Stefan
Svagdricka på 50 cl flaska
Jag roar mig ofta med att till helgen prova någon ny ölsort som jag inte smakat förut, om jag till äventyrs inte håller mig till mina vanliga belgiska och holländska favoriter på den fronten. Dessa har ofta ganska hög alkoholhalt, 6-11%. Denna gång hade jag dock köpt ett öl av svagare modell, nämligen en svensk variant på lättöl – svagdricka.
Svagdricka har jag minnen av från min barndom eftersom det alltid fanns på bordet hos min farmor och farfar. Jag måste ha fått smaka det som barn, trots att det innehåller alkohol, för jag vet hur det smakar och jag har aldrig druckit det som vuxen.
Svagdricka har bryggts i Sverige sedan medeltiden. Förr i tiden fanns mängder av småbryggerier som bryggde svagdricka. Idag är det bara ett fåtal som fortfarande gör det, bland annat Spendrups som denna flaska kommer ifrån. Alkoholhalten är 2,0%. Svagdricka är mörk, med lite sötaktig smak. Det passar bra till påsk- och julmat.
Alcatel Onetouch dual SIM GSM (2G)
När det var som mest olämpligt havererade naturligtvis min Samsung Note II totalt. Jag var på resa i Nederländerna och min trotjänare sedan tre år tillbaka bestämde sig för att kasta in handduken. Omstart i recovery mode gav förklaringen – det inbyggda SD-minnet verkade ha havererat totalt. Varken cache- eller data-partitioner kunde mountas. Fabriksåterställning hjälpte inte, så det var helt enkelt att se slaget som förlorat och inse att det var dags för en ny smartphone.
Det främsta skälet till att jag inte kunde leva mobiltelefonlöst tills dess jag var tillbaka i Sverige var att telefonen är ett av mina viktigaste arbetsverktyg. Jag behöver kunna nå kunder och leverantörer och de behöver kunna nå mig. Så det behövdes en snabb lösning. Mediamarkt i Utrecht hade söndagsöppet till kl 17 och detta blev min räddning.
En Alcatel Onetouch dual sim för hela €9.99 (92 kr) blev inköpt. Med denna telefon följde ett nederländskt Lebara-simkort med €15 förbetalt till samtal, SMS och data inkluderat. Hur den matematiken går ihop övergår mitt förstånd. På frågan om jag behövde köpa en simkort-adapter, samtidigt som jag visade upp min trasiga Samsung förklarade säljaren glatt att, nejdå, du behöver ingen adapter, simkortet i din Samsung passar i den där (Alcatelen). Nåväl, väl hemkommen så visade det sig att Alcateltelefonen hade plats för fullstora simkort medan det jag hade i Samsungen var ett mini-sim. Efter en del pillande och provande lyckades jag i alla fall få mitt mini-sim att ligga rätt över kontaktytorna och jag fick kontakt med mobilnätet.
Alcatel Onetouch är en telefon med dubbla simkortplatser så jag kunde, utöver mitt simkort från Tre, sätta i det nederländska Lebarakortet. Därmed hade jag också ett nederländskt (+31) mobilnummer vilket är praktiskt eftersom jag då kan ringa och ta emot samtal från personer i Nederländerna som slipper ringa utlandssamtal för att nå min mobil. Telefonen i övrigt har inga finesser att tala om. Det går att ringa och SMS:a på den. Punkt. Ingen kamera. Ingen data. Det finns två spel i – som inte ens ingår i telefonen utan man kan få prova dem några omgångar gratis innan man måste köpa dem för 30 kr/st. Men men, vad ska man förvänta sig för €9.99? Man får nog vad man betalar för. Å andra sidan har den batteritid som smartphones bara kan drömma om. Det räcker nog med att ladda den en gång i veckan och den fyllde sin funktion – att kunna ringa på.
Väl hemma i Sverige slår jag på telefonen efter ankomst på Arlanda. Mitt Tre-sim säger “No network” medan det nederländska Lebara-simkortet glatt roamar in på Telias nät. Jag provar att starta om telefonen och väntar en stund, utan positivt resultat. Då slår det mig att Tre, som namnet antyder, nog är en ren 3G-operatör och telefonen (Alcatel Onetouch) är ju en ren GSM-telefon (2G). Mycket riktigt, lite snabbt Googlande, ger vid handen att så är fallet. Faktum är att det verkar vara så att alla operatörer, utom just Tre, har GSM-täckning (2G).
