med nyfikenhet och förundran

telefon

Även om det skulle röra sig om en juridisk gråzon så är busringnings-apparna (“phone jokes” som de benämns på engelska) moraliskt helt förkastliga.

Tycker du att du har alldeles för många vänner eller att dina vänner tycker allt för bra om dig? Då är detta appen för dig. Du blir garanterat av med ett par vänner på nolltid!

Busringingar har nog förekommit så länge telefonen har funnits. Förr i tiden tycker jag nog att de var rätt harmlösa. Någon ringde med förställd röst och det hela var relativt lätt att genomskåda. Irriterande, men rätt harmlöst.

Busringnings-appar

Busringnings-appar

Busringnings-appar

Busringnings-appar tar det hela till en ny nivå. Busringaren kan via en app “beställa” och betala för ett telefonsamtal till den utsatte som blir uppringd med ett inspelat “samtal”. Samtalet är utformat så att det är svårt att inte uppfatta det som ett verkligt samtal när det i själva verket är en inspelad monolog av en främmande person. T ex kan det föreställa en uppretad granne som anonymt skäller ut en för att man stjäl deras wifi och laddar ner filmer.

För att beställaren (busringaren) ska kunna få ta del av sitt “skämt” så spelas samtalet in och levereras som en ljudfil som busringaren kan spela upp och skratta åt tillsammas med sina vänner. Vill man så kan man ju dessutom dela ljudfilen via sociala medier och på så sätt fullständigt häckla och göra sig rolig på den utsattes bekostnad.

Realistiska samtal

Att samtalen uppfattas som realistiska är det inget tvivel om. I Danmark har polisen på senare tid fått telefonsamtal från personer som varit övertygade om att de blivit utsatta för brott efter att ha fått samtal från desssa busringings-appar. Samhällets resurser kan användas till bättre saker än att hantera busringningar.

Jag och min fru blev utsatt för ett sånt här skämt häromkvällen. Problemet för avsändaren är att denne inte är närvarande när samtalet kommer, så denne har ingen aning om ifall det landar vid en olämplig tidpunkt. Det är som att kasta iväg en handgranat i blindo, utan en chans att veta hur den träffar.

I vårt fall kom det första av flera samtal i slutet av middagen och av olika skäl på ett sätt som gjorde det mindre lyckat. Även om vi inom någon halvtimme blev varse om att det var ett skämt så förstörde det en stor del av kvällen för oss.

Practical jokes = socialt accepterad mobbning

Det hela är vad man skulle kunna beteckna som ett “pratical joke”, något som jag personligen inte har mycket till övers för. Om man skämtar med en person “face to face” så kan man snabbt fånga upp om ett skämt inte landar på ett bra sätt och hantera det genom att be om ursäkt eller på annat lämpligt sätt reparera skadan.

Ett practical joke är ett skämt på en annan persons bekostnad och här beträder man ett minfält eftersom det är lätt att den som är utsatt för det inte uppskattar skämtet. Den sociala normen är ju att man ska “tåla” lite skämt så vanligt är att man som utsatt klädsamt skrattar med åt skämtet.

Practical jokes är en mycket svår konst. Om man som utsatt skrattar från hjärtat för att det verkligen är roligt, då är det ett skämt på riktigt. Men i den sekund den som är utsatt för det inte skrattar av hjärtat, så faller det hela till att bara handla om socialt accepterad mobbning anser jag.  De som utfört ett practical joke skrattar då åt den som är utsatt och inte med denne.

Som ung så vågade jag inte annat än att skratta med, men som vuxen har jag lärt mig att inte falla för den sociala normen. Mer än en gång har jag fått en knuff på axeln med orden “kom igen nu, det var ju bara ett skämt”. Som vuxen brukar oftast mitt svar då bli “ser det ut som att jag skrattar?”.

Kalla mig tråkig, men jag kommer inte skratta för att det förväntas av mig. Som barn skrattade jag med när någon lade häftstift på min stol i skolan och hela klassen skrattade åt mig. Practical jokes är inget annat än en vuxen-version av det.

