Hållbarhet är idag en viktig fråga i många sammanhang eftersom vi måste värna om miljön. Men hållbarhet när det gäller mobiltelefoner och surfplattor har kommit lite i skymundan. Förvisso har en del leverantörer infört återvinningsprogram där den gamla mobiltelefonen kan återvinnas på olika sätt men samtidigt erbjuder man möjligheten att byta telefon så ofta man vill vilket klingar illa när man ser det ur ett miljöperspektiv.
En del mobiltelefonleverantörer lär beräkna livslängden för en mobiltelefon till mindre än ett år. Hårdvaran borde kunna fungera betydligt längre än så. Givetvis ligger det i tillverkarens intresse att livslängden är så kort som möjligt så att vi ofta behöver köpa en ny. Ur ett miljöperspektiv en total katastrof.
Ett konkret exempel är surfplattan Samsung Galaxy Tab III som lanserades i juli 2013. Den underhölls med uppdateringar av operativsystemet (Android) av Samsung fram till februari 2014, d v s inte ens ett år (!) efter lansering. (Sista Android-version som Samsung tillhandahöll var Android 4.4.2 “Kitkat” som är från december 2013.)
Hur många gånger har man inte råkat ut för att man “måste” skaffa ny telefon eftersom viktiga appar, t ex Bank-ID, inte längre stöds i den version av operativsystemet? Rent hårdvarumässigt är faktiskt telefonen fortfarande funktionsduglig.
Att inte underhålla produkten med nya versioner av operativsystemet leder i längden till att fler och fler appar slutar att fungera eftersom de inte stöder äldre versioner av operativsystemet. Här kan man naturligtvis också lägga ett ansvar på app-tillverkarna att i större omfattning ha stöd för äldre versioner av operativsystemet.
Åter till Samsung Galaxy Tab III från 2013. Den sista Android-versionen som Samsung levererade till den var som sagt Android 4.4.2 (“Kitkat”). Ett större antal appar hade slutat fungera och jag stod inför valet att kasta bort den eller göra något annat. Jag gjorde därför något annat. Med en del knåpande installerade jag LineageOS som är en fristående Android-distribution.
Med LineageOS 14.1 i min Samsung Galaxy Tab III så kunde jag nu använda Android 7.1 (“Nougat”) från 2016 och prestandan var det absolut inga fel på. Surfplattan var snabb och behaglig att använda trots att jag nu använde en flera generationer nyare version av operativsystemet. Bevisligen fungerar alltså hårdvaran från 2013 med betydligt senare versioner av operativsystemet och livslängden hade kunnat vara betydligt längre – om bara tillverkaren hade bemödat sig med att underhålla produkten.
LineageOS installerar dessutom inte de förinstallerade appar som ligger med när den kommer från Samsung (och som inte kan avinstalleras även om jag inte använder dem), utan jag kan via Google Play store bara installera precis de appar jag behöver och ingenting mer.
Nu är installationen av LineageOS kanske inte en procedur för nybörjaren och ett varningens finger ska lyftas eftersom det alltid finns en risk att man misslyckas och därmed “brickar” sin surfplatta. Med “brickar” menas att den hamnar i ett läge där den blir lika användbar som en tegelsten och det går inte att avhjälpa så en “brickad” produkt är oftast bara att kasta. Nu hade jag inget att förlora i mitt fall eftersom jag ändå stod inför alternativet att kasta den men detta är en faktor man bör vara medveten om.
Numera lär dock både Google och Samsung utlova minst tre år av uppdateringar för sina produkter vilket i alla fall är ett steg i rätt riktning. Det jag ser fram emot är att det görs tester och utvärderingar av mobiltelefoner och surfplattor där support och underhåll från tillverkarna också vägs in. Den produkt med längst underhållstid från tillverkaren är den som kommer att få mina pengar i framtiden.
