert kommit fram till att det (i alla fall i vissa grupper) ökar antalet klick. För mig personligen har det motsatt effekt.

Bilden på en person med gapande mun är inget annat än ett click-bait och jag får obehag av att se bilderna i mitt Youtube-flöde. Tyvärr har även mer seriösa Youtube-kanaler tagit efter denna trend. Om man gör en video om ett ämne som är intressant så vill jag se videon för att den verkar ha ett intressant innehåll, inte för att det står en person på bilden som ser helt galen ut och som dessutom ger mig obehagskänslor. Jag blir inte nyfiken, jag blir äcklad.

Några slumptvis utvalda videos för att visa vad jag menar:

Personligen får det som sagt motsatt effekt på mig. Jag ser absolut inte en video som har en bild med en galen gapande person med vidöppna ögon på bilden. Lika lite som jag klickar på dem med rubriker som innehåller tydliga click-baits såsom “must see”, “you will never believe” eller liknande. Dessa kanaler avprenumererar jag och jag klickar “rekommendera inte” på dem i mitt Youtube-flöde. Det blir lite bättre men då och då får man ändå upp dessa groteska bilder.

Nu lär jag inte kunna ändra på denna trend utan hoppas bara den går över så fort som möjligt. Så tills vidare fortsätter jag med att lämna de kanaler som prenumerant när de hoppar på trenden.

Internet är en fantastisk uppfinning ur ett tekniskt perspektiv. (Ur ett socialt perspektiv så är det ett tveeggat svärd, men det är ett annat ämne.) Jag arbetade själv i mitten av 1990-talet med att bygga upp Internet i Sverige och har alltid haft ett brinnande intresse för kommunikation i alla dess former, såväl trådlös som trådbunden.

Min första kontakt med trådlös kommunikation var på tidigt 1970-tal då en lite äldre kompis hade fått ett par 27 MHz walkie talkies av sina föräldrar. 27 MHz-bandet går också under benämningen PR-radio eller privatradio. Vi kunde hålla kontakt med varandra fast vi var på olika platser. Jag var fast.

I slutet av 1970-talet kom jag i kontakt med amatörradion första gången. Detta genom scouterna och den årliga JOTA:n (Jamboree On The Air). Från fritidsgården vid Krusboda torg hade vi kontakt med Sinaiöknen och fick rapport om 35 graders värme medan årets första snöflingor föll utanför vårt fönster.

Det var i en tid då varken Internet eller mobiltelefoner var tillgängligt för gemene man. Naturligtvis var detta oerhört spännande och fascinerande.

Vägen för min egen del gick först via en 27 MHz PR-radio, sedan T-certfikat för amatörradio som öppnade upp VHF- och UHF-banden. Det som hägrade var förstås kortvågen men för det krävdes högre certifikatklass som i sin tur krävde telegrafikunskaper (morse).

Prov avlades hos Televerket för C-certifikat med krav på 40-takt (tecken per minut). Hem och börja köra en massa CW-kontakter (telegrafi) på kortvågen för att på så sätt träna upp hastigheten och samtidigt samla ihop till de minst 200 verifierade kontakterna som krävdes för att klara provet för A-certifikat. Med A-certifikatet i handen var hastigheten på telegrafin uppe i 80-takt.

Att ta amatörradiocertifikatet krävde en insats i att lära teknik, reglementen och telegrafi som man sedan avlade prov hos Televerket för att man skulle få sitt certifikat och tillstånd. Naturligtvis var jag p g a det oerhört stolt över mitt callsign – sierra mike zero romeo golf mike – SMØRGM.

Vikande intresse för amatörradion

Nyrekryteringen av radioamatörer har och är dessvärre vikande. Idag är det inte lika fascinerande att kunna kommunicera med andra sidan jordklotet. Det gör man lätt och ledigt med sin smartphone medan man sitter på bussen. Det är inte så konstigt att man inte riktigt ser vad man ska med radio till när man har Internet.

Direktkommunikation från antenn till antenn

Internet är som sagt fantastiskt på sitt sätt men det ena utesluter inte det andra. På Internet är man oberoende av egen teknik, konditioner, solfläckar, jonosfären och annat. Det är lite som att köpa lott i lotteriet med vinst varje gång. Eller som att “bestiga berg” genom att flyga helikopter till toppen. Det är ingen sport.

