Buss
Har du någonsin undrat hur en differentialväxel fungerar? Den här filmen förklarar det på ett mycket pedagogiskt sätt. Differentialväxeln är vacker ingenjörskonst i all sin enkelhet. Ingen elektronik, hydraulik eller tryckluft. Bara ren mekanik. Vackert!
Att köra på en fotgängare hör till den absolut värsta mardrömmen man har som bussförare. Jag hoppas det gick bra för fotgängaren men jag tänker också på den stackars kollega som var inblandad i detta (5280 är en nybodavagn, d v s den depå jag jobbar på och en vagn som jag har kört). Nu vet jag inte detaljerna kring detta fall men det föranleder ändå ämnet för dagens predikan. Kanske var det föraren som brustit, kanske hade fotgängaren orsakat det som hände. Det vet inte jag.
Men det jag vet är, kära fotgängare, är att vi nu går mot den mörka, kalla och hala årstiden. Även om det inte är minusgrader så är en regnvåt gata hal för en buss om man måste slå på alla bromsar man kan. En buss väger mellan 11-25 ton. Man stannar bara inte på en femöring.
Snälla du, använd reflex! Du ser bussen för den har lampor men utan reflex är risken stor att föraren inte har sett dig förrän det är för sent. Det är många som inte använder reflex i mörkret. Man kanske tror att man syns eftersom det finns gatubelysning. Ta en titt på videon nedan så förstår du nog varför man behöver reflex även där det finns belysning.
Bussen är stor, hård, tung och farlig men många fotgängare går så nära bussen när den är i rörelse på ett sätt som jag är övertygad om att man inte skulle göra om jag körde en personbil eller en lastbil. Bussen kanske betyder trygghet, den är bekant, det är den som brukar köra dig hem. Speciellt i bussterminaler springer folk väldigt nära.
När du står på trottoaren, ta ett kliv in från kanten. Står man riktigt nära kanten kan man faktiskt också bli påkörd när bussen kör in till hållplatsen. Jag får ofta smyga in till kanten eller lämna ett gap mellan kant och buss för att hålla avstånd till folk som i princip står på trottoarkanten när man ska köra in till hållplas, till förtret för gamla och rörelsehindrade.
Förutsätt inte att bussen stannar när du tar steget ut på övergångsstället (företrädesvis med näsan i din iPhone). Du kanske inte hade reflex så att jag upptäckte dig för sent, kanske var det något i trafiken eller något annat som för en sekund distraherade mig. Ögonkontakt är bra, se till att vara säker på att jag har sett dig och hinner stanna innan du går över. Jag gör inget hellre än att stanna för fotgängare om jag bara sett dem.
Dagens budord är alltså reflex, reflex, reflex. Ta en titt på den här filmen så ser du vad man som förare ser på ett belyst övergångsställe när någon går över utan reflex. Här kanske man som förare samtidigt är fokuserad på andra bilar i rondellen, d v s lätt att missa fotgängaren.
Buss 183 till Skogskyrkogården
Efter en dag bakom bussratten, linje 183 på Skogskyrkogården, denna alla helgons dag, kan jag konstatera att det var en både annorlunda och mycket rolig upplevelse. För den som inte bor i Stockholm och är bekant med vad Skogskyrkogården och alla helgons dag innebär så kan jag sammanfatta. Det innebär att ungefär hälften av Stockholms befolkning i flock simultant vallfärdar till Skogskyrkogården för att sätta ljus och blommor på sina nära och käras gravar (medan kyrkogården i jämförelse är relativt öde resten av året, men det är en annan historia). Och när Stockholmare gör något i flock uppstår oundvikligt kaos, så också i detta fall. Kilometerlånga bilköer och för den som väljer kollektiva färdmedel får man köa in till tunnelbanestationen, som till vilken innekrog som helst. Mitt i allt detta ska jag köra buss. Köer, fullt med folk, ståplats ända fram. I love it (och det menar jag utan ironi)! Massor av trevliga människor har jag mött idag.
Vid ett tillfälle fick en personbil motorstopp på busshållplatsen vid tunnelbanestationen vilket naturligtvis medförde att kaoset eskalerade ytterligare och polisen kom till platsen för att försöka bistå med trafikdirigering. Jag kom in som buss nr 2 bakom den som redan hjälpligt försökte lasta passagerare så gott det gick med den snutt trottoar som återstod. Polismannen signalerade stopp till mig för att lämna ett par meter så att vagnen framför skulle kunna backa. Så signalerade han med handsignaler till föraren i bussen framför att han skulle börja backa. Ingen reaktion. Polisen stod och såg lite vilsen ut och verkade fundera på vad han skulle ta sig till. Jag hade dock pratat med kollegan över radion så jag visste att anledning till att han inte backade var att han hade 5 minuter till avgång medan jag låg en minut efter min avgång (vi hade hamnat i fel ordning). Jag öppnade dörren och informerade polisen om det och sa att jag gärna smiter förbi och kör iväg. Han skrattade och konstaterade att “jag ska bara hålla käften då?”. “Typ ja, vi har koll på läget” sa jag. Så har jag indirekt bett en polis att hålla käften idag. Inte varje dag det sker.