Åter till hållbarhet för mobiltelefoner och surfplattor. Miljöfrågor är viktiga och det är dags att även tillverkare av mobiltelefoner och surfplattor och tillika app-tillverkare verkligen börjar ta sitt miljöansvar och ser till att vi kan använda produkterna betydligt längre än idag. Vi borde kunna använda produkterna tills de är fysiskt utslitna, inte för att tillverkarna inte “orkar” underhålla dem utan gärna ser att vi istället köper en ny.
Kaoset i Stockholm kring bokning av covidvaccination gör mig som IT-människa lite förundrad. Ja, jag vet, det är alltid lätt att sitta med facit i hand och vara “expert”, men jag kan inte låta bli att undra.
Man väljer att implementera bokningsfunktionen i appen “Alltid öppet” eftersom “en miljon redan har laddat ner appen”. Men varför lägga detta i en app, som har andra viktiga funktioner som t ex videokonsultation med läkare som kan påverkas? En app kräver en mobiltelefon eller en surfplatta med specifika operativsystem och innebär dessutom ett extra steg i form av att appen måste laddas ner och installeras först (för dem som inte redan har appen).
Det finns inget i funktionen “boka vaccinationstid” som kräver att det är en app. Det går lika bra i en webbsite, som ju kan göras mobilanpassad så att den även fungerar utmärkt på en mobil. Webbläsare behöver inte laddas ner, det finns redan i alla mobiler, surfplattor och datorer oavsett fabrikat och operativsystem. Man kan också lättare låna någon annans dator, surfplatta eller mobil (om man inte har en egen) för att boka tid om det är utformat som en webbsite. Man kan till och med göra det på en publik dator på t ex ett bibliotek (ja, jo, jag vet att många av dessa varit stängda p g a corona men rent principiellt).
Att utforma funktionen som en app ställer stora krav på utvecklaren eftersom appen måste ha stöd för olika versioner av telefonens eller surfplattans operativsystem, inte bara senaste version utan många versioner bakåt i tiden om appen ska kunna användas av så många som möjligt.
Det ställer alltså mycket högre krav på en app än motsvarande funktion i form av en webbsite. Jag provade att ladda ner appen Alltid öppet i min Apple iPad som har några år på nacken och med den hade jag inte kunnat boka någon vaccinationstid eftersom appen inte har stöd för min iPads version av operativsystemet och därmed inte fungerar. Kan jag inte bara uppdatera operativsystemet i min Apple iPad då? Nej, min iPad har den senaste version av operativsystemet som existerar för den modellen av iPad. Så det handlar inte om att min iPad är “ouppdaterad”. Den är bara lite gammal.
Att bokningsfunktionen skulle bli överbelastad kom tydligen lite som en överraskning, i alla fall hade man kraftigt underskattat det. Så att man i panik installerade extra servrar kvällen innan lanseringen men det var ändå långt ifrån tillräckligt.
Det finns redan en bransch där man har erfarenhet av stora kortvariga belastningar vid bokning och det är biljettförsäljning till konserter. Där finns redan idag utvecklade system för att ställa besökaren i kö, som visar hur många som är före i kön och förväntad kö-tid. Systemet släpper sedan fram besökarna i lagom takt till bokningssystemet så att det inte blir överbelastat. Ett sådant system finns alltså redan färdigt och hade kunnat undvika detta kaos.
Jag får känslan av att man inte tittat på vilka lösningar för sådant här som redan finns utan så att säga börjat från scratch och uppfunnit hjulet på nytt? Apropå uppfinna hjulet på nytt, varför ska varje region ansvara för att utveckla sitt eget bokningssystem? Behovet är ju detsamma nationellt och det låter i mina öron märkligt att alla regioner parallellt ska sitta och uppfinna var sitt hjul. Det hade antagligen blivit billigare och bättre om samtliga regioner hade fått vara med och bekosta ett nationellt bokningssystem.
Länder världen över stänger ner i olika grad för att bromsa spridningen av coronaviruset och sjukdomen Covid-19. Nu går debatten het kring huruvida de samhällsekonomiska konsekvenserna kan motiveras i förhållande till resultatet och en del menar till och med att konsekvenserna för samhället tillfogar större skada än själva viruset.