Har jag sagt att jag tycker om tidiga morgnar? Det gör jag. Så även denna. Klockan är strax efter 5 när jag rundar Östbergahöjden med dagens första tur för min del. Himlen är vackert gul-rosa-lila i morgongryningen. Solen lurar bakom horisonten men har ännu inte gått upp. Globen, som är elektrisk belyst i rosa, bildar silhuett tillsammans med Tele2 arena mot soluppgången. Som ackompanjemang har någon hängt upp en vacker månskära. Tyvärr har jag resenärer i bussen så att stanna för att ta några bilder är uteslutet. Det får stanna vid några mentala bilder till arkivet.
På mina bussar har man roligt – vissa mer än andra tydligen
I årstarondellen ligger en käpp mitt i gatan. En svart blänkande promenadkäpp med handtag och gummiplupp längst ner. Den ser ut vara i fint skick. Jag undviker nogsamt att köra på den. En käpp i hjulet vill ju ingen ha! Varför vet jag egentligen inte. Inom en kvart lär den vara överkörd flera gånger om i alla fall.
Hur har den hamnat där? Har ägaren lagt den på biltaket och kört iväg? Då borde den fallit av tidigare tycker jag. Eller har någon slängt ut den från en förbipasserande bil? Någon lär i alla fall sakna sin käpp.
Morgonen börjar med ett par varv på 134an, därefter skifte till 165. Linjerna 134 och 165 har gemensam sträckning en bit men 165 stannar inte vid alla hållplatser som 134 gör. Någon plingar för stopp. Jag stannar på nästa hållplats men när vi står där med dörrarna öppna och ingen kliver av så inser jag att jag stannat med 165an på en av 134ans hållplatser. En förklaring och ursäkt i mikrofonen renderar i visst fnissande från resenärerna. Lite extra pinsamt var det eftersom jag fick tuta bort den lastbil som stod med varningsblinkers på hållplatsen. Vanans makt är stor, ibland går det bevisligen på autopilot.
I Liljeholmen, när det är dags för avgång, blir det ett himla liv bak i vagnen. Några resnärer är upprörda för att en äldre man sitter och spottar inne i bussen. Förvisso ett äckligt och oacceptabelt beteende. En av kvinnorna skriker “kasta av honom” till mig. Nu är bussen varken en demokrati eller folkdomstol utan en diktatur i det avseendet, så sådana eventuella beslut tar jag och ingen annan.
Den gamla farbrorn verkar senildement, förståndshandikappad eller något i den stilen. Jag kastar inte av någon bara för att en annan resenär vill det. Dessutom har jag inte befogenhet att kasta av någon så ger man sig in i det är risken stor att det slutar med att jag måste ta dit väktare och vi kan allesamman bli sittande för att vänta på det i både 20 och 30 minuter. Dessutom har jag inte själv sett att han spottat, även om jag inte tvivlar på de andra resenärernas utsago på den punkten. Lösningen får bli en tillsägelse och så kör vi medan jag kan höra ett tydligt muttrande missnöje över att det inte blev mer action av det än så. Det får vara rimlighet i konsekvenserna.
Dessa två bilder togs av min far, Donald Helander, i Gamla Stan i början av 1960-talet. Under en tid har de sålts som posters för inramning på IKEA i serien Fjällsta. Sedan försäljningen via IKEA upphörde har vi fått en del frågor om dessa bilder går att köpa någon annanstans. Det har inte varit möjligt p g a kontraktet med IKEA, fram till nu.
Vårsol av Donald Helander
Gamla Stan av Donald Helander
Det är med glädje vi kan meddela att bilderna nu finns att beställa av oss via sajten SHOPLET.SE. Denna sajt är i nuläget den enda webbplats som säljer bilderna med tillstånd från oss. Bilderna finns att beställa via en del utländska sajter men dessa har inte tillstånd att sälja dem och de är därför piratkopior!
Trappistes Rochefort 10
Rochefort är ett trappistöl från Belgin som bryggs i klostret Abbaye de Notre-Dame de Saint-Remy. För att ett öl ska godkännas som ett “authentic trappist beer” krävs att det bryggs på ett kloster som ingår i trappistorden. Här handlar det alltså inte om att man skapat en produkt som sedan tillverkas på licens av ett kommersiellt bryggeri. Överskottet bryggeriverksamheten från kloster inom trappisorden går till välgörenhet.
