Buss
När väckarklockan ringer vid 4-tiden på morgonen är det omedelbar uppstigning som gäller. Inget snooze eller att ligga kvar och dra sig en stund till. Jag vet av erfarenhet att det tar mig bara 5-10 minuter innan jag har skakat av mig sömnigheten och är igång. Så det är bara svinga benen över sängkanten utan att tveka. En ny dag har grytt.
Medan jag äter frukost använder jag min surfplatta för att läsa trafikmeddelanden för de linjer jag ska köra idag men det finns inga, varken stora eller nya trafikomläggningar. 15 minuter efter jag klev ur sängen går jag ut genom ytterdörren. När jag börjar tidigt håller jag morgonproceduren till ett minimum.
På vägen till bilen får jag syn på en lapp som sitter på grannens garagedörr. Med lite spretig handstil har någon skrivit “16.03 19 mars, brott mot blinkers, reg. nr (grannens registreringsnummer)”. I övrigt är lappen helt anonym. Det ser inte bättre ut än att en man som heter Ove bor i Bagarmossen.
Det ligger ett tunt snölager på marken efter nattens lätta snöfall och termometern håller sig runt nollan. Det börjar redan ljusna ute så man märker att våren är i antågande. I år ligger påsken tidigare än vanligt så denna gång kommer jag att vara ledig. Men det är nästa helg. Den här söndagen ska det köras buss.
Kaffet, som jag inte drack till frukosten hemma, får jag när jag kommer till garaget. Men den elektroniska självavprickningen fungerar inte idag heller så det får bli den gamla manuella metoden. Jag går till driften. Det är Amar som jobbar idag, så han prickar av mig och jag får en vagn till omloppet. 5721 heter den och står uppställd på C-rampen får jag veta.
5721 är en Volvo boggivagn vilket är lite förvånande eftersom jag ska köra linje 163 och 180 och det brukar vara kortvagn på de linjerna. Men det går lika bra med en boggi för min del. De är dessutom rätt trevliga att köra. Medan jag går runt bussen på utsidan för att kontrollera lamporna så pyser det lite lätt av tryckluft som läcker någonstans, så som det ofta gör på bussarna. Det får hela bussen att verka som ett stort väsen som ännu vilar i sin nattro och liksom andas tungt. Men snart ska den väckas upp.
Arbetspassets första avsnitt består av linje 163 från Bredäng till Kärrtorp. I Kärrtorp växlar man till linje 180 ut till Orhem där man vänder och kör tillbaka till Kärrtorp. Sedan växlar man till 163 och kör till Bredäng igen. På så sätt får man lite omväxling i tjänsten. Under resten av dagen ska jag köra linjerna 160, 144, 134 och 147 så det är en rätt omväxlande dag.
180 är en trevlig linje som går till Orhems koloniområde, ut i skogen. Trots den tidiga morgonen har jag två resenärer på vägen ut och en tillbaka. Det är inte helt ovanligt att man sena kvällar eller tidiga morgnar får köra denna linje helt utan resenärer.
Efter lunch börjar jag med ett varv på 144 mellan Gullmarsplan och Fruängen tur och retur. Halvvägs till Fruängen känner jag den omisskännliga lukten av urin. Framme vid ändhållplatsen i Fruängen, när jag har möjlighet att gå bak och kontrollera, får jag mina farhågor besannade. En person, som man skulle kunna beskriva som ur ett av de lägre samhällsskikten, har tyvärr inte kunnat hålla tätt utan kissat ner både sig och sätet. Nu hör detta som väl är inte till vanligheterna.
Nedkissad buss
Jag gör en provisorisk avspärrning av hushållspapper så att ingen annan resenär ska sätta sig i det. Sedan anropar jag trafikledningen och ber om ett vagnbyte. Jag föreslår att jag själv kan åka förbi garaget och byta vagn eftersom det passar bra när jag senare ska tomköra mellan Gullmarsplan och Liljeholmen. Det tar mig högst ett par minuter extra och den marginalen finns. Ett förslag som mottas av trafikledaren med tydlig tacksamhet eftersom det innebär att han inte behöver ta en resurs i form av reserven eller flexen för att köra ut vagnbytet till mig. Han ropar upp via radion ett par minuter senare och berättar vilken vagn jag kan ta i utbyte.
En pratsam resenär frågade mig idag om det är ett stressigt jobb. Nej, det vill jag inte påstå. Det beror mycket på hur man är lagd, om man blir stressad eller inte av det som sker. Jag ser köer, förseningar och omlagda körvägar som en del av jobbet och de faktorerna kan jag inte göra så mycket åt. Det enda jag kan påverka är att framföra bussen säkert och så effektivt det går och på den punkten känner jag mig ganska skicklig. Det mesta ligger annars utanför min kontroll. Naturligtvis känner jag med resenärerna som kommer för sent till jobb, skola, möten eller missar ett anslutande tåg eller buss. Bortsett från det tycker jag det är roligt när saker händer, när man får ställa sin kompetens på sin spets för att improvisera och lösa situationen på bästa möjliga sätt.
