Buss
Idag klev det ombord en dansktalande passagerare på bussen med “et lille spørgsmål – og undskyld jeg taler dansk”. Att busschauffören svarade på danska (förvisso med kraftig svensk accent) resulterade inte ens i en höjning av ögonbrynen.
Möjligen tänkte han att det är fullständigt normalt att busschaufförer i Stockholm talar danska? Alternativt att han trodde jag talade svenska och tänkte “for fanden hvor god jeg er blevet til at førstå svensk” 🙂
Säkerhetsbälte i buss
Så här är det inte helt ovanligt att det ser ut när man tar över en buss. Är det inte extra viktigt att använda bälte när man tillbringar hela sin arbetsdag bakom ratten?
Men men – darwinism pågår kanske?
Personligen blir jag alltid smått irriterad när jag får en äldre vagn som saknar säkerhetsbälte. Det borde finnas i alla bussar, helst på alla platser, men definitivt på förarplatsen eftersom det är min arbetsplats 8 timmar om dagen.
Faktum är att bälteslagen gäller i buss om bälten finns monterade – även för passagerare.
Att säkerhetsbälte behövs även i tunga fordon framgår med all önskvärd tydlighet i filmen nedan.
OBS! Mycket starka bilder. Att dessutom backa på motorväg är ju fullständigt galet.
Betraktelser från förarsätet på en buss
När man kör buss så får man se och höra både det ena och det andra som man ibland skrattar, gråter eller förundras över. Veckans huvudsakliga betraktelser är två.
1) En ung kvinna går längs trottoaren där jag kommer körande. Hon skjuter barnvagnen med ena handen och knappar med den andra på sin iPhone. Något i hennes rörelsemönster gör att jag får på känn att hon kanske är på väg att korsa gatan snart så jag lägger för säkerhets skull foten beredd på bromspedalen. Mycket riktigt. Utan förvarning eller ögonkontakt med mig så vänder hon 90 grader och går ut över övergångsstället. Jag får hejd på närmare 20 ton ledbuss med tre meters marginal. En rätt häftig inbromsning men utan varken skrikande däck eller fallande passagerare i bussen. Kvinnan korsar övergångsstället, fortfarande djupt försjunken i sitt pickande på iPhonen och skjutandes barnvagnen med ena handen – troligen fullständigt omedveten om att både hon och barnet var en hårsmån från att bli överkörda. Även om man har rätten på sin sida så är det ju viktigt att man är observant på trafiken runt omkring sig och inte i blindo förlitar sig på att bussen stannar eftersom “den ska det”. Det gäller oavsett trafikslag – om man nu kör bil, buss, cyklar eller går. Vad spelar det för roll om man hade rätt när man är död? 🙁
Ledbuss, tjänstevikt 17740 kg, totalvikt 24860 kg
2) En trafikant kommer springande när jag ska lämna hållplatsen på avgångstid. Jag hade inte sett henne så jag hade stängt dörren och börjat köra iväg. Men vänlig som jag är så stannar jag och släpper på henne. Hon menar att jag har kört för tidigt eftersom hon anser att om det står i tidtabellen att bussen ska gå 17.49 så ska man kunna kliva ombord på bussen så länge klockan i hennes iPhone-display visar 17.49. Nu är det ju inte riktigt så det fungerar utan avgångstiden är 17.49.00. Men självklart väntar jag normalt in de trafikanter som kommer springande om möjligheten finns. Nåväl, när hon sett ett antal bakändar på bussar trots att displayen i hennes iPhone visar klockslaget för avgångstiden så kanske hon till slut inser att jag har rätt i att avgångstid är 17.49.00 och inte 17.49.59 när det står 17.49 i tidtabellen 🙂
En kille bakom mig försöker planka genom tunnelbanespärren genom att gå riktigt tätt intill mig så att han liksom kan slinka igenom samtidigt som jag passerar spärren – när jag har min SL-uniform på mig. Jag ser vad han försöker göra så jag stannar direkt efter barriären och vänder mig om så att han inte kommer igenom. “Is it ok?” frågar han och liksom undrar varför jag inte låter honom planka. Jag pekar på min SL-uniform och frågar om han är dum i huvudet. Någon måtta på fräckheten får det väl i alla fall vara…?
SL-buss på linje 144 mot Gullmarsplan
Som bussföre så ser jag kollektivtrafiken lite från andra hållet och har väldigt svårt att förstå det här med plankning. Man anser tydligen att kollektivtrafik ska vara gratis. Fint – men så länge vi inte har ett politiskt beslut på det så kostar det pengar och varje gång man plankar så låter man sina medresenärer betala för ens resa. Jag har hört villfarelser som att intäkterna från kolletivtrafiken är någon form av skatt som går till att bekosta andra samhällsfunktioner.
Så här fungerar det. Kollektivtrafikens kostnader ska till 50% täckas av biljettintäkter. Resterande 50% av kostnaderna täcks av skatt. Så det man betalar för sin biljett går raka vägen till att bekosta den buss, tunnelbana, spårvagn eller tåg man sitter på. Faktum är att en plankning kostar SL dubbla biljettkostnaden eftersom den förlorade biljettintäkten också innebär att SL förlorar lika mycket i skattebidrag.
Som bussförare känns plankningen extra konstig. Jag förväntas göra mitt jobb, på alla möjliga tider på dygnet, men du förväntas få åka med gratis? Skulle du göra samma sak på Coop när du handlar din mat? Bara sonika kila förbi kassan utan att betala för din kasse med matvaror?
