med nyfikenhet och förundran

Betraktat

En busschaufförs betraktelser

En busschaufförs betraktelser

Att köra buss innebär att man får möjlighet att betrakta samhället och dess mångfacetterade invånare. Man jobbar alla möjliga tider på dygnet och man möter allt från kostymnissar och festprissar till tiggare och uteliggare. Ibland är mötena inte så roliga men som betraktelse kan det vara mycket intressant. Man får ofta en rolig historia med sig hem och är man bara utrustad med en god portion humor och möter resenärerna med ett leende så leder det sällan till problem ombord.

Idag hade jag min fru som passagerare som passade på att ta den här bilden på mig. Se så roligt jag har ombord på min buss!

Donald Helander - min pappa, en dag på jobbet 1984

Donald Helander – min pappa, en dag på jobbet 1984

Nyligen drömde jag att det var hög tid att slå en signal till min pappa, bara för att höra hur det är eftersom det var ett tag sedan jag hörde av honom. Att sakta vakna till och inse att han dog 1992 och möjligheterna att ringa honom sedan länge är borta var inte lika rolig.

Numera är det få av dem jag känner som bara hör av sig så där, rätt upp och ner, bara för att höra hur det är och hålla kontakten. Är det bara jag eller har det blivit ett tidens tecken att man måste ha ett ärende för att höra av sig? Är vi så uppkopplade via sociala medier att vi ändå tycker att vi har koll på varandra?

Jag är ingen motståndare till sociala medier som t ex Facebook. Jag tycker det är ett utmärkt sätt att hålla kontakten med dem som kontakten annars hade gått förlorade med. Gamla klasskamrater, arbetskollegor och vänner har man fortfarande lite koll på vad de sysslar med nu för tiden.

De flesta telefonsamtal jag får idag inleds med lite artiga fraser, “hur är det med dig nu för tiden”, “det var länge sedan” o s v men man hör på tonläget att det finns en annan anledning till att de ringer. Ofta vill man be mig om råd eller om en tjänst och jag undrar rätt ofta om man faktiskt ens var intresserad av mina svar på de inledande artighetsfraserna?

Kontakten via sociala media ersätter ju inte det hederliga gamla telefonsamtalet, bara för att “snacka skit” och “kolla läget”. Jag måste erkänna att jag saknar de sociala telefonsamtalen vi hade innan sociala media. Att höra en röst och ett tonläge är faktiskt något helt annat än statusuppdateringar som kanske inte är så spontana som de verkar, utan ofta genomtänkta och ibland redigerade, eller för att inte tala om den senaste selfien (eller numera groupien) på Facebook.

Nu är jag 60-talist och har levt en stor del av mitt liv före tiden med såväl Internet som Facebook och Twitter. Innan vi hade denna ständiga, dygnet-runt-uppkoppling, så var vi tvungna att bete oss lite annorlunda för att hålla kontakten med varandra. Det kanske inte är fel på dagens sätt att kommunicera, kanske är det bara jag som “is getting too old for this shit” och i min enfald saknar att kommunicera via telefon? 🙂

Jag försöker då och då ringa dem jag känner och tycker om men med några få undantag känns det som det är bara jag som gör det. Låter jag bli att ringa så kan det gå månader och år utan att vederbörande hör av sig. Då undrar man i stilla sinne om man inte är saknad eller om alla helt enkelt är för upptagna med sina liv för att hinna höra av sig?

Ring dem du tycker om då och då. Jag tror de kommer uppskatta det. Gärna idag. I morgon kan det vara för sent.

“Nemas problemas” med Erik och Mackan. Undrar i stilla sinne vilken research som föregick valet av namn på det tv-programmet? “Nemas problemas” är en svensk felskrivning av det ursprungligen serbisk/kroatiska “nema problema”.

När man som jag med stormsteg närmar sig de 50 så kom jag att tänka på hur så många människor bävar för att bli äldre. Man har såväl 30-, 40- och 50-årskriser och man kommenterar sin födelsedag med “ena benet i graven”. Samtidigt finns det en utbredd längtan kring att återvända till 20-årsåldern.

Tidsmaskinen är ju ännu inte uppfunnen, såvitt vi vet, så i brist på det gör man det näst bästa och försöker åstadkomma en artificiell tidsresa genom ansikslyft och andra plastikoperationer.

Men vad är det som ligger bakom denna längtan tillbaka till de 20 plus? Var livet verkligen på sin topp då? Eller är åldrandet en påminnelse om vår oundvikliga död som gör det så smärtfullt att åldras?