Man ser ofta jämförelser med hur många som dör i andra sammanhang och jämför det med aktuella dödstal i spåren av coronaviruset.
Problemet är att det saknas statistik för de händelser som inte uppstår. En “ickehändelse” syns inte i någon statistik. Vi kan inte se hur många liv som faktiskt har räddats av de åtgärder som vidtas i samhället.
För att illustrera detta ska jag göra ett enkelt räkneexempel, som är starkt förenklat och naturligtvis inte är i närheten med Folkhälsomyndighetens beräkningsmodeller.
Så kallad folkimmunitet, d v s att spridningen av viruset självdör, beräknas uppstå när ca 60% av befolkningen har varit smittade. I Sverige, med ca 10 miljoner invånare, så betyder det att ca 6 miljoner människor ska ha varit smittade. Av de som smittas blir ca 5% så svårt sjuka att de behöver intensivvård vilket innebär ca 300.000 människor. I Stockholm har vi i nuläget 90 intensivvårdsplater och snart 180. Vården kommer därmed inte ha en chans att ge de som behöver intensivvård.
Av de som smittas är det ca 1-2% som avlider. I ett verkligt scenario där viruset fick spridas ohejdat så skulle man också kunna räkna in de dödsfall som uppstår då människor med andra sjukdomar än Covid-19 avlider på grund av att de inte kan få vård då vården är överbelastad. Men låt oss ändå hålla oss till de 1-2%. Det skulle innebära 60.000-120.000 direkt döda av Covid-19 i Sverige.
Låt oss hypotetiskt räkna med att t ex 1.000 personer i verkligheten avlider i Sverige efter de åtgärder som vi nu vidtar i form av social distansering och nedstängning av samhället. Det innebär att vi därmed (hypotetiskt) gemensamt kommer att ha räddat 59.000-119.000 mäniskoliv. En ickehändelse är också en händelse även om den inte syns i statistiken. Det ska vi inte glömma bort.
Är det värt det? Ja, i min värld är det värt alla insatser.
Spanska sjukan som härjade för 100 år sedan har en del likheter med Corona tog mellan 50-100 miljoner människoliv globalt sett. I Sverige, som på den tidpunkten hade ca 6 miljoner invånare, dog 37.573 personer.
Internet är en fantastisk uppfinning ur ett tekniskt perspektiv. (Ur ett socialt perspektiv så är det ett tveeggat svärd, men det är ett annat ämne.) Jag arbetade själv i mitten av 1990-talet med att bygga upp Internet i Sverige och har alltid haft ett brinnande intresse för kommunikation i alla dess former, såväl trådlös som trådbunden.
Min första kontakt med trådlös kommunikation var på tidigt 1970-tal då en lite äldre kompis hade fått ett par 27 MHz walkie talkies av sina föräldrar. 27 MHz-bandet går också under benämningen PR-radio eller privatradio. Vi kunde hålla kontakt med varandra fast vi var på olika platser. Jag var fast.
I slutet av 1970-talet kom jag i kontakt med amatörradion första gången. Detta genom scouterna och den årliga JOTA:n (Jamboree On The Air). Från fritidsgården vid Krusboda torg hade vi kontakt med Sinaiöknen och fick rapport om 35 graders värme medan årets första snöflingor föll utanför vårt fönster.
Det var i en tid då varken Internet eller mobiltelefoner var tillgängligt för gemene man. Naturligtvis var detta oerhört spännande och fascinerande.
Vägen för min egen del gick först via en 27 MHz PR-radio, sedan T-certfikat för amatörradio som öppnade upp VHF- och UHF-banden. Det som hägrade var förstås kortvågen men för det krävdes högre certifikatklass som i sin tur krävde telegrafikunskaper (morse).
Prov avlades hos Televerket för C-certifikat med krav på 40-takt (tecken per minut). Hem och börja köra en massa CW-kontakter (telegrafi) på kortvågen för att på så sätt träna upp hastigheten och samtidigt samla ihop till de minst 200 verifierade kontakterna som krävdes för att klara provet för A-certifikat. Med A-certifikatet i handen var hastigheten på telegrafin uppe i 80-takt.