Till dagens mer ovanliga förfrågan från passagerare var om vi inte kunde köra med innerbelysningen släckt när vi körde genom kyrkogården. Visst kunde vi det. Det var onekligen väldigt effektfullt att glida genom den kolsvarta kyrkogården som bara lystes upp av tusentals ljus. En och annan konstigt blick fick vi dock från förbipasserande.
En dag som denna kan man också konstatera att tidtabellen med bussar i 5-minutersintervall mest är en önskedröm från SL:s sida. Som mest låg jag 47 minuter efter tidtabell. Nu låg ju alla andra vagnar också sent så det dök nog upp en buss på varje hållplats med lite lagom intervall. Det var bara strunta i tidtabellen och köra och sedan ta paus när regelverket föreskriver.
Många trafikanter trodde att bussen var gratis denna dag. En del sa att “den brukar vara det på alla helgons dag”. Det är den faktiskt inte. Det är precis som vanligt, en röd SL-buss där man behöver biljett, men linjen råkar gå inne på kyrkogården. Och det råkar vara massor med resenärer. Nu vet jag inte om SL erbjudit gratisbussar på Skogskyrkogården tidigare år eller om det är kollegor som tyckt att biljetthanteringen blir för komplicerad när det är så mycket folk och bara öppnat alla dörrar och låtit folk åka utan biljettvisering. Nu var det inga större problem att hantera biljetterna. Visst såg jag att en och annan slank på genom bakdörren när jag öppnade för passagerare med rollator och jag strandade ingen ute på kyrkogården som ville åka med men som saknade biljett (en del hade promenerat dit och hade accesskortet hemma). Istället blev det många utdelade SMS-foldrar med uppmaning om att registrera sig och köpa en SMS-biljett.
Blinkers är ett underskattat tekniskt hjälpmedel för att förmedla intentioner till omgivande medtrafikanter. Används med fördel innan avsedd sidoförflyttning påbörjas.
Blinka hellre en gång för mycket än för lite och blinka alltid, även om du är ensam på vägen. Fordonet som du inte har sett är kanske det fordon som har störst behov av att veta vad du tänker göra eftersom ni inte har ögonkontakt.
Krama varandra i trafiken som dom sa i rattmuffen.
15 skäl till att åka gratis med bussen
Som bussförare konfronteras man dagligen (ofta flertalet gånger per dag) med resenärer som vill åka gratis med bussen. Ibland är skälen rimliga, oftast inte. Här kommer 15 skäl som är vanliga att få höra:
1. Periodbiljett (månadskort) har gått ut och man har glömt att köpa nytt – här kan det hända att man får åka med till tunnebanan för att köpa ny periodbiljett där, förutsatt att man faktiskt ska fortsätta resan med tunnelbanan
2. Slut på reskassa (för lågt saldo) och man har glömt att fylla på – se ovan
3. “Jag åker på egen risk” – nepp, på bussen måste alla ha biljett, det finns inget alternativ som heter “på egen risk” i taxehandboken
4. “Snälla schyssta, jag får åka med, jag ska bara tre hållplatser” – tre hållplatser är ju nära, då är det bara en uppfriskande promenad dit
5. “Jag är inte registrerad för sms-biljett” – då kanske man ska köpa någon annan biljett om man inte kan åka på sms-biljett. Numera kan man dock direkt göra registreringen genom att skicka ett biljett-sms. Om man inte är registrerad kommer ett automatiskt svar och på detta kan man svara med ett sms med sitt personnummer och vips är man registrerad. Visst är det fantastiskt? 😉
6. “Jag har en sms-biljett men mitt batteri dog just” / “Mitt batteri dog precis när jag skulle skicka sms-biljett” – om man nu ska resa med sms-biljett kan det ju vara lämpligt att se till att man har en laddad mobil annars bör man nog välja en annan biljettform
7. “Alltså, jag kan inte köpa sms-biljett men min kompis har köpt den här och vidarebefordrat till mig” – är naturligtvis inte giltigt eftersom kompisen kan vidarebefordra biljetten till flera andra så att flera skulle kunna åka på samma biljett, måste vara köpt med telefonen den uppvisas på
8. “Jag hinner inte gå och köpa en biljett för då missar jag bussen” – ja, fast utan biljett får man ju inte åka med bussen i alla fall så i båda fallen missar du bussen
