vuxen
Som barn tyckte jag det verkade ganska tråkigt att bli vuxen. Det verkade så stillsamt, ordentligt och ja, rent ut sagt tråkigt. Jag såg framför mig en transformation in i vuxenvärlden där jag skulle bli till nästan en helt annan person.
Nyligen passerade jag 50-årsstrecket och väntar fortfarande på att “bli vuxen”. Med tiden har jag insett att jag ändå är samma person som jag var som tonåring, kryddat med en gnutta mer livserfarenhet. Idag känner jag mig trygg i vem jag är och sådant man som ung oroade sig för (utseende, vad andra tycker om en med mera), bekommer mig inte så mycket längre.
Intressen kommer och går men generellt sett är jag fortfarande nyfiken på ungefär samma sätt som då jag var barn och tonåring. Att fylla 50 år känns som en absurd siffra. Har de månne skrivit fel årtal i passet? Kan det verkligen stämma? Om jag mentalt skulle placera mig i ålder så hamnar jag någonstans runt drygt 30 år. Jag frågade min mor, som är 75 år fyllda, hur gammal hon känner sig. “Inte en dag över 37!” var svaret. Fysisk och mental ålder är helt klart olika saker. Trots att jag inte känner mig som en “50-åring” finns det en del tecken på att det nog stämmer. I spegeln kan jag se att en viss “patina” har infunnit sig i ansiktsdragen och behovet av läsglasögon bekräftar att åldern i passet nog faktiskt stämmer.
Min fru, som vet att jag betraktar världen med ett barns nyfikenhet och förundran, gav mig en födelsedagspresent som jag ser fram emot. Det är en vandring över brospannet på Lillebæltsbroen, som är den gamla bron mellan Fyn och Jylland i Danmark. Från 60 meters höjd uppe på brospannet, som normalt inte är öppet för allmänheten, får man njuta av utsikten. En rapport kommer när det hela är genomfört. Jag spar dock upplevelsen tills vädret är lite varmare.
Bridgewalking Lillebælt – https://duglemmerdetaldrig.dk/oplev/bridgewalking-lillebaelt/
50-årsstrecket är alltså passerat och jag kan konstatera att därmed får man med all rimlighet anse att första halvlek är spelad. Nu är min plan att, med god hälsa, hänga med lika länge till (annars blir jag besviken!) och räknar med att få fira in min 100-årsdag också. Jag måste dock säga att jag ändå känner mig rätt nöjd med min ålder. Någon önskan att vilja backa bandet har jag inte direkt. Det tog väl till dryga 40 innan jag helt fått koll på vem jag är och varför. Så till dig, tonåring, som känner att livet är stökigt och olidligt – det ordnar till sig med tiden. Hang in there bara!
För att använda en fotbollsreferens, vilket kanske låter lite märkligt med tanke på min antifäbless för fotboll, så är det med spänning och iver som jag nu kastar mig in i andra halvlek av livet. Med nyfikenhet ser jag fram emot vad det har att bjuda på. För att sluta leka, det har både jag och min vän Pontus konstaterat, att det gör man nog aldrig.
Till alla som på ett eller annat sätt uppmärksammade min jämna födelsedag vill jag rikta ett varmt och hjärtligt tack!