Att ta amatörradiocertifikatet krävde en insats i att lära teknik, reglementen och telegrafi som man sedan avlade prov hos Televerket för att man skulle få sitt certifikat och tillstånd. Naturligtvis var jag p g a det oerhört stolt över mitt callsign – sierra mike zero romeo golf mike – SMØRGM.
Vikande intresse för amatörradion
Nyrekryteringen av radioamatörer har och är dessvärre vikande. Idag är det inte lika fascinerande att kunna kommunicera med andra sidan jordklotet. Det gör man lätt och ledigt med sin smartphone medan man sitter på bussen. Det är inte så konstigt att man inte riktigt ser vad man ska med radio till när man har Internet.
Direktkommunikation från antenn till antenn
Internet är som sagt fantastiskt på sitt sätt men det ena utesluter inte det andra. På Internet är man oberoende av egen teknik, konditioner, solfläckar, jonosfären och annat. Det är lite som att köpa lott i lotteriet med vinst varje gång. Eller som att “bestiga berg” genom att flyga helikopter till toppen. Det är ingen sport.
När jag kommunicerar över radio sänds min radiosignal ut via min antenn och når trådlöst mottagarens antenn, kanske på andra sidan jordklotet, helt utan hjälp av någon annan eller något annat tekniskt system. Det är fascinerande när man tänker på det. Mängder av faktorer påverkar och det är inte alltid det går att upprätta kontakt p g a t ex konditionerna. Men det är liksom det som är sporten.
Amatörradion viktig kommunikationslänk vid krissituationer
Just på grund av att radion och amatörradion är helt oberoende av andra system så har det varit en viktig länk vid krissituationer som naturkatastrofer och liknande. Det som behövs för att kommunicera från ett krisdrabbat område är en strömkälla (som kan vara batteri), radio och en antenn. Och så någon som kan sköta den förstås. Oberoende av ledningar och länkar som annars krävs för att våra mobilnät och Internet ska fungera.
Att vi upprätthåller kunskapen i hur man kommunicerar över radio handlar alltså inte bara om att det är roligt att sitta och leka med våra radioapparater.
Internet är något vi tar för givet
Ett stabilt och driftsäkert Internet är något vi har vant oss vid och tar för givet. Men man ska ha i åtanke att Internet är en “fungerande anarki”. Det finns ingen övergripande myndighet eller företag som driver eller säkrar Internet. Internet består i grund och botten av en massa ihopkopplade nätverk där var och en ansvarar för sin del. Jag tar mitt nätverk här, så kopplar vi ihop det med ditt och så vidare. Så är Internet uppbyggt.
Att vi gör oss beroende av Internet är inte helt utan en baksida. Under 2019 så släckte Indien ner Internet för sin befolkning inte mindre än 102 gånger med motiveringen att upprätthålla lag och ordning (källa: Dagens Nyheter). På samma sätt har regeringen i Indien möjlighet att släcka ner mobilnät om de vill.
Nu ska vi förstås inte sluta att använda Internet men det ger lite av en tankeställare. Vi gör oss själva sårbara om all kommunikation vi har tillgång till är via Internet och mobiltelefonnät, d v s beroende av någon annan. Vill någon isolera oss, såväl egen som främmande stat så ger vi dem ett mycket kraftfullt verktyg.
Ju mer beroende vi gör oss av Internet och olika former av leverantörer för vår kommunikation, desto viktigare känner jag är det att upprätthålla kunskapen om hur man kommunicerar helt på egen hand utan hjälp av någon annan.
Amatörradio över DMR
Nu har jag talat mig varm för varför jag tycker det är viktigt att upprätthålla kunskapen om hur man kommunicerar trådlöst via radio utan hjälp av andra, så kanske det verkar lite motsägelsefullt att jag för in ämnet på DMR. DMR är en teknik där repeaterstationer använder Internet för att kopplas samman. Jag tycker nämligen samtidigt att det är viktigt att vi utvecklas och anammar ny teknik inom amatörradion. Det ena behöver inte utesluta det andra. När Internet och DMR är nere behöver vi kunna ta till kortvågen för att kunna kommunicera över långa avstånd.
