Kvinnan på öresundskonsortiets kontor i Köpenhamn hör på min accent att jag är svensk och växlar till en lite knagglig svenska. Jag å andra sidan fortsätter min konversation på danska och ser extra noga till att att det inte ska slinka in några svenska ord samtidigt som jag koncentrerar mig på att försöka få uttalen att låta så danska som möjligt. Är det månne den yttersta formen av artighet uttryckt mellan två brodersfolk? Hon hade kunnat tala danska och jag svenska och vi hade förstått varandra precis lika bra. 🙂
Lämna ett svar