fotgängare
Att köra på en fotgängare hör till den absolut värsta mardrömmen man har som bussförare. Jag hoppas det gick bra för fotgängaren men jag tänker också på den stackars kollega som var inblandad i detta (5280 är en nybodavagn, d v s den depå jag jobbar på och en vagn som jag har kört). Nu vet jag inte detaljerna kring detta fall men det föranleder ändå ämnet för dagens predikan. Kanske var det föraren som brustit, kanske hade fotgängaren orsakat det som hände. Det vet inte jag.
Men det jag vet är, kära fotgängare, är att vi nu går mot den mörka, kalla och hala årstiden. Även om det inte är minusgrader så är en regnvåt gata hal för en buss om man måste slå på alla bromsar man kan. En buss väger mellan 11-25 ton. Man stannar bara inte på en femöring.
Snälla du, använd reflex! Du ser bussen för den har lampor men utan reflex är risken stor att föraren inte har sett dig förrän det är för sent. Det är många som inte använder reflex i mörkret. Man kanske tror att man syns eftersom det finns gatubelysning. Ta en titt på videon nedan så förstår du nog varför man behöver reflex även där det finns belysning.
Bussen är stor, hård, tung och farlig men många fotgängare går så nära bussen när den är i rörelse på ett sätt som jag är övertygad om att man inte skulle göra om jag körde en personbil eller en lastbil. Bussen kanske betyder trygghet, den är bekant, det är den som brukar köra dig hem. Speciellt i bussterminaler springer folk väldigt nära.
När du står på trottoaren, ta ett kliv in från kanten. Står man riktigt nära kanten kan man faktiskt också bli påkörd när bussen kör in till hållplatsen. Jag får ofta smyga in till kanten eller lämna ett gap mellan kant och buss för att hålla avstånd till folk som i princip står på trottoarkanten när man ska köra in till hållplas, till förtret för gamla och rörelsehindrade.
Förutsätt inte att bussen stannar när du tar steget ut på övergångsstället (företrädesvis med näsan i din iPhone). Du kanske inte hade reflex så att jag upptäckte dig för sent, kanske var det något i trafiken eller något annat som för en sekund distraherade mig. Ögonkontakt är bra, se till att vara säker på att jag har sett dig och hinner stanna innan du går över. Jag gör inget hellre än att stanna för fotgängare om jag bara sett dem.
Dagens budord är alltså reflex, reflex, reflex. Ta en titt på den här filmen så ser du vad man som förare ser på ett belyst övergångsställe när någon går över utan reflex. Här kanske man som förare samtidigt är fokuserad på andra bilar i rondellen, d v s lätt att missa fotgängaren.
Buss 147 vid Hökmossen
Jag gör inget hellre än stannar för att släppa över er när jag kommer körande med min buss. Men jag måste få en rimlig chans att hinna förstå att du vill gå över gatan. Om du går längs trottoaren med ryggen mot mig (så vi inte har någon ögonkontakt) och du plötsligt vrider 90 grader vänster för att gå över på övergångsstället så finns det inte en chans att hinna stanna på 5-10 meter. Min buss väger mellan 12-25 ton så även med bra reflexer är det en fysisk omöjlighet. Tankeläsning är dessvärre inte heller min starka sida även om jag gör mitt bästa för att försöka läsa ditt rörelsemönster.
Som förare förundras man över fotgängare som gestikulerande pekar på övergångsstället när jag kör förbi er när ni nyss hade ryggen mot mig. Jag kan ju heller inte stanna i förebyggande syfte för varenda fotgängare som går på trottoaren, utan minsta tecken på att vilja korsa vägen, eller hur?
Jag stannar så ofta jag kan och släpper över fotgängare och det gör jag med glädje, men låt mig förstå att ni vill över så ska jag göra mitt bästa för att stanna för er. Krama varandra i trafiken som dom sa i rattmuffen! 🙂
Så höll det på att bli en MP3-lyssnande yngling färre på denna jord. Jag kom körande med min buss i nedförsbacke, våt asfalt, 30 km/h och mörker. Killen promenerar på trottoaren på högersidan med ryggen mot mig. Utan att se sig om släntrar han ut i gatan för att korsa vägen, fortfarande med ryggen mot mig.
Ratten åt vänster och jag ställer mig på bromsen. När jag med låsta däck och nu på diagonalen över vägen, får stopp på mina närmare 12 ton volvobuss (ja, så mycket väger en kortbuss när den är tom), så kliver killen helt sonika upp på trottoaren igen och strosar vidare. Min front hade för länge sedan passerat honom när jag fick stopp, så han klarade sig enbart på att jag också kunde väja, något som inte gått om jag samtidigt hade haft mötande trafik.
Jag kör ikapp honom och slänger upp framdörren och frågar om han är medveten om att jag just höll på att köra över honom. Först nu åker de vita iphone-hörlurarna ur öronen. Han svarar “jag glömde”. Jag hoppas han blev riktigt skiträdd, gick raka vägen hem och bytte kalsonger och aldrig gör om det! Jag är mest glad att jag inte körde på honom.
Att glömma vrida på huvudet när man ska gå över vägen räcker för att vara det sista man gör på den här planeten. Så skört är livet. Kom ihåg det kära ungdomar, med eller utan MP3 i öronen!
Resten av turen blev att köra med spaghettiben men det bjuder jag på så länge inget allvarligare inträffade.
I Sverige är vi bortskämda med att bilister är duktiga på att ge fotgängare företräde. Något som inte är lika självklart i alla länder. Nackdelen är att vi svenskar mer eller mindre förutsätter att bilar, bussar och lastbilar stannar för oss när vi går i trafiken. Men det får ju aldrig innebära att man inte ser sig om.
Ögonkontakt är bra. Det räcker med att föraren blev distraherad ett kort ögonblick för att marginalen som krävs för att hinna stanna är borta. Kanske ringde mobiltelefonen eller så var man i färd med att byta station på sin radio. Ett ögonblick av att fokus inte är på trafiken kan räcka. Och vad spelar det för roll om man som fotgängare hade rätt när man är död?