Mitt senaste tillskott bland radioprylarna är en Anytone AT-878UV för DMR. DMR är en teknik för digital mobil radio över VHF och UHF. Repeaterstationerna knyts ihop över Internet i s k talgrupper. Dessa talgrupper kan vara lokala, regionala ända upp till world-wide. Det finns också möjlighet till individanrop och s k roaming, d v s att systemet håller reda på var jag finns ungefär som i ett mobiltelefonnät.
Det är en kul utveckling av amatörradion i kombination med annan teknik (Internet) men jag tycker det är viktigt att det ena inte utesluter det andra. Låt oss fortfarande använda våra frekevensband på kortvåg, VHF och UHF, annars riskerar vi att förlora dem till andra som kan tyckas behöva dem bättre.
DMR hotspot
Bland många radioamatörer som kör DMR så är det vanligt att man skaffar en s k hotspot som är som en liten lågeffekts-repeater som man har hemma. Ungefär som att man har en accesspunkt för Wifi för att kunna nå Internet trådlöst så ger hotspoten trådlös DMR-täckning i hemmet.
Om man inte kan nå någon riktig DMR-repeater så kan jag förstå att man skaffar en sådan men personligen tror jag att min gräns går där. Då blir det för lite radio över det hela när radiodelen i kommunikationen rör sig om 10 meter i mitt eget hus. Det blir liksom bara en Internetbaserad snabbtelefon av det. Hotspoten är dessutom så liten att man kan ta den med sig i bilen och köra den över mobiltelefonens utdelade wifi-internet om man skulle vilja. Då har man alltid DMR-täckning i bilen oavsett om man är inom räckvidden för en repeater. Men så mycket amatörradio över det är det ju inte längre.
Nu ska jag tillstå att jag ändå framöver sannolikt investerar i en hotspot för att kunna komma åt DMR-nätet där täckning av med repeater saknas, även om det principiellt bär mig emot.
Use them or lose them
Jag kanske är trångsynt, men så ser jag på det. Om man når en repeater, använd den. Står repeatrarna på tomgång för att de flesta kör egna hotspots hemma och då är det nog bara en tidsfråga innan repeatrarna tas ner för att ingen ser vitsen i att driva dem.
Men som sagt, rätt använt så tycker jag amatörradio över DMR är en kul utveckling och jag kan tänka mig att skaffa en hotspot för att ha som backup om jag inte kan nå en riktig repeater.
Det är viktigt att vi fortsätter att aktivera frekvensbanden, både för att upprätthålla vår kompetens men också för att se till att vi inte förlorar våra frekvensband. Use them or lose them.
Internet är fantastiskt! Det är en outsinlig källa till fakta och information. Vi kan söka fram allt som finns att veta inom de mest skiftande ämnesområden. Med den källa till kunskap som står till vårt förfogande så borde vi vara smartare än någonsin.
Men är vi verkligen det? Jag anser att ett problem är att vi idag har sådan närmast oändlig mängd information tillgänglig att vi faktiskt får svårt att värdera och sortera.
Det lär vara så att vi, omedvetet och helt naturligt, lider av “bekräftelse-bias”. D v s, när vi ska söka information om något, så har vi ofta redan en förutfattad mening och vi har en tendens att söka information som bekräftar den.
Källkritik är viktigare än någonsin men det kan vara svårt att avgöra om en källa som verkar trovärdig verkligen är det. Vi skulle behöva “kvalitetssäkring” av information på Internet men vem ska stå för den? Staten? Hur vet vi då att den kvalitetssäkrade informationen är sann och inte statlig propaganda. Det skulle bli ett mäktigt verktyg för staten.
Jag är dessvärre benägen att tro att det överflöd på information som Internet har gett oss, faktiskt inte gjort oss smartare och mer upplysta, utan tvärtom, förvirrade eftersom vi inte riktigt vet hur vi ska hantera det.