Personligen skulle jag aldrig vilja tillbaka till 20-årsåldern. Visst kan jag se bilder på mig själv och se hur bra jag såg ut (alla ser ju bra ut i den åldern). Men bortsett från det, vill jag tillbaka till den person jag var då? Först en bit efter 40 började pusselbitarna i pusslet som är jag att falla på plats. De där märkliga pusselbitarna som aldrig ville passa började jag förstå mig på och det som var konstigt är faktiskt inte nödvändigtvis dåligt utan i många fall faktiskt något bra.

Jag ser livet som ett skepp. Ett skepp som går med konstant fart framåt. Det går inte att få det att gå fortare eller långsammare och någon backväxel existerar inte. Mitt förflutna finns alltid bakom båten eftersom nuet alltid är ombord. Det enda jag kan göra är att styra skeppet i nya riktningar. Men även om jag vänder 180 grader kommer jag alltid att ha det förflutna bakom båten.

Livet har format mig till den jag är just nu idag. Såväl bra som dåliga beslut har alla bidragit. Med tiden har jag blivit bättre på att styra min skuta i riktningar som är bra, där vädret är vackrare, solen skiner och luften är varm. Jag har också bjudit in fler bra människor som gäster på mitt skepp som gör att det blir ett trevligt ställe att vara på. Jag har blivit bättre på att slänga rötäggen över bord.

Någon gång ibland dyker frågan upp, framförallt från yngre – skulle du inte kunna tänka dig att vara 22 igen? Tja, som tankeexperiment är det ju en lite spännande tanke att se ung och snygg ut. Men med skicklighet att navigera min livsskuta likt en Costa Concordia kapten och där pusselbitarna ligger huller om buller på däck? Nej tack.

Och även om tanken är intressant så kommer det aldrig bli något annat än ett spanande i kikaren akterut från min skuta för livet är det som sker ombord på min båt. Medan jag spanar på mitt förflutna i kikaren är det risk att mitt fartyg går på grund. Lev i nuet säger man ju och det ligger mycket i det. Styr skeppet med säker hand. Det är så mycket bättre att njuta av solen på däck, medveten om hur skicklig jag har blivit på att navigera till trevliga ställen.

Jag ser mig ibland i spegeln och faktum är att jag tycker om det jag ser. Jag ser mig själv och visst kan jag se tecknen i ansiktet på att jag snart fyller 50. Men jag tycker om de tecknen för de är tecken på var jag är i livet med min skuta, hur bra jag blivit på att navigera den. Att jag har blivit en person som jag tycker om att umgås med.

Jag brukar citera Karlsson på taket om mig själv – “Jag är en ung man i mina bästa år”. Så känns det. I alla fall sedan pusselbitarna börjat falla på plats. Min fru säger att jag kommer att säga så när jag är 85 också. Det har hon nog rätt i 🙂

Så lät kampanjen från SL (då SS) på 50-talet när tunnelbanan var ny och det inte var en självklarhet att man ställde sig vid sidan av dörrarna så att de som skulle stiga av kunde göra det.

Det verkar dock vara dags att damma av den kampanjen eftersom det numera är ganska vanligt att folk ställer sig mitt för dörrarna på tunnelbanevagnen så att de som ska av måste tränga sig förbi.

Hur svårt kan det vara egentligen? Det säger väl sig nästan självt att de som ska gå av måste få göra det före de som ska gå ombord? Om man lämnar plats för dem så går det snabbare och man behöver inte vänta onödigt länge på att få kliva på.

By Christian Mertes (Mudd1 12:26, 18 April 2007 (UTC)) (Own work) [GFDL (http://www.gnu.org/copyleft/fdl.html), CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/) or CC-BY-SA-2.5-2.0-1.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.5-2.0-1.0)], via Wikimedia Commons

Natriumklorid, a.k.a. koksalt

Jakten på klick, eller som det förr kallades – lösnummerförsäljningen, går vidare. Aftonbladet skriver om “Russinpaketet är rena giftbomben“. Nyheten är baserad på ett test som Råd & Rön gjort.

Det visar sig dock, som Sveriges Radios P1 program Medierna påpekar, att mängderna av gifter i paketet ligger långt under EU:s gränsvärden. För att komma upp i de nivåerna behöver en treåring äta kilovis med russin varje dag (en vuxen person ännu mer).

