Betraktaren sommaren 1971
Finns det ett bättre sätt att betrakta sin omvärld än genom en kameralins? Tiden är flyktig och det som nyss var framtid, har på ett ögonblick passerat som nutid för att sedan övergå i dåtid. Med kameran kan tiden frysas och genom bilden kan man färdas tillbaka i tiden. Ett foto får oss att minnas – ett minne som annars kanske skulle ha blivit vagare med tiden. Fotografiet påminner oss om en svunnen tid. Men kan bilden också göra att vårt minne förändras? Att vi påverkas av vad vi känner när vi ser på bilden och att det därmed förändrar det vi minns av den verkliga händelsen?
Vi lämnar ett fantastisk arv till kommande generationer genom våra fotografier, för dem att se hur vi levde idag. Sedan varje mobiltelefon utrustades med kamera har fotograferandet formligen exploderat.
Men finns det en risk i och med det, att vi får ett utarmat förhållningssätt till bilden? Foton finns det nu hur många som helst av och med den digitala tekniken kostar det inte ens något att ta en bild, en till och en till. Kommer våra barn att vårda sina bilder på samma sätt som jag, mina föräldrar och farföräldrar gjorde?
Ett foto för mig är en tidsmaskin, en resa i tid och rum, ett stycke frusen tid.
Fotografiet som tidsdokument intresserar och fascinerar mig. Bilder som är tagna i vardagen, där den flyende tiden har frusits. Bilder som inte är arrangerade, där människor har anlagt sitt “fotoansikte”, utan bilder där folk ser ut som dom gör mest. Där man kan se hur folk klädde sig, hur bilarna såg ut, vad som fanns att läsa på reklampelaren vid busshållplatsen. En bild säger mer än tusen ord. Så är det.
Lämna ett svar