Sedan ett par år tillbaka roar jag mig med att brygga öl. Processen i sig är inte så komplicerad men kan förfinas i oändlighet. Att justera recepten, lära sig hur man kan påverka smaken i olika riktningar, utöver nöjet att kunna dricka sin egenhändigt brygda öl tycker jag är fantastiskt roligt.
Med tiden hade det samlats ingridienser som blivit över så jag totade ihop ett recept av det jag hade liggande och resultatet blev något i stil med en brown ale. Med hjälp av Beersmith så kunde jag se till att få mängderna i receptet balanserade och resultatet av denna “pytt-i-panna”-öl blev förvånandsvärt gott.
Nu är jag datornörd så mina recept har inga namn utan versionsnummer där den mindre siffran indikerar en underversion av receptet. Just detta var recept nummer 7 med underversion 1.
Duvel Tripel Hop Citra (9,5%)
Duvel Tripel Hop Citra var en trevlig överraskning. Ljus som en lager med tydligt inslag av Citra-humlen med smak åt hållet av citrus och tropisk frukt. Utöver Citra är den humlad med Saaz-Saaz och Styrian Golding.
Enligt etiketten har den blivit vald till bästa tripel hop någonsin. Den här kan jag tänka mig en varm sommardag.
Efter att min Toyota Prius hade stått parkerad oanvänd i ca 9 dagar så visade det sig att 12-voltbatteriet var helt dött. Nu används detta batteri bara för att driva belysning, lås och styrsystem. Bensinmotorn startas av elmotorn och för detta används hybridbatterierna. Men utan styrsystem så går ju bilen ändå inte att starta.
För att ladda 12-voltbatteriet, som sitter på höger sida bak i bagageutrymmet så var jag tvungen att lossa minuspolen till batteriet. När jag anslöt batteriladdaren med batteriet anslutet till bilen och spänningen steg så vaknade alla system till liv vilket resulterade i att bilen drog så mycket ström att min laddare slog ifrån. Observera att på batteriet står att laddning får ske med högst 4.2A i 10 timmar.
Efter en natts laddning så kopplade jag ur laddaren och skruvade tillbaka minuspolen på batteriet. Nu vaknade bilens system villigt till liv och den startade också som den skulle.
Nu började jakten på vad som orsakat att batteriet laddats ur. Ingen av lamporna i kupén var på. Inte heller har någon dörr stått på glänt. Så någon orsak i själva bilen till detta stod inte att finna.
Däremot visade det sig att batteriet till nyckeln också hade tagit slut, vilket var lite märkligt eftersom jag bytte det för ca 6 månader sedan och det brukar räcka längre. Det är också ett lite märkligt sammanträffande att både batteriet i bilen och i nyckeln var urladdade samtidigt.
Nyckeln hade legat inne i huset där bilen stått parkerad utanför. En gissning är att nyckeln och bilen har “hört” varandras radiosignal och därmed stått och pratat med varandra till dess batteriet var slut.
Toyota Prius keyless avstängningsknapp
Så därför har jag nu stängt av bilens keyless-funktion genom att trycka in “KEY”-knappen som sitter under ratten. Det medför också att bilen inte går att stjäla med en räckviddsförlängare (som innebär att bilen kan öppnas av obehöriga även om nycklarna ligger inne i huset).
Nackdelen är att jag måste trycka på knappen på nyckeln varje gång jag vill låsa upp eller låsa bilen men den “obekvämligheten” kan jag leva med.
Att det är svårt är nog de flesta som bär på lite extra kilon eniga om men det behöver faktiskt inte vara så svårt. 1999 gick jag ner 30 kilo och jag får då och då frågan om “hur bar du dig åt?”.
Först ska jag understryka att jag varken är dietist, läkare eller på något sätt utbildad i området. Du får ta mina idéer som de är. Sannolikt finns det professionella synpunkter.
Keep it simple
Efter en del misslyckade försök att gå ner i vikt insåg jag vikten av att hålla det enkelt. Speciella dieter och annat som kräver större engagemang löper risk att rinna ut i sanden. Enkelhet är mitt ledord.