När jag kommunicerar över radio sänds min radiosignal ut via min antenn och når trådlöst mottagarens antenn, kanske på andra sidan jordklotet, helt utan hjälp av någon annan eller något annat tekniskt system. Det är fascinerande när man tänker på det. Mängder av faktorer påverkar och det är inte alltid det går att upprätta kontakt p g a t ex konditionerna. Men det är liksom det som är sporten.

Amatörradion viktig kommunikationslänk vid krissituationer

Just på grund av att radion och amatörradion är helt oberoende av andra system så har det varit en viktig länk vid krissituationer som naturkatastrofer och liknande. Det som behövs för att kommunicera från ett krisdrabbat område är en strömkälla (som kan vara batteri), radio och en antenn. Och så någon som kan sköta den förstås. Oberoende av ledningar och länkar som annars krävs för att våra mobilnät och Internet ska fungera.

Att vi upprätthåller kunskapen i hur man kommunicerar över radio handlar alltså inte bara om att det är roligt att sitta och leka med våra radioapparater.

Internet är något vi tar för givet

Ett stabilt och driftsäkert Internet är något vi har vant oss vid och tar för givet. Men man ska ha i åtanke att Internet är en “fungerande anarki”. Det finns ingen övergripande myndighet eller företag som driver eller säkrar Internet. Internet består i grund och botten av en massa ihopkopplade nätverk där var och en ansvarar för sin del. Jag tar mitt nätverk här, så kopplar vi ihop det med ditt och så vidare. Så är Internet uppbyggt.

Att vi gör oss beroende av Internet är inte helt utan en baksida. Under 2019 så släckte Indien ner Internet för sin befolkning inte mindre än 102 gånger med motiveringen att upprätthålla lag och ordning (källa: Dagens Nyheter). På samma sätt har regeringen i Indien möjlighet att släcka ner mobilnät om de vill.

Nu ska vi förstås inte sluta att använda Internet men det ger lite av en tankeställare. Vi gör oss själva sårbara om all kommunikation vi har tillgång till är via Internet och mobiltelefonnät, d v s beroende av någon annan. Vill någon isolera oss, såväl egen som främmande stat så ger vi dem ett mycket kraftfullt verktyg.

Ju mer beroende vi gör oss av Internet och olika former av leverantörer för vår kommunikation, desto viktigare känner jag är det att upprätthålla kunskapen om hur man kommunicerar helt på egen hand utan hjälp av någon annan.

Amatörradio över DMR

Anytone AT-878UV DMR för amatörradio
Anytone AT-878UV DMR för amatörradio

Nu har jag talat mig varm för varför jag tycker det är viktigt att upprätthålla kunskapen om hur man kommunicerar trådlöst via radio utan hjälp av andra, så kanske det verkar lite motsägelsefullt att jag för in ämnet på DMR. DMR är en teknik där repeaterstationer använder Internet för att kopplas samman. Jag tycker nämligen samtidigt att det är viktigt att vi utvecklas och anammar ny teknik inom amatörradion. Det ena behöver inte utesluta det andra. När Internet och DMR är nere behöver vi kunna ta till kortvågen för att kunna kommunicera över långa avstånd.

Mitt senaste tillskott bland radioprylarna är en Anytone AT-878UV för DMR. DMR är en teknik för digital mobil radio över VHF och UHF. Repeaterstationerna knyts ihop över Internet i s k talgrupper. Dessa talgrupper kan vara lokala, regionala ända upp till world-wide. Det finns också möjlighet till individanrop och s k roaming, d v s att systemet håller reda på var jag finns ungefär som i ett mobiltelefonnät.

Det är en kul utveckling av amatörradion i kombination med annan teknik (Internet) men jag tycker det är viktigt att det ena inte utesluter det andra. Låt oss fortfarande använda våra frekevensband på kortvåg, VHF och UHF, annars riskerar vi att förlora dem till andra som kan tyckas behöva dem bättre.