I fallet med busringnings-appen så kan alltså vår vän sitta och lyssna på ljudklippet och skratta åt oss. Ljudklippet kan också delas med andra vänner och de kan tillsammans skratta – åt oss, men inte med oss. Vi skrattar nämligen inte.

Hade situationen utspelat sig under rasten på en skolgård, där en grupp elever utsätter andra för “skämt” och sedan skrattar åt dem så hade det kallats mobbning och förhoppningsvis resulterat i samtal med berörda elevers föräldrar från skolans sida.

Juridiskt

Nu är jag inte jurist, så på en rent lekmannamässig nivå så gissar jag att utsätta någon för ovanstående skämt och spela upp ljudfilen för andra för att gemensamt skratta åt skulle kunna landa under förtal eller någon form av ofredande.

Delar man ljudklippet i sociala media så hamnar det i en helt annan division. Här är det nog ingen tvekan om att skämtaren görs sig skyldig till lagbrott.

Som skämtare ska du inte heller förvänta dig något stöd av app-tillverkaren. I villkoren som du godkänner påtar du dig allt juridiskt ansvar så i rättssalen kommer du att vara ensam.

Donald Helander - min pappa, en dag på jobbet 1984

Donald Helander – min pappa, en dag på jobbet 1984

Nyligen drömde jag att det var hög tid att slå en signal till min pappa, bara för att höra hur det är eftersom det var ett tag sedan jag hörde av honom. Att sakta vakna till och inse att han dog 1992 och möjligheterna att ringa honom sedan länge är borta var inte lika rolig.

Numera är det få av dem jag känner som bara hör av sig så där, rätt upp och ner, bara för att höra hur det är och hålla kontakten. Är det bara jag eller har det blivit ett tidens tecken att man måste ha ett ärende för att höra av sig? Är vi så uppkopplade via sociala medier att vi ändå tycker att vi har koll på varandra?

Jag är ingen motståndare till sociala medier som t ex Facebook. Jag tycker det är ett utmärkt sätt att hålla kontakten med dem som kontakten annars hade gått förlorade med. Gamla klasskamrater, arbetskollegor och vänner har man fortfarande lite koll på vad de sysslar med nu för tiden.

De flesta telefonsamtal jag får idag inleds med lite artiga fraser, “hur är det med dig nu för tiden”, “det var länge sedan” o s v men man hör på tonläget att det finns en annan anledning till att de ringer. Ofta vill man be mig om råd eller om en tjänst och jag undrar rätt ofta om man faktiskt ens var intresserad av mina svar på de inledande artighetsfraserna?

Kontakten via sociala media ersätter ju inte det hederliga gamla telefonsamtalet, bara för att “snacka skit” och “kolla läget”. Jag måste erkänna att jag saknar de sociala telefonsamtalen vi hade innan sociala media. Att höra en röst och ett tonläge är faktiskt något helt annat än statusuppdateringar som kanske inte är så spontana som de verkar, utan ofta genomtänkta och ibland redigerade, eller för att inte tala om den senaste selfien (eller numera groupien) på Facebook.

Nu är jag 60-talist och har levt en stor del av mitt liv före tiden med såväl Internet som Facebook och Twitter. Innan vi hade denna ständiga, dygnet-runt-uppkoppling, så var vi tvungna att bete oss lite annorlunda för att hålla kontakten med varandra. Det kanske inte är fel på dagens sätt att kommunicera, kanske är det bara jag som “is getting too old for this shit” och i min enfald saknar att kommunicera via telefon? 🙂

Jag försöker då och då ringa dem jag känner och tycker om men med några få undantag känns det som det är bara jag som gör det. Låter jag bli att ringa så kan det gå månader och år utan att vederbörande hör av sig. Då undrar man i stilla sinne om man inte är saknad eller om alla helt enkelt är för upptagna med sina liv för att hinna höra av sig?

Ring dem du tycker om då och då. Jag tror de kommer uppskatta det. Gärna idag. I morgon kan det vara för sent.

Annons
Instagram
Something is wrong.
Instagram token error.

sm0rgm

Follow
Hämta fler

© Copyright 2022 Stefan Helander