Jag gjorde så att jag drog ner på kaloriintaget medan jag samtidigt mätte viktnedgången och när jag gick ner ca 1-1,5 kg i veckan så hade jag ett lagom tempo. Snabbare nedgång än så lär inte vara sunt och får man yrsel så kan det vara ett tecken på att man går ner för snabbt.
Principen för att gå ner i vikt är egentligen mycket simpel. Som min kompis Pontus brukar säga – “äta mindre, skita mer”. Matematiken är enkel. Om man stoppar in färre kalorier än man förbränner så går man ner i vikt.
Man ska också ha klart för sig att beroende av socker och kalorier är ett beroende precis som andra, t ex rökning. Men till skillnad från rökning kan man inte helt sluta med att äta. Äta måste man ju för att överleva.
Ska man som jag skulle, gå ner 30 kilo så ska man vara inställd på att det är ett projekt på kanske 6 månader. Men, det är inte 6 månader av helvete. För mig var de två första veckorna en jobbig avvänjning från kalorier och socker. Efter det var det tämligen enkelt och bara “åka med”.
Så här gjorde jag
Komplicerade dieter kommer inte fungera för mig. Att samtidigt träna tyckte jag också komplicerade bilden eftersom träning medför att man måste äta mer, för man kan inte träna kaloridränerad. Träning är sunt men det sparade jag till dess att viktnedgången var klar. Däremot så rörde jag på mig i form av promenader eftersom det ger större förbränning. Genom att fokusera på intaget av kalorier utan att blanda in träning så höll jag hela processen enkel.
Det är också väsentligt effektivare att gå ner i vikt genom kost, d v s äta färre kalorier än att försöka träna bort de man redan fått ombord. Äta mindre, skita mer.
Till vardags höll jag mig till lågkalori-intag medan fredag och lördag var “fritt fram” för gott, chips etc. Jag hade dessutom läst någonstans att det är bra att “stressa systemet” lite en gång i veckan för att annars kan kroppen gå i sparlåga om man hela tiden äter lite kalorier.
Så här såg det ut:
- Socker undviks så långt det är möjligt. Socker ger berg-och-dalbana på blodsockret. En snabb topp varefter det rasar snabbt och man blir “vrålhungrig” och där riskerar man att falla för frestelser a la fast food, snacks och liknande. Se upp med dolda “sockerfällor” som t ex apelsinjuice. Det må vara sunt med vitaminerna men ett glas apelsinjuice kan innehålla upp till 30% socker. Lika mycket som ett glas läsk. Sockret är dessutom inte fiberbundet, som det är om man äter själva frukten direkt så det går ut direkt i blodet på samma sätt som om man dricker läsk.
- Sträva efter en jämn blodsockerkurva genom att äta lite socker och mycket fiber.
- Läs en kaloritabell för att se vad man ska undvika. Många mjölkprodukter (som t ex ost) och alkohol går bort direkt.
- Undvik lightprodukter. Lightläsk är en ulv i fårakläder. Den gör att du får insulinpåslag eftersom kroppen tror att den ska få socker men när den inte får något så är risken större att du kompenserar och äter mer och fel. Drick vatten.
- Varje morgon innan frukost; vägning. Vikten kan variera med flera hekto beroende på när på dagen man väger sig. Om man väger sig på morgonen före frukost får man mest likartade förutsättningar. Notera vikten och datum. Oroa dig inte om det vissa dagar planar ut eller t o m går upp ett par hekto. Se istället trenden över en vecka som kommer vara nedåtgående. Jag gillar excel så jag gjorde ett diagram där jag kunde följa nedgången. Vägningen blir dagens belöning.
- Frukost: en skål yoghurt, ca 3 dl och en sked havregryn på som “flingor”. Yoghurten får gärna vara 1,5% eftersom det ger bättre mättnadskänsla än lightprodukterna. Havregrynen ger fiber och jämnare blodsocker.