1987 körde jag buss ett halvår på SL och gillade det så mycket att jag gärna ville komma tillbaka till yrket någon gång. Ett hektiskt yrkesliv i IT-branschen, barn, familj mm så fanns det inte utrymme ens för ett extraknäck som bussförare. Vilket resulterade i att jag inte har rattat buss på 26 år. Barnen börjar bli stora (definitionsmässigt är de nu “vuxna”) och yrkeslivet som egenföretagare har gjort att jag har större kontroll över min tid.
SL-stämpel
På senare år har jag alltså börjat kika på jobbannonser och letat efter timanställning eller deltidsjobb som bussförare. Det har varit skralt trots att SL-entreprenörerna verkar skrika efter personal i Stockholm. Men de enda tjänsterna jag kunde finna var heltidstjänster eller sommarextra vilket innebär att man måste jobba 100% i minst tre månader, något som inte fungerar med mitt liv i övrigt.
Men så sprang jag av en tillfällighet på en SL-förare som tipsade mig om att skicka in en ansökan i alla fall och bara berätta vad jag söker och vad jag kan erbjuda. Sagt och gjort – i december 2012 gick ansökan iväg till Keolis och till Nobina eftersom det är de två entreprenörer som trafikerar mina närområden. Nobina var snabbast att reagera – genom att skicka tillbaka den ansökan som jag fyllt i på deras hemsida, printat ut och skickat in (allt enligt deras egna instruktioner). Istället skulle jag nu fylla i en elektronisk blankett på deras hemsida. I februari ringer en rekryterare från Keolis när jag sitter i bilen på väg ner till Österrike för vinterlov. Hon frågar hur jag tänker mig att jag vill jobba. Ja, som tim- eller deltidsanställd svarar jag. Är du intresserad av en deltidstjänst, varannan helg, 20%? Ja, självklart!
Jag blir inbjuden till informationsmöte på depån i Gubbängen ett par veckor senare. Ytterligare någon vecka senare är det dags för körprov på depån i Hornsberg. BE C DE-behörighet har jag men de vill naturligtvis se med egna ögon hur jag kör buss. De sätter en buss i händerna på en och en kontrollant vid sidan av, sedan bär det ut på stan. Lite pirrigt var det eftersom jag inte kört en buss på 26 år men det var ju som att cykla. Att köra buss satt i ryggmärgen så jag fick “med väl godkänt”.
SL Access reskassa manual
Sedan var det dags för intervju. Laddad med referenser, betyg, intyg och allt annat som är bra att ha vid en intervju så styrde jag kosan mot Keolis rekrytering på Sjöviksbacken. Tyvärr var jag inte så “om mig och kring mig” den gången jag jobbade på SL att jag såg till att få ett intyg eller betyg. Det enda papper jag kunde uppbringa från den tiden var en kopia på ett löneunderlag (tidrapport). Den var tjejen på rekryteringen mycket intresserad av och det samt det faktum att jag har körkort för buss, ett städat yttre och ett ordnat liv utan något belastande när det gäller brott och straff gjorde att intervjun gick bra och hon bokade in mig på den första kursen som skulle börja i maj, med reservation att jag blev godkänd på läkarundersökning och drogtest.
Läkarundersökning och drogtesten gick galant. Jag ser faktiskt bättre än vad jag gjorde för 26 år sedan, vilket inte är en ovanlig utveckling med åldern när man är lite närsynt. Anställningsavtalet skrivet och därefter var det dags att åka ut till depån i Botkyrka för att besöka uniformsservice. Efter 20 minuter var diverse persedlar provade och beställningen av uniform var klar.
Så var det dags för den första kursen. Taxa, stämpel, biljetter, kuponger, SL Access, LABC och HLR (sjukvård), brandskydd och brandövning (släckning och utrymning av rökfylld buss), blanketter, tjänstespecar, BussPC, kommunikationsradio, besök på trafikledningen och till sist konflikthantering. En kompakt vecka med mängder av nyttig information.
SL Access övningsutrustning och BussPC
Efter en vecka mer eller mindre på skolbänken så ser jag nu fram emot nästa vecka då linjeutbildningen börjar. Då ska vi ut och köra buss på riktigt för att lära oss alla linjer innan vi får gå igång och börja köra buss med passagerare. Ett 40-tal linjer som ska köras och memoreras. Vi har inte GPS-navigator som hjälpmedel i bussarna så allt måste in i huvudet. Linjerna ska sitta utantill och blicken skall vara på vägen och inte på en navigator.
SL-buss Scania CN113
1987 jobbade jag ett halvår som bussförare. Sedan dess har jag inte kört buss. Ett par gånger har jag rattat tung lastbil men det var alltså 26 år sedan jag körde en buss. Nyligen gavs det tillfälle för mig att köra buss på nytt och jag ska erkänna att jag var lite fundersam kring hur mycket av kunskaperna som fanns kvar så här 26 år senare.
Hjärnan är en fascinerande mekanism visade det sig. Högersväng i första korsningen – vilket ju är lite tajtare än en vänstersväng – men det var inga som helst problem. Det satt i ryggmärgen hur jag skulle bete mig för att vränga bussen runt hörnet utan att vare sig kliva upp på trottoarkanter eller skörda lyktstolpar.
Visst, jag tog det extra lugnt eftersom jag kände mig lite ringrostig, men så fascinerande att kunskaperna fanns där inne, redo att ta fram. Lite som att cykla – har man en gång lärt det så sitter det där.
Bortsett från det så hade jag nästan glömt bort hur roligt det var att köra buss. Jag fattar inte att jag låtit detta ligga i träda i 26 år. Men, men, det är aldrig försent att ändra på det. Nu ska det definitivt inte dröja 26 år till nästa gång. 🙂