Påskaftons morgon kl 05.15 i Ekensberg
Jag gillar att köra buss. Hur märkligt det än låter så är det så. Jag kör buss på deltid och det är en skön kontrast till mitt IT-jobb som gör att jag vanligtvis tillbringar mycket av min tid framför datorn. När jag kör buss gör jag något helt annat, använder andra delar av hjärnan. Faktiskt upplever jag det många gånger som avkoppling att få komma iväg och köra buss. Dessutom tycker jag det är roligt att ratta stora fordon.
En annan aspekt som jag gillar är de skiftande arbetstiderna. Det är något som de flesta ser som något negativt men för mig är det omväxling. Ibland jobbar jag på dagen, ibland på natten. Ibland börjar jag kl 4 på morgonen. En annan dag börjar jag kanske vid 21.30 och slutar framåt 5-snåret på morgonen. Ibland är det helg, ibland är det vardag. Jag får se alla dygnets timmar. Dag, natt, kväll, tidig morgon, solnedgång och soluppgång. Att gå till jobbet kl 4 på morgonen när det är tyst, stilla, frisk luft och fåglar som kvittrar är obetalbart.
Samtidigt som jobbet har skiftande arbetstider så finns det en rutin och en punktlighet eftersom man har en tidtabell att följa. Jag ska vara på en viss plats vid en exakt tidpunkt, varken tidigare eller senare. För en som mig, som till vardags nästan styr varenda minut av min tid, själv tar beslut om jag ska göra det ena eller det andra under min arbetsdag, är det en rätt skön kontrast att någon annan har gjort det, ned på minutnivå.
Fruängen kl 03. Nattbuss 192 mot Sergels torg.
Den sociala kontakten i form av mötena med passagerare är också väldigt underhållande. Den positiva feedback man får från en nöjd passagerare värmer och glädjer mig. Att i ögonvrån se någon som springer för att hinna med bussen, köra in till hållplatsen och invänta honom eller henne för att sedan mötas av den glädje det innebar att hinna med bussen är stärkande. Som bussförare får man vara med om det mesta. Jag upphör inte att förvånas, men underhållande det är det. Jag har haft en jättefull panda som passagerare. En annan gång klev det på en ung tjej iklädd enbart raffset.
Jag har väldigt sällan problem med passagerare ombord på min buss. Jag tror det handlar mycket om attityd. Vill man ha bråk saknas inte tillfällen till det. Humor är ett väldigt bra hjälpmedel. Både för att avstyra besvärliga situationer och för att själv förhålla sig och distansera sig till sådant man annars kanske kunde ta personligt. När passagerarna kliver ombord försöker jag alltid hälsa på dem med ett leende. De blir ofta glada och hälsar tillbaka. Samtidigt blir bussresan lite mindre opersonlig. Han som sitter där framme är faktiskt en människa. Dessutom en glad sådan. Visst finns det dem som ska tjafsa om biljett och gärna vill åka gratis, men det får man inte ta personligt.
Att försöka få min omgivning att förstå mig har jag för länge sedan gett upp om. Inte ens min fru verkar helt övertygad när jag säger att jag tycker det är avkopplande att köra buss. Var och en blir ju salig på sin tro och så länge jag tycker det är kul tänker jag fortsätta.
Lämna ett svar