Vid ändhållplatsen i Liljeholmen, efter dagens sista tur, står min dotter och väntar. Hon hoppar ombord medan alla andra resenärer kliver av. Så kör vi till garaget och parkerar bussen för städning och tankning. Eftersom jag började tidigt på morgonen är arbetspasset slut när klockan slår tidig eftermiddag och många timmar av dagen återstår till andra aktiviteter.
SL Access biljettmaskin
Idag börjar jag i Bredäng genom att lösa av en kollega som slutar för dagen. Jag får en vagn som heter 4709. Det är en Scania kortvagn som körs på etanol. Den har bra värme vilket är fint eftersom jag ska ha den ända till “lunch” kl 21.59.
Jag kallar alltid den långa rasten för “lunch” oavsett när den infaller på dygnet eftersom jag alltid äter då. Oftast inte en full måltid men en rågsmörgås och ett äpple brukar det bli.
På radion går som vanligt P4. Jag lyssnar nästan alltid på P1 eller P4 eftersom de har program med lite mer innehåll för hjärnan. Musik kan vara trevligt men under ett pass på 8-10 timmar tröttnar man snart på det.
På P4 är det ofta sport på kvällarna. Till att börja med brukade jag skifta kanal, eftersom jag är helt ointresserad av sport, men ibland blev den stående kvar på samma kanal. Jag hör ord som “Leksand”, “Timrå”, “Häcken” och “numerärt underläge”. Begrepp som helt saknar betydelse för mig. Men jag måste tillstå att det verkar ganska trevligt att vara intresserad av sport även om det inte tilltalar mig. Folk är så engagerade och så blir det mål ibland och då blir alla så glada. Eller kanske inte alla, men många i alla fall för de tjoar och skriker så glatt.
Så numera står ofta P4 med radiosporten på i bussen bara för att det är hemtrevligt. Vid något tillfälle kom en resenär fram och frågade spänt “vad står det?”. Jag som inte ens visste vilka som spelade, än mindre ens vilken idrott det rörde sig om. Jag förklarade svävande att jag varit fokuserad på annat så att jag inte kunnat lyssna. Senare visade det sig att det var Sverige-Danmark som sparkat fotboll och det var tydligen en mycket viktig match.
Söndagens arbetspass bjuder på snöblandat regn när vi rullar iväg på den första turen, en 163:a från Bredäng till Kärrtorp. Efter inte så länge är det dags för dagens första gratiskund. En herre som möjligen har en lite hård festhelg bakom sig, med betoning på hård eftersom det nu är söndag kväll. Han visar upp en plånbok med ett tomt fack för ett sl-kort och förklarar “jag har lånat ut mitt kort till en kompis, är det lugnt om jag åker med ändå?”. “Det verkar ju dumt att låna ut sitt busskort när man ska ut och åka buss” säger jag med lite glimt i ögat och förklarar vidare att jag inte har befogenhet att lova någon att åka gratis så om jag gör det för honom så kan jag få på skallen för det. En förklaring som han faktiskt verkar hysa ett uns förståelse för. Jag sticker ett infokort om hur man köper en SMS-biljett i handen på honom och föreslår att han köper en sådan. Om han verkligen gör det vet jag inte men jag har uppmanat och informerat och vi har inte tid att stå kvar på hållplatsen medan han köper sin biljett.
Redan vid nästa hållplats är det dags för igen. En tjej blippar “för lågt saldo” med sl-kortet. Hon viftar med mobilen och säger att hon ska installera appen för att kunna köpa en biljett. Jag är redan minus två minuter så jag väntar inte på att hon gör klart det utan hon får gå och sätta sig. Jag kan inte låta andra resenärer missa sina anslutande pendeltåg och andra byten p g a det. För statistikens skull registrerar jag det som betalningsvägran på busspc:n eftersom hon faktiskt inte hade någon giltig biljett när hon passerade mig. Nu verkade hon reko nog, så jag kan tänka mig att hon faktiskt installerade appen och köpte en biljett.
Ett par hållplatser senare är det dags för nästa. Denna gång är det en påtänd narkoman som visar upp en flera dagar gammal sms-biljett men jag tänker inte få en kniv i mig för att han flippar ur om jag börjar tjafsa om det så jag låtsas inte se det och bara nickar. I det fallet går min säkerhet före SL:s biljettpolicy.