Att ett ämne är giftigt beror inte bara på att det har ett märkligt kemiskt namn utan också mängden man stoppar i sig. Faktum är att det faktiskt oftast är mängden av t o m helt ofarliga ämnen, som avgör om det är farligt eller inte. Vi får säkerligen i oss små mängder av ämnen som kan vara giftiga i större mängd genom alla möjliga typer av saker vi stoppar i oss eller utsätter oss för, utan att det för den skull innebär några risker för oss. Rubriksättningen ovan i Aftonbladet är därför mest storm i ett vattenglas i syfte att dra läsare.

Det finns också en allmän rädsla för kemiska namn som mest handlar om att namnen känns konstiga. Ofarliga ämnen kan låta lika märkliga som farliga, d  v s det är svårt för den som inte känner till dem att se skillnad på farligt och ofarligt. Det skrevs en gång en tidningsartikel med en rubrik som skrek ut att 800 liter livsfarlig natriumklorid läckt ut. Natriumklorid är det kemiska namnet på koksalt, så särskilt farligt var det inte.

Man kan också dricka ihjäl sig på vatten, som har det kemiska namnet diväteoxid. Så med de kriterierna så kan man ju säga att vårt kranvatten är fullständigt livsfarligt. Jag väntar med spänning på de rubrikerna. Kanske man skulle tipsa Aftonbladet om den nyheten? 😉

Min uppfattning är att man i allmänhet anser att tystnad och stillhet är en bra förutsättning för god sömn. Jag vill hävda att det faktiskt kan bli för tyst och att det finns “positivt” buller.

Jag ska nu genast friskriva min teori dels för att det finns individuella skillnader (det finns dem vars öronproppar är deras bästa vän), dels uppgår det statistiska underlaget för mina observationer enbart till mig själv. Kanske är jag helt enkelt en udda fisk. Det vore dock intressant att höra om jag är ensam om detta eller om det finns andra som delar denna upplevelse.

Det är skillnad på buller och buller. Sådant buller som motverkar sömn är oregelbundet buller. T ex musik. Det hjälper mig inte när jag inte kan sova, varken egen spelad musik eller grannens tonårings festande och deras douffa-douffa-douffa-techno.

Nej, jag tänker på monotont buller på en lite lagom bakgrundsnivå. T ex en fläkt i rummet eller det svaga surrandet från en aircondition. Eller varför inte det monotona porlandet från mobilappen sleep maker rain? Med tanke på att den överhuvudtaget existerar så är jag inte ensam om att finna det sövande.

Vad är det då med stillheten som gör att jag kan få svårt att sova om det blir för tyst? Jag tror att min hjärna då fortfarande är i “problemlösarläge” och tankarna far kring allt mellan himmel och jord. För att jag ska kunna somna behöver jag komma ur detta. Ofta går det av sig själv.

Men ibland gör det inte det och jag ligger och tänker på allt mellan problemlösning kring något jobbprojekt, hur man kan förbättra något inom bussjobbet (jag jobbar deltid som bussförare) till något världsligt problem. Under en värmebölja för ett par somrar sedan köpte jag en stor golvfläkt som gjorde att jag fick svalt i rummet och kunde sova.

Det visade sig dock att jag kom att använda den året runt, inte p g a värme, utan även mitt i vintern för att skapa en “brusmatta”. Detta för mig “positiva” buller verkar sövande och blockerar mitt allt för intensiva problemlösartänkande som annars leder till att jag får svårt att somna.

Nu vet jag inte om det gjorts någon forskning på det här området men utifrån mig själv som studieobjekt vill jag hävda att det finns positivt buller som, i alla fall för en del individer,  bidrar till god sömn. Jag gissar att jag inte är den ende i världen som upplever detta. Kommentera gärna om du har liknande erfarenheter. Det vore intressant att höra.

Och ja, klockan är nu 2 på natten, jag har inte tillgång till min bullerskapande fläkt utan jag är vaken på grund av att min hjärna är sysselsatt med att fundera kring detta fenomen. Därför tyckte jag det var lika bra att gå upp och skriva ner detta i form av den här artikeln. På så sätt får jag kanske tankarna satt på pränt och därmed ur mitt huvud så att jag kan få sova 🙂 God natt!

Blinkers är ett underskattat tekniskt hjälpmedel för att förmedla intentioner till omgivande medtrafikanter. Används med fördel innan avsedd sidoförflyttning påbörjas.

Blinka hellre en gång för mycket än för lite och blinka alltid, även om du är ensam på vägen. Fordonet som du inte har sett är kanske det fordon som har störst behov av att veta vad du tänker göra eftersom ni inte har ögonkontakt.

Krama varandra i trafiken som dom sa i rattmuffen.

Annons
Instagram
Something is wrong.
Instagram token error.

sm0rgm

Follow
Hämta fler

© Copyright 2024 Stefan Helander