DMR hotspot

Bland många radioamatörer som kör DMR så är det vanligt att man skaffar en s k hotspot som är som en liten lågeffekts-repeater som man har hemma. Ungefär som att man har en accesspunkt för Wifi för att kunna nå Internet trådlöst så ger hotspoten trådlös DMR-täckning i hemmet.

Om man inte kan nå någon riktig DMR-repeater så kan jag förstå att man skaffar en sådan men personligen tror jag att min gräns går där. Då blir det för lite radio över det hela när radiodelen i kommunikationen rör sig om 10 meter i mitt eget hus. Det blir liksom bara en Internetbaserad snabbtelefon av det. Hotspoten är dessutom så liten att man kan ta den med sig i bilen och köra den över mobiltelefonens utdelade wifi-internet om man skulle vilja. Då har man alltid DMR-täckning i bilen oavsett om man är inom räckvidden för en repeater. Men så mycket amatörradio över det är det ju inte längre.

Nu ska jag tillstå att jag ändå framöver sannolikt investerar i en hotspot för att kunna komma åt DMR-nätet där täckning av med repeater saknas, även om det principiellt bär mig emot.

Use them or lose them

Jag kanske är trångsynt, men så ser jag på det. Om man når en repeater, använd den. Står repeatrarna på tomgång för att de flesta kör egna hotspots hemma och då är det nog bara en tidsfråga innan repeatrarna tas ner för att ingen ser vitsen i att driva dem.

Men som sagt, rätt använt så tycker jag amatörradio över DMR är en kul utveckling och jag kan tänka mig att skaffa en hotspot för att ha som backup om jag inte kan nå en riktig repeater.

Det är viktigt att vi fortsätter att aktivera frekvensbanden, både för att upprätthålla vår kompetens men också för att se till att vi inte förlorar våra frekvensband. Use them or lose them.

Internet är fantastiskt! Det är en outsinlig källa till fakta och information. Vi kan söka fram allt som finns att veta inom de mest skiftande ämnesområden. Med den källa till kunskap som står till vårt förfogande så borde vi vara smartare än någonsin.

Men är vi verkligen det? Jag anser att ett problem är att vi idag har sådan närmast oändlig mängd information tillgänglig att vi faktiskt får svårt att värdera och sortera.

Det lär vara så att vi, omedvetet och helt naturligt, lider av “bekräftelse-bias”. D v s, när vi ska söka information om något, så har vi ofta redan en förutfattad mening och vi har en tendens att söka information som bekräftar den.

Källkritik är viktigare än någonsin men det kan vara svårt att avgöra om en källa som verkar trovärdig verkligen är det. Vi skulle behöva “kvalitetssäkring” av information på Internet men vem ska stå för den? Staten? Hur vet vi då att den kvalitetssäkrade informationen är sann och inte statlig propaganda. Det skulle bli ett mäktigt verktyg för staten.

Jag är dessvärre benägen att tro att det överflöd på information som Internet har gett oss, faktiskt inte gjort oss smartare och mer upplysta, utan tvärtom, förvirrade eftersom vi inte riktigt vet hur vi ska hantera det.

Att använda en lösenordshanterare (password manager) är mycket praktiskt eftersom man har många olika lösenord att hålla reda på. För det är väl ingen som har samma lösenord på olika sajter? 😉 Att ha samma lösenord på alla sajter är förstås ett enkelt sätt att slippa hålla reda på dem men risken är att om en sajt blir hackad så kan de komma åt ens konto på mängder av andra sajter. Så till att börja med är det alltså en bra idé att inte ha samma lösenord överallt.

Man kan låta webbläsaren, eller andra former av lösenordshanterare hantera dina lösenord. Det är praktiskt så slipper man komma ihåg dem och man slipper skriva in dem varje gång. Det finns lösenordshanterare som är rena offlinelösningar där dina lösenord sparas krypterat på din dator och det finns onlinelösningar som sparar dem på en server. Lösenordshanteraren i Chrome synkroniseras med https://passwords.google.com så att man kan ha dem åtkomliga mellan olika enheter.