Tre gratisåkare innan vi ens hunnit halvvägs på dagens första tur. Let the gratisåkning commence! Det är tydligen en sådan dag idag. Men inget att hetsa upp sig för. Mer eller mindre hör till vardagen och det har blivit norm att man inte ska betala för sig. Att man inte heller har någon form av möjlighet att köpa biljett, t ex genom att mobilen har slut på batteri har blivit någon annans problem och giltigt skäl till att få åka gratis tycker man.
Efter detta är det dags för ett par varv med 180 mellan Kärrtorp och Orhem. Denna linje passerar genom Skarpnäcks allé där man under förra året införde två gångfartsområden. Det verkar vara många som inte känner till vad skylten betyder, inte ser den eller bara struntar i den. Som oftast när jag håller gångfart med bussen (5-7 km/h) blir jag omkörd, även ikväll. Om du inte vet vad gångfartsområde är, googla det 😉
Som vanligt är det lugnt och skönt att köra buss en söndagkväll. Lite lagom med resenärer och mycket tid att lyssna på radio och filosofera medan man kör. Den vanliga skörden gratisåkare fortsätter under kvällen men jag ska inte tråka ut er med att gå igenom dem alla. De följer samma mönster.
Utom möjligen den unga tjejen som kliver ombord. Jag hör inte riktigt vad hon mumlar om medan hon står och pillar med sin mobil. Funderar på om det möjligen är ett skamligt förslag hon kommer med? Det visar sig dock att det är hennes mobil som “fuckar” och inget annat.
Klockan 21.53, sex minuter före tidtabell parkerar jag bussen på Gullmarsplans bussuppställning för att ta rast. Om en liten stund ska vagnen ut på nya turer med en annan kollega. Det är bara vi människor som behöver rast. Bussarna kan rulla längre än så utan avbrott. Därför byter vi ofta vagnar ett antal gånger under ett arbetspass. Efter min rast får jag en annan vagn att köra vidare i.
Efter min rast går jag ut till uppställningplatsen. Nu ska jag ha en buss som heter 5717 och det är en Volvo boggivagn. Boggi betyder att den har två bakaxlar och är lite längre än en kortvagn. De är dock inte fullt lika långa som ledvagnarna (“dragspelsbussar”). 5717 körs på biodiesel. Det märks speciellt när tillsatsvärmaren är igång. Då luktar det lite som stekos.
Klockan 25.31, som vi säger på busspråk, vilket betyder “typ halvtvå” på ren svenska, så parkerar jag 5717 på C-rampen i Nybodahallen. Nu är mitt arbetspass slut. Här kommer bussen att bli omhändertagen för städning, tvättning och tankning så att den är redo att gå ut i trafik igen tidigt i morgon bitti, sannolikt någon vid 4-5 på morgonen.
Själv styr jag hemåt mot sängen för några timmars sömn. I morgon är det måndag med nya, helt andra äventyr som väntar. Men det är en annan historia.
Linje 165 från Liljeholmen till Farsta kl 04.44. Ett par hållplatser ut på linjen kliver en kraftfullt berusad ung man ombord. Någon form av biljett står inte att uppbringa. Som svar på mitt förslag om SMS-biljett visar han upp en död mobiltelefon.
Några biljetter kan vi ju inte sälja ombord och alla ställen man normalt kan handla biljett är vid denna tidpunkt stängda. Med tanke på årstid, väderlek och hans skick är det risk att han fryser ihjäl om jag lämnar honom på hållplatsen så i det fallet blir jag tvungen att ringa polisen och be dem ta hand om denna (sannolika) LOB som högst tveksamt kan ta hand om sig själv.
Jag anser att polisens resurser kan användas bättre än som fylletaxi och för allas bästa, främst den unge mannens, är det enklast om han får komma hem till sin säng och sova ruset av sig. Så denna gång får SL bjuda på resan till förmån för polisen och jag säger “Nu får jag inte lova gratisåkning men gå och sätt dig”. Ibland måste man bara vara pragmatiskt inställd. Och på min buss nekar jag aldrig någon att åka med, vare sig de har biljett eller ej, om det är fara för liv eller hälsa.
Jag trodde mig ha morgonens första gratisåkare framför mig i form av en sent hemvändande nattsuddare. Att gentlemannen hade en svår festnatt bakom sig rådde det inga tvivel om och bilden ackompanjerades av den halvt urdruckna ölburk han fortfarande hade i fickan. Medan han frenetiskt letade i fickorna efter sitt busskort förklarade han, något osammanhängande, att “jag kommer just från snuten”, att han nu var på väg till flickvännen och att någon varit gripen. Huruvida det var han själv, flickvännen eller någon annan som varit gripen gick inte att utröna eftersom artikulation inte var hans starka sida vid denna arla tidpunkt. Men med tanke på hans skick kan man nog med goda skäl anta att det var han själv som varit föremål för det polisiära ingripandet. Plötsligt hittar han i alla fall sitt busskort som han blippar grönt i maskinen. Slutet gott, allting gott på den historien. Eller, nåja, ur ett biljettperspektiv i alla fall.