- Lunch: ett äpple. Jag fördedrar sorter som t ex Royal Gala och Pink lady framför gröna syrliga äpplen men det är en smaksak. Här passar jag på att gå en promenad på 45 minuter så att jag får frisk luft och rör på kroppen. Promenaden gör att man förbränner fler kalorier också. Har jag ont om tid kan jag till och med äta mitt äpple medan jag promenerar.
- Mellanmål förmiddag och eftermiddag. Jag laddade upp med äpplen som mellanmål till både för- och eftermiddagarna och de två första veckorna gick det åt en hel del. I princip lär man kunna äta så mycket äpplen man vill eftersom sockret i dem är bundet i fiber.
- Middag: vanlig mat. Jag lade upp en normal portion enligt tallriksmodellen och här kommer något viktigt; ta inte mer när maten på tallriken är slut. I början känns det väldigt snopet när tallriken är tom medan det forfarande skriker i magen. Men lugn, mättnadskänslan kommer efter en kvart. Att äta tills man känner mättnadskänsla är ett problem om man dessutom är en sådan person som äter för fort och det är något som är gemensamt för många överviktiga.
- Om det skriker i magen på kvällen eller natten och lusten till kvällsmackan faller på – ät ett äpple.
- Jag brukade tänka på hungerskänslan som att det jag känner är gram för gram som lämnar min kropp. Det fick mig till och med att tycka om känslan av sug i magen. Hungern var som sagt bara något som var besvärande de första två veckorna.
- Fredag och lördag var veckans belöning. God mat, en öl eller ett glas vin. Dessert eller snacks i form av chips. Det lär hålla förbränningen igång och motverka att kroppen går i sparlåga, dessutom får man något att se fram emot under veckans spartanska leverne. Efter en tid, när kroppen börjat vänja sig vid ett normalt lägre kaloriintag så var det inte ovanligt att jag sen lördagnatt inte kunde sova eftersom jag kände mig fullständigt “proppad” och enda sättet att lösa det var en timmes promenad på lördagnatten innan sänggåendet.
- Fredagens och lördagens utsvävningar brukade synas på vågen på söndag morgon men inget att oroa sig för. Framåt måndag-tisdag så har det passerat systemet och man är tillbaka i den nedåtgående kurvan.
Jojo-bantning
Problemet för många som går ner i vikt är att efteråt så tar de på igen, ibland till och med mer än vad de gått ner. Här var det någon som sa till mig under resans gång – “jaja, gå ner i vikt är lätt, att stanna nere i vikt är det svåra”. Det var en bra tankeväckare. Det fick mig att inse att det här med vikt inte är en sak som man jobbar med under ett par veckor eller månader utan att det också handlar om att förändra sina kostvanor på en permanent basis.
Efter att man gått ner kan man inte luta sig tillbaka och återgå till gamla vanor. Man kan börja äta mer men inte som man gjorde tidigare. Framförallt måste man äta “rätt”.
Sedan jag vande mig av med sockerbereondet så kan jag inte längre äta socker så som jag kunde förut i t ex godis. Ett par bitar, sedan “stockar” det sig i halsen och jag blir nästan illamående.
Generellt sett försöker jag fortfarande att undvika att ta mer mat efter första portionen eftersom jag vet med mig att jag äter för snabbt. D v s jag äter inte tills jag är mätt.
Jag undviker fortfarande socker och försöker hålla mig till sådant som ger mig en jämn blodsockerkurva. Sedan 1999 har jag kunnat hålla vikten någorlunda men visst, ett par gånger efter sommarens semestrar har jag insett att byxorna sitter tajtare än tidigare och har då kört ett par veckors “äppeldiet” för att bli av med de extra kilo som semestern medfört.
l’Abbaye (Carrefour)
l’Abbaye är Carrefour:s eget husmärke och är en öl i “klosterstil”.
Nu hör det till undantagen att jag köper öl i burk men var nyfiken på att prova denna. Inköpt för €1.49 hos Carrefour i Argelès-sur-Mer. Inte samma kaliber som de klassiska trappisterna men en prisvärd, god öl som smakar kloster och smakar bra trots leverans i burk.
Kommentarer