Rochefort 10 är en quadrupel med en alkoholprocent på 11,3. Färgen är ganska mörkt brun och i botten finns en tydlig fällning av jäst som är brukligt i dessa öltyper. Smaken har inslag av sötma. Rochefort 10 finns som beställningsvara hos Systembolaget men då bara vid beställning av låda om 24 flaskor.
Och ja, den är god. Mycket god enligt min smak 🙂
![Dutch flag Av Wouter Engler (Eget arbete) [CC BY-SA 4.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)], via Wikimedia Commons](https://commons.wikimedia.org/wiki/File%3ADutch-flag-DSC_0037.jpg)
Nederlands taal
Detta föranleder snabbkurs i grundläggande riktningsbegrepp som min kära fru reder ut för mig. Begreppen recht och rechts har en hårfin skillnad i uttal och stavning (i form av bokstaven “s”) medan betydelsen är milsvid, bokstavligt talat. Recht betyder rakt (som i “rakt fram”) medan rechts betyder höger.
Det är ett mirakel att någon överhuvudtaget kommer rätt i det här landet. Jannemieke (min fru) berättar att nybörjare i nederländska ofta blandar ihop dem. En koll med Google Translate visar att även denna verkar vara nybörjare i nederländska eftersom både “recht” och “rechts” blir översatt med “höger”.
Pumpstationen de Cruquius
När jag var en liten grabb var en ångmaskin en fascinerande pryl. En kompis till mig hade en sådan som vi körde vid några tillfällen. Man eldade metatabletter i den och jag minns den speciella lukten än idag. En egen stod på önskelistan men kom aldrig i min ägo. Så en lämplig revansch i vuxen ålder kan väl vara att besöka världens största ångmaskin!
Som teknikintresserad ut i fingerspetsarna har Museum de Cruquius kittlat min nyfikenhet sedan ett tag tillbaka. Museet är inhyst i pumpstationen i Cruquius. Ångmaskinen som driver pumpen anses vara den största i världen med sin imponerande cylinderdiameter på 3,7 meter. Pumpstationen byggdes mellan 1846-1849 och är efter restaurering i fungerande skick, även om den nu för tiden inte drivs med ånga utan med hydraulik.
Förr i tiden utvann man torv i kärrmarkerna mellan Amsterdam, Haarlem och Leiden. Med tiden ledde detta till att små sjöar bildades och till slut hade dessa sjöar förenats i en enda stor sjö – Harlemmermeer. Problemet var att under stormar och dåligt väder drunknade många människor i sjön. Sjön hotade också Amsterdam så planer gjordes för att torrlägga den. De vinddrivna pumpar man hittills hade haft tillgång till hade inte kapacitet nog för detta. Men under 1800-talet fanns ångmaskinen att tillgå och man beräknade att tre ångdrivna pumpar skulle räcka för detta.
Pumparna placerades strategiskt och namngavs efter berömda holländska ingenjörer – Leeghwater, Lijnden och Cruquius. När de togs i drift 1849 gick de i konstant drift till 1852 då sjön var tömd. Efter det kördes pumparna vid behov efter större stormar och regnväder. Stationen består av 8 st pumpar där varje pump har en kapacitet på 8 ton. Det innebär att varje pumpslag pumpar 8 gånger 8, d v s 64 ton vatten. Med 5 slag i minuten ger det en imponerande kapacitet på 320 ton vatten per minut.
Stationen Cruquius stängdes 1933 eftersom de andra stationerna moderniserats och kunde klara behovet. På 1980-talet påbörjades en restaurering av Cruquius och efter 20 år kunde stationen återinvigas 2002. Pumpstationen är idag ett muséum och även om de gamla koleldade brännarna inte är i drift så körs ångmaskinen och pumparna för hugade muséumbesökare med hjälp av hydraulik.
Ångmaskinen har en högtrycks- och en lågtrycksdel. Högtrycksdelen används för att lyfta motvikten på 85 ton (det är den del vars undersida har mässingsfärgade delar i videon). Men eftersom de 85 ton motvikt inte riktigt räcker för att lyfta vattnet i alla 8 pumparna, p g a det utöver 64 ton vatten tillkommer järn i själva konstruktionen som ska lyftas, plus en del friktion, så har man en lågtrycksdel som hjälper till att sänka motvikten i själva pumpslaget.
