foto
Gullmarsplan 1961
Så likt men ändå så olikt. För den som besöker Gullmarsplans tunnelbanestation regelbundet är vyn mot Södermalm med kvarnen och Folksamskrapan välkända motiv. Bilden är tagen 1961 av min far, Donald Helander, då 20 år fyllda. Så mycket har förändrats sedan dess men ändå är siluetten sig lik, så att även den som inte var född på 1960-talet känner igen sig.
Jag har tittat på bilden många gånger och slogs tidigt av att han måste ha balanserat på perrongkanten när han tog bilden. Något han skulle ha förbjudit mig att göra. Idag är lyktorna sedan länge utbytta. Likaså den enorma högtalaren för utrop av trafikinformation som sitter på stolpen en bit bort. Papperskorgarna, de orangea, som jag minns från min barndom, som sitter på den närmaste stolpen är också sedan länge ett minne blott. Det har nog passerat ett antal generationer av olika typer av papperskorgar sedan bilden togs.
Trots att jag sett bilden många gånger såg jag något nytt idag när jag tittade på den. Tågföraren i vänsterkant som skyms av stolpen. Och fronten på tunnebanetåget. Dessa har gått förbi min blick alla andra gånger jag sett på bilden. Jag hade uppfattat bilden som en miljö, utan en enda människa. Utan ett enda tecken på liv. Så märkligt selektiv blicken kan vara. Kanske uppfattade jag bilden utan mänskligt liv första gången jag såg på den och på grund av det har min hjärna effektivt filtrerat bort både tågföraren och tåget alla andra gånger jag sett på den. Utom idag. Idag såg jag både honom och tåget, och plötsligt förändras bilden från att visa en steril miljö utan ett levande väsen, till motsatsen.
Gullmarsplan, en vanlig dag knappa sju år innan jag föddes. Bevarad och konserverad till eftervärlden i form av en bild.
Betraktaren sommaren 1971
Finns det ett bättre sätt att betrakta sin omvärld än genom en kameralins? Tiden är flyktig och det som nyss var framtid, har på ett ögonblick passerat som nutid för att sedan övergå i dåtid. Med kameran kan tiden frysas och genom bilden kan man färdas tillbaka i tiden. Ett foto får oss att minnas – ett minne som annars kanske skulle ha blivit vagare med tiden. Fotografiet påminner oss om en svunnen tid. Men kan bilden också göra att vårt minne förändras? Att vi påverkas av vad vi känner när vi ser på bilden och att det därmed förändrar det vi minns av den verkliga händelsen?
Vi lämnar ett fantastisk arv till kommande generationer genom våra fotografier, för dem att se hur vi levde idag. Sedan varje mobiltelefon utrustades med kamera har fotograferandet formligen exploderat.
Men finns det en risk i och med det, att vi får ett utarmat förhållningssätt till bilden? Foton finns det nu hur många som helst av och med den digitala tekniken kostar det inte ens något att ta en bild, en till och en till. Kommer våra barn att vårda sina bilder på samma sätt som jag, mina föräldrar och farföräldrar gjorde?
Ett foto för mig är en tidsmaskin, en resa i tid och rum, ett stycke frusen tid.
Fotografiet som tidsdokument intresserar och fascinerar mig. Bilder som är tagna i vardagen, där den flyende tiden har frusits. Bilder som inte är arrangerade, där människor har anlagt sitt “fotoansikte”, utan bilder där folk ser ut som dom gör mest. Där man kan se hur folk klädde sig, hur bilarna såg ut, vad som fanns att läsa på reklampelaren vid busshållplatsen. En bild säger mer än tusen ord. Så är det.