Men hur säkert är det? Att överlåta sina lösenord till en online-tjänst innebär att du förlitar dig på deras säkerhet. Om online-tjänsten skulle bli hackad så är alla dina lösenord i orätta händer. Om du väljer att spara lösenorden i webbläsaren så är det så att om du lånar ut din dator till någon så kan denne lätt se dina lösenord i klartext. I Chrome går man bara till chrome://settings/passwords och i listan över sajter kan man klicka på ögat för att se dem i klartext. Det är också en bra idé att aktivera Googles tvåstegsverfiering eftersom det annars går att logga in med bara ditt Google-lösenord på https://passwords.google.com och se dem i klartext där.

Att spara lösenord till sajter som är “ofarliga”, d v s skulle kontot kapas är det inte hela världen är väl ok men jag skulle tänka mig för både en och två gånger innan jag sparar lösenord till något viktigt, t ex en webbshop där det går att handla på min räkning. För att slippa spara olika lösenord till olika sajter kan man skapa ett system i hur lösenorden är uppbyggda så att man själv kommer ihåg dem. De allra flesta sajter har idag också en funktion för att återställa ett bortglömt lösenord.

Stefan Saidac funderade över hur man hittar de bästa vinerna på Systembolaget. Att läsa recensioner i olika tidningar är ett sätt, men Stefan utvecklade en egen metod att sammanställa dessa recensioner från olika källor till en “topplistornas topplista”.

Resultatet blev sajten vinbetyget.se. Här sammanställer Stefan topplistor över de bästa vinerna baserat på recensioner från bland annat Allt om Vin, DN, GP, SvD, Sydsvenskan, Vinbanken, med flera.

För att ett vin ska hamna på vinbetyget.se så behöver vinet alltså ha fått bra recensioner i flera olika tester. Ett vin som finns på vinbetyget.se:s topplista är alltså ett vin som fått bra omdömen och chanserna att du hittar ett gott vin om du tar hjälp av sajten är ganska stor.

Den senaste tiden har inlägg på framförallt Facebook dykt upp som påminner om de gamla kedjebreven där man uppmanas att skicka meddelandet vidare till x antal personer inom y tid, annars kommer något hemskt att hända, alternativt löften om olika former av lycka och välgång.

I den moderna versionen, som ser ut att vara en tafflig översättning från engelska (amerikanska) spelar man på dåligt samvete och antyder i stil med “jag vet att en del av mina vänner inte kommer att göra detta och jag tror jag vet vilka ni är”. Man uppmanas att sätta en status genom att kopiera texten, inte dela den, och på så sätt visa sin sympati för dem som har cancer, sitt motstånd mot kvinnovåld, barnpornografi eller liknande behjärtansvärda ämnen.

Moderna kedjebrev i sociala media

Moderna kedjebrev i sociala media

Jag är mot cancer och andra åkommor, våld, och förtryck i alla dess former. Jag är dessutom för jämlikhet, men ingen kommer att kunna “tvinga” mig till att visa det genom att anspela dåligt samvete. Jag visar mina sympatier på det sätt som passar mig, när det passar mig och bara det faktum att man försöker trycka en bunke dåligt samvete i huvudet på mig gör att jag vägrar.

Så till dem av mina vänner och bekanta som postar sådant på sina Facebook-tidslinjer vill jag bara säga – ja, du kanske noterar att jag är en av dem som inte kopierar texten, men skälet är inte att jag inte sympatiserar med innehållet utan att jag inte drivs av dåligt samvete. Istället driver min egen fria vilja att visa mina sympatier när jag finner det relevant, vilket jag personligen tycker är betydligt mer värdefullt än en pliktfylld kopiering av kedjebrevet.

Jag minns när jag första gången fick tipset av en vän att det nu fanns ett program som gjorde att jag kunde besöka hemsidor utan att behöva se dessa eländiga annonser. Fantastiskt tyckte jag då.

Idag använder jag faktiskt inte adblocker eller något liknande. En del ligger i att jag vant mig vid annonser på hemsidor och jag kan utan ansträngning se relevant information kring det sidan handlar om utan att annonserna runt dem stör mig nämnvärt.

Men jag har också insett att det finns en annan aspekt. Gratis är ju gott och med Internet har vi vant oss vid att man kan få både information och tjänster utan att betala för det. Den som tillhandahåller detta har kanske annonserna som enda inkomstkälla och utan dem skulle kanske informationen eller tjänsten kosta pengar eller inte vara tillgänglig alls.