9. “Min sms-biljett gick just ut, är det ok om jag åker med ändå?” – sms-biljetterna är giltiga i 1:15-2 timmar av ett skäl och det är för att man inte ska kunna åka obegränsat på dem, då är det kanske bättre att köpa en 24-timmarsbiljett om man vill åka lite längre tid
10. “Det har varit stopp i tunnelbanan så min reskassebiljett har gått ut, men jag behöver väl inte köpa en ny?” – den här kan jag på ett medmänskligt sätt ha förståelse för men jag som förare har inte behörighet att lova sådant, undersök om resegarantin gäller
11. “Jag har glömt kortet hemma” – trist, då blir det att knata hem och hämta kortet och glöm det inte nästa gång
12. “Jag har tappat plånboken” – fantastiskt hur många resenärer som just har tappat plånboken men är mer intresserade av att fortsätta sin resa än att försöka få tag i den eller ägna sig åt att kontakta sin bank för att spärra sina kort
13. “Jag har blivit rånad” – när jag erbjuder mig att ringa polisen så avböjs det alltid av någon märklig anledning
14. Barn med terminsbiljett utan plus som åker efter kl 19 – läge för mamma och pappa att köpa tillägg till terminsbiljetten så att telningen kan ta sig hem även efter kl 19, i det här fallet strandar jag aldrig ett barn utan de får åka med med uppmaningen att säga till mamma och pappa att ordna biljett
15. “Det finns ingenstans här att köpa biljetter och ni kan ju inte sälja några ombord på bussen” – det finns överraskande många försäljningsställen för SL-biljetter i närheten av hållplatserna. Det kan vara din lokala Coop, ICA eller kiosken på hörnet. På SL:s hemsida kan man söka efter närmaste försäljningsställe.
SL:s biljettpolicy är tämligen enkel – nämligen att alla måste ha biljett. Punkt. Att man på olika sätt glömt eller tycka sig ha skäl att inte skaffa sig en biljett är faktiskt resenärens ansvar och inte bussförarens. Som bussförare undrar man sig ständigt i vilket universum avsaknad av biljett kan vara mitt problem…? 🙂 För den som inte är bussförare låter det kanske gnälligt och surt. Är det inte bara låẗa folk åka? Nej, utan biljettförsäljning inga bussar och då vore jag utan jobb. Det är mitt jobb att se till att alla har biljetter och ärligt talat, att dagligen behöva förklara för vuxna människor att man måste ha biljett på bussen känns som överkurs. Lite tröttsamt blir det allt i längden.
Varning för gratisåkare på bussen
Vår kära trafikledning har tydligtvis humorn i behåll 🙂 Det är inte frågan om ifall att man ställs in för folk som vill åka gratis under ett arbetspass utan hur många gånger det sker per arbetspass. Någon enstaka gång kan det vara ett behjärtansvärt skäl men oftast är det bara löjliga bortförklaringar till varför man borde få åka med gratis. T ex “jag hinner inte köpa en biljett för då missar jag bussen” (ja, fast utan biljett får du ju ändå inte åka med bussen så det går på ett ut och nästa buss går dessutom om 10 minuter så det är ju ingen större katastrof). Eller klassikern “jag åker på egen risk”.
En kommentar till bilden – vid Årsta torg finns tre försäljningsställen för SL-biljetter så det finns goda möjligheter att göra rätt för sig om viljan finns.
Jag har lite svårt att förstå varför man anser att man inte ska behöva betala för en tjänst någon utför? Visst kan man tycka att kollektivtrafik borde vara gratis men då får man väl diskutera det med politikerna, inte busschauffören. Nu har man bestämt att det ska kosta pengar att åka buss så det kan jag som kör inte göra så mycket åt.
Det finns olika sätt att transportera sig från punkt A till B. Ett är att man går. Det är gratis. Om det inte passar av olika skäl så kan man ju tänka sig att någon, mot en liten slant, tillhandahåller ett fordon och utför tjänsten att transportera en. Vad är svårt att förstå?
Lite fascinerande är det att 5 gånger under ett arbetspass behöva förklara för vuxna människor att “nej, alla måste ha biljett för att åka med bussen”. Det fattar normalt en 5-åring. Barn och tonåringar (under 18) som saknar biljett får alltid åka med ändå i min buss eftersom jag anser att det inte primärt är deras ansvar att se till att de har en biljett. Men alltid med uppmaningen att “du måste säga till dina föräldrar att de ordnar en biljett åt dig”.