Engelsmannen som åkte med första turen konstaterade, inte utan viss ironi, syftande på de -15 grader som dagen bjuder på, att “nice weather for a walk”.
En av våra stamgäster på 147an satt med längst fram och pratade, som han brukar, under turen. När han skulle gå av sa han “ha en bra fortsättning på dagen” men ändrade sig – “nej, förresten, ha ett fortsatt underbart liv”. Jo, tack, jag ska göra mitt bästa på den punkten 🙂
Och så den äldre svenska damen som kliver ombord med ett klurigt leende och med en blinkning säger “jag tror minsann vintern börjar närma sig”. Klassiskt svenskt underspel när termometern visar -15 🙂
En busschaufförs betraktelser
Att köra buss innebär att man får möjlighet att betrakta samhället och dess mångfacetterade invånare. Man jobbar alla möjliga tider på dygnet och man möter allt från kostymnissar och festprissar till tiggare och uteliggare. Ibland är mötena inte så roliga men som betraktelse kan det vara mycket intressant. Man får ofta en rolig historia med sig hem och är man bara utrustad med en god portion humor och möter resenärerna med ett leende så leder det sällan till problem ombord.
Idag hade jag min fru som passagerare som passade på att ta den här bilden på mig. Se så roligt jag har ombord på min buss!
Kvällens små episoder från bussförarsätet:
- I Fruängen tappade jag så mycket tryck att fjädringen inte orkade lyfta bussen med passagerare. Nivåregleringen i botten blev till att be alla stiga av, kontakta trafikledningen för att skicka flexen att ta turen och efter att ha fått upp trycket något, så att vagnen fick fjädring och bromstryck, sakta rulla mot depån för vagnbyte. Displayens “Varning för onormalt hög luftförbrukning” antydde att det läckte mer än lovligt någonstans.
- Dagens första gratisåkare, en ung tjej som försökte se söt ut och frågade om hon fick åka gratis möttes med ett bestämt och allvarligt “Nej” varpå tjejkompisen gjorde en insats och skickade en SMS-biljett (oftast brukar dom släntra på ändå). En gratisåkare omvänd till betalande!
- Tre unga herrar går helt sonika förbi utan att visa någon form av biljett. Tar då mikrofonen – “Godafton! Herrarna som klev på utan biljett känner kanske inte till SL:s policy. Den är tämligen enkel så att de flesta normalbegåvade brukar kunna förstå den och kan sammanfattas med: Alla måste ha biljett för att åka buss. Nu är det så fint ordnat att man kan köpa biljett med SMS på sin mobiltelefon så om ni kommer fram till mig ska ni få en liten folder som beskriver hur man gör”. En av killarna kommer fram och visar upp en nyköpt SMS-biljett och ber om ursäkt. Nåväl, en av tre gratisåkare omvänd till betalande resenär.
- I rondellen vid Gullmarsplan, som jag som vanligt rundar i måttlig hastighet, så välter en barnvagn omkull – med barn i. Det hela slutar, som väl är,med endast förskräckelse för barn, föräldrar och busschaufför. Hur man kan komma på idén att ställa sin barnvagn, med barn i (som ger hög tyngdpunkt), utan att spänna fast den eller hålla i den och gå och sätta sig på ett säte, övergår mitt förstånd. Vi får bara hoppas dom inte gör om det. Hur försiktigt man än kör så är en rondell en skarp kurva. Och alla bussförare kör inte lika försiktigt som jag.
- Ett gäng unga herrar som verkar ha laddat upp inför Luciavaka kliver ombord med ett flak öl i famnen. Möjligen uppstår en oro över att jag inte ska släppa ombord dem med all denna alkohol så en av dem, med famnen full av öl, pekar och säger förklarande “Julkapp till min pappa!”. Då blir han nog glad säger jag och så åker vi.
Bälte behövs även i buss!
“Blixthalka utan dess like” säger trafikrapporterna i radion. Om en kvart går jag på kvällens pass. Att köra tunga fordon i halt väglag kan sammanfattas som “bambi på hal is”. Lätta rörelser, hastighet efter väglag och ett okokt ägg mellan fot och pedal så brukar det ordna sig. Men vi får se vilka överraskningar kvällen har i beredskap. Jag är inte så bekymrad för egen del men dessvärre är man ju inte ensam därute.
Väl i bussen möts jag av en förarstol med bältet knäppt bakom ryggen. Med tanke på väglaget så tror jag minsann vi har en professor i darwinistisk evolutionsteori bland kollegorna!