Att det visas annonser är alltså det som gör att jag nu kan få ta del av informationen eller nyttja tjänsten utan att betala för det. Att blockera annonserna innebär ju då att jag bara plockar russinen ur kakan. Om jag nu vill att tjänsten ska fortsätta finnas så tycker jag det är en god ide att de får visas och är det en annons som intresserar mig kanske jag till och med klickar på den.

Idag är dessutom annonsnätverken, t ex Google Adsense, intelligenta och visar annonser som bör kunna intressera mig, baserat på t ex mina tidigare sökningar på Google. Borta är den tid så man blint matades med annonser som inte ens var relevanta för mig. Det är ju nu faktiskt inte så dumt att om jag tidigare letat efter en resa till Thailand så visas annonser som handlar om resor och vem vet, jag kanske till och med ser en annons med ett bra erbjudande om en resa.

Och har du svårt att hitta på en bra present till din närmaste? Låna hans/hennes dator och surfa runt och håll ögonen på vilka annonser som visas så har du snart en bra bild av vad som skulle kunna bli en perfekt gåva 😉

Gratis är gott! Mängden tjänster som erbjuds framförallt via Internet som är gratis ökar och vem vill betala för en tjänst när man kan få den gratis? För privat bruk kan det duga alldeles utmärkt men om man ska använda det för sitt levebröd ska man nog tänka en gång till.

När en tjänst är gratis kan man sällan ställa några krav på leverantören. Om ett problem uppstår, tjänsten kanske inte fungerar under en tid vilket kan vara kritiskt för din verksamhet, eller ännu värre – man kanske förlorar data, ja då har du normalt inga möjligheter att ställa krav på din leverantör. Läs t ex om Sandnets serverkrasch där kundernas mail gick förlorade. Fair enough – man får vad man betalar för och betalar man inget tycker jag det också är fullt rimligt att man inte heller kan ställa krav. Jag ser inget anmärkningsvärt i Sandnets agerande i detta fall.

I många fall, som t ex tjänsten Facebook, som också är en gratistjänst så kan man konstatera att man som användare inte är kund till Facebook. Facebooks kunder är annonsörerna medan användarna är deras produkt. Ju fler användare Facebook har desto attraktivare är de för annonsörerna. Därför kan de Facebook också ändra funktioner och villkor som de vill och klagokampanjer från användarna är relativt verkningslösa med mindre att de medför att Facebook reellt riskerar att förlora en ansenlig mängd användare.

För din kommersiella verksamhet är det alltså en god idé att välja en tjänst som man betalar för. Du kan ställa andra krav eftersom du därmed är kund hos leverantören och inte produkten. För hemsida och epost ser det dessutom mycket mer seriöst ut om du har en egen domän och inte använder ett gratiskonto under t ex hotmail eller gmail (som i övrigt är alldeles utmärkt fungerande tjänster för privata ändamål).

WebHotel24.se är ett exempel på en leverantör som uteslutande vänder sig till professionella kunder som ser sin hemsida och epost som en av företagets viktigaste marknadsföringskanaler.

Dagens Nyheter skriver i en artikel idag om säkerhetsbrister i tusentals hemsidor som riskerar att bli hackade. Orsaken är att WordPress eller Joomla som hemsidan är byggd i inte är uppdaterad.

WordPress eller Joomla är en del av din hemsida som ditt webbhotell inte har någon insyn i. WordPress och Joomla är program som måste hållas uppdaterade eftersom de löpande uppdateras med nya versioner. Säkerhetsproblem som finns i äldre versioner kan användas av en hackare för att ta sig in i din hemsida. Detta är den absolut vanligaste orsaken till att en hemsida blir hackad.

HelTech erbjuder ett säkerhetspaket för WordPress och Joomla som innebär att din hemsida säkras upp mot attacker, löpande hålls uppdaterad med senaste versioner och om olyckan ändå är framme ingår återställning och reparation av hackningen. Just nu erbjuds dessutom en rabatt på 500 kr på avgiften för servicen.

Läs mer om HelTechs säkerhetspaket för WordPress och Joomla här.

Annons
Instagram
Something is wrong.
Instagram token error.

sm0rgm

Follow
Hämta fler

© Copyright 2024 Stefan Helander