Det kanske helt enkelt är ett tecken på att vi lever med “generation gratis” där inget ska kosta något, allt är alltid någon annans fel eller ansvar och helst ska man kunna ladda ner allt från Internet. Jag tycker nog rimligtvis att om jag utför en tjänst för någon, dessutom i majoriteten av fallen i tid, så har det ett värde men jag kanske är ute och cyklar. Eller kör buss för den delen. 🙂
Buss 147 vid Hökmossen
Jag gör inget hellre än stannar för att släppa över er när jag kommer körande med min buss. Men jag måste få en rimlig chans att hinna förstå att du vill gå över gatan. Om du går längs trottoaren med ryggen mot mig (så vi inte har någon ögonkontakt) och du plötsligt vrider 90 grader vänster för att gå över på övergångsstället så finns det inte en chans att hinna stanna på 5-10 meter. Min buss väger mellan 12-25 ton så även med bra reflexer är det en fysisk omöjlighet. Tankeläsning är dessvärre inte heller min starka sida även om jag gör mitt bästa för att försöka läsa ditt rörelsemönster.
Som förare förundras man över fotgängare som gestikulerande pekar på övergångsstället när jag kör förbi er när ni nyss hade ryggen mot mig. Jag kan ju heller inte stanna i förebyggande syfte för varenda fotgängare som går på trottoaren, utan minsta tecken på att vilja korsa vägen, eller hur?
Jag stannar så ofta jag kan och släpper över fotgängare och det gör jag med glädje, men låt mig förstå att ni vill över så ska jag göra mitt bästa för att stanna för er. Krama varandra i trafiken som dom sa i rattmuffen! 🙂
Påskaftons morgon kl 05.15 i Ekensberg
Jag gillar att köra buss. Hur märkligt det än låter så är det så. Jag kör buss på deltid och det är en skön kontrast till mitt IT-jobb som gör att jag vanligtvis tillbringar mycket av min tid framför datorn. När jag kör buss gör jag något helt annat, använder andra delar av hjärnan. Faktiskt upplever jag det många gånger som avkoppling att få komma iväg och köra buss. Dessutom tycker jag det är roligt att ratta stora fordon.
En annan aspekt som jag gillar är de skiftande arbetstiderna. Det är något som de flesta ser som något negativt men för mig är det omväxling. Ibland jobbar jag på dagen, ibland på natten. Ibland börjar jag kl 4 på morgonen. En annan dag börjar jag kanske vid 21.30 och slutar framåt 5-snåret på morgonen. Ibland är det helg, ibland är det vardag. Jag får se alla dygnets timmar. Dag, natt, kväll, tidig morgon, solnedgång och soluppgång. Att gå till jobbet kl 4 på morgonen när det är tyst, stilla, frisk luft och fåglar som kvittrar är obetalbart.
Samtidigt som jobbet har skiftande arbetstider så finns det en rutin och en punktlighet eftersom man har en tidtabell att följa. Jag ska vara på en viss plats vid en exakt tidpunkt, varken tidigare eller senare. För en som mig, som till vardags nästan styr varenda minut av min tid, själv tar beslut om jag ska göra det ena eller det andra under min arbetsdag, är det en rätt skön kontrast att någon annan har gjort det, ned på minutnivå.
Fruängen kl 03. Nattbuss 192 mot Sergels torg.
Den sociala kontakten i form av mötena med passagerare är också väldigt underhållande. Den positiva feedback man får från en nöjd passagerare värmer och glädjer mig. Att i ögonvrån se någon som springer för att hinna med bussen, köra in till hållplatsen och invänta honom eller henne för att sedan mötas av den glädje det innebar att hinna med bussen är stärkande. Som bussförare får man vara med om det mesta. Jag upphör inte att förvånas, men underhållande det är det. Jag har haft en jättefull panda som passagerare. En annan gång klev det på en ung tjej iklädd enbart raffset.
Jag har väldigt sällan problem med passagerare ombord på min buss. Jag tror det handlar mycket om attityd. Vill man ha bråk saknas inte tillfällen till det. Humor är ett väldigt bra hjälpmedel. Både för att avstyra besvärliga situationer och för att själv förhålla sig och distansera sig till sådant man annars kanske kunde ta personligt. När passagerarna kliver ombord försöker jag alltid hälsa på dem med ett leende. De blir ofta glada och hälsar tillbaka. Samtidigt blir bussresan lite mindre opersonlig. Han som sitter där framme är faktiskt en människa. Dessutom en glad sådan. Visst finns det dem som ska tjafsa om biljett och gärna vill åka gratis, men det får man inte ta personligt.
Att försöka få min omgivning att förstå mig har jag för länge sedan gett upp om. Inte ens min fru verkar helt övertygad när jag säger att jag tycker det är avkopplande att köra buss. Var och en blir ju salig på sin tro och så länge jag tycker det är kul tänker jag fortsätta.
Så höll det på att bli en MP3-lyssnande yngling färre på denna jord. Jag kom körande med min buss i nedförsbacke, våt asfalt, 30 km/h och mörker. Killen promenerar på trottoaren på högersidan med ryggen mot mig. Utan att se sig om släntrar han ut i gatan för att korsa vägen, fortfarande med ryggen mot mig.
Ratten åt vänster och jag ställer mig på bromsen. När jag med låsta däck och nu på diagonalen över vägen, får stopp på mina närmare 12 ton volvobuss (ja, så mycket väger en kortbuss när den är tom), så kliver killen helt sonika upp på trottoaren igen och strosar vidare. Min front hade för länge sedan passerat honom när jag fick stopp, så han klarade sig enbart på att jag också kunde väja, något som inte gått om jag samtidigt hade haft mötande trafik.
Jag kör ikapp honom och slänger upp framdörren och frågar om han är medveten om att jag just höll på att köra över honom. Först nu åker de vita iphone-hörlurarna ur öronen. Han svarar “jag glömde”. Jag hoppas han blev riktigt skiträdd, gick raka vägen hem och bytte kalsonger och aldrig gör om det! Jag är mest glad att jag inte körde på honom.
Att glömma vrida på huvudet när man ska gå över vägen räcker för att vara det sista man gör på den här planeten. Så skört är livet. Kom ihåg det kära ungdomar, med eller utan MP3 i öronen!
Resten av turen blev att köra med spaghettiben men det bjuder jag på så länge inget allvarligare inträffade.
I Sverige är vi bortskämda med att bilister är duktiga på att ge fotgängare företräde. Något som inte är lika självklart i alla länder. Nackdelen är att vi svenskar mer eller mindre förutsätter att bilar, bussar och lastbilar stannar för oss när vi går i trafiken. Men det får ju aldrig innebära att man inte ser sig om.
Ögonkontakt är bra. Det räcker med att föraren blev distraherad ett kort ögonblick för att marginalen som krävs för att hinna stanna är borta. Kanske ringde mobiltelefonen eller så var man i färd med att byta station på sin radio. Ett ögonblick av att fokus inte är på trafiken kan räcka. Och vad spelar det för roll om man som fotgängare hade rätt när man är död?
Spaningar från bussförarstolen
1. En äldre herre kliver på i Farsta och ger mig två Marieanne-karameller “så att du har något att köra på till Anneboda”. Väl framme i Anneboda kommer han fram och ger mig två till som tack för körningen. “Men kom nu ihåg att man ska suga på dem, inte tugga!”. Pensionärer och barn är mina favoritpassagerare!
2. En yngre herre i 30-årsåldern kliver på med rådjursblick och frågar om han får åka med gratis eftersom han tappat sin plånbok. Hela förklaringen glider lite väl snabbt och lätt så jag får känslan av att det inte är första gången han drar den. Nåväl, man kan väl inte neka någon som tappat sin plånbok att åka hem. En timme senare kliver samma kille på med samma historia och vill åka åt andra hållet. Jag säger åt honom att man bara får åka en gång per kväll med mig med tappad plånbok. Marsch pannkaka av och skaffa ett giltigt färdbevis. Tips från coachen – nästa gång du ska dra en vals med bussföraren, lägg på minnet hur han ser ut så att du inte försöker samma trick två gånger med samma förare (inom en timme). Vi är nämligen inte så dumma som vi ser ut.
3. En lätt (!) förfriskad ung herre påkallar uppmärksamheten om att han vill åka med bussen med något som närmast kan beskrivas som en improvisation av en väderkvarn. Jag fattar vinken och stannar vid hållplatsen varpå han med nöd och näppe lyckas träffa dörrhålet men på tredje försöket äntrar han bussen. Vi skrattar båda gott åt det. Medan han försöker fumla fram en SMS-biljett på sin telefon (fingrarna vill inte riktigt det hjärnan vill) så ser han plötsligt filosofisk ut, ser på mig och yttrar “En kväll utan vänner är som en vän utan kväll”. Något säger mig att det lät bättre i hans huvud 🙂
Over and out!