Cruquius ligger ett 10-tal kilometer väster om Amsterdam på adressen Cruquiusdijk 27. De kollektiva färdmedlen är många och väl tilltagna i Nederländerna och med närheten till Amsterdam så hyser jag inga som helst tvivel om att det enkelt går att ta sig dit på det sättet. I mitt fall hade jag min egen bil till förfogande så jag knappade helt enkelt in adressen på navigatorn och körde dit. Utan större framgång att sälja in denna storslagna utflykt till min fru, resulterade det i att jag genomförde besöket ensam. Nåväl, jag kan förstå henne. Jag hyser ungefär samma entusiasm inför shopping av vintagekläder i damutförande. Att släpa med någon som egentligen inte är intresserad förtar glädjen med besöket.
När väckarklockan ringer vid 4-tiden på morgonen är det omedelbar uppstigning som gäller. Inget snooze eller att ligga kvar och dra sig en stund till. Jag vet av erfarenhet att det tar mig bara 5-10 minuter innan jag har skakat av mig sömnigheten och är igång. Så det är bara svinga benen över sängkanten utan att tveka. En ny dag har grytt.
Medan jag äter frukost använder jag min surfplatta för att läsa trafikmeddelanden för de linjer jag ska köra idag men det finns inga, varken stora eller nya trafikomläggningar. 15 minuter efter jag klev ur sängen går jag ut genom ytterdörren. När jag börjar tidigt håller jag morgonproceduren till ett minimum.
På vägen till bilen får jag syn på en lapp som sitter på grannens garagedörr. Med lite spretig handstil har någon skrivit “16.03 19 mars, brott mot blinkers, reg. nr (grannens registreringsnummer)”. I övrigt är lappen helt anonym. Det ser inte bättre ut än att en man som heter Ove bor i Bagarmossen.
Det ligger ett tunt snölager på marken efter nattens lätta snöfall och termometern håller sig runt nollan. Det börjar redan ljusna ute så man märker att våren är i antågande. I år ligger påsken tidigare än vanligt så denna gång kommer jag att vara ledig. Men det är nästa helg. Den här söndagen ska det köras buss.
Kaffet, som jag inte drack till frukosten hemma, får jag när jag kommer till garaget. Men den elektroniska självavprickningen fungerar inte idag heller så det får bli den gamla manuella metoden. Jag går till driften. Det är Amar som jobbar idag, så han prickar av mig och jag får en vagn till omloppet. 5721 heter den och står uppställd på C-rampen får jag veta.
5721 är en Volvo boggivagn vilket är lite förvånande eftersom jag ska köra linje 163 och 180 och det brukar vara kortvagn på de linjerna. Men det går lika bra med en boggi för min del. De är dessutom rätt trevliga att köra. Medan jag går runt bussen på utsidan för att kontrollera lamporna så pyser det lite lätt av tryckluft som läcker någonstans, så som det ofta gör på bussarna. Det får hela bussen att verka som ett stort väsen som ännu vilar i sin nattro och liksom andas tungt. Men snart ska den väckas upp.
Arbetspassets första avsnitt består av linje 163 från Bredäng till Kärrtorp. I Kärrtorp växlar man till linje 180 ut till Orhem där man vänder och kör tillbaka till Kärrtorp. Sedan växlar man till 163 och kör till Bredäng igen. På så sätt får man lite omväxling i tjänsten. Under resten av dagen ska jag köra linjerna 160, 144, 134 och 147 så det är en rätt omväxlande dag.
180 är en trevlig linje som går till Orhems koloniområde, ut i skogen. Trots den tidiga morgonen har jag två resenärer på vägen ut och en tillbaka. Det är inte helt ovanligt att man sena kvällar eller tidiga morgnar får köra denna linje helt utan resenärer.
Efter lunch börjar jag med ett varv på 144 mellan Gullmarsplan och Fruängen tur och retur. Halvvägs till Fruängen känner jag den omisskännliga lukten av urin. Framme vid ändhållplatsen i Fruängen, när jag har möjlighet att gå bak och kontrollera, får jag mina farhågor besannade. En person, som man skulle kunna beskriva som ur ett av de lägre samhällsskikten, har tyvärr inte kunnat hålla tätt utan kissat ner både sig och sätet. Nu hör detta som väl är inte till vanligheterna.
Nedkissad buss
Jag gör en provisorisk avspärrning av hushållspapper så att ingen annan resenär ska sätta sig i det. Sedan anropar jag trafikledningen och ber om ett vagnbyte. Jag föreslår att jag själv kan åka förbi garaget och byta vagn eftersom det passar bra när jag senare ska tomköra mellan Gullmarsplan och Liljeholmen. Det tar mig högst ett par minuter extra och den marginalen finns. Ett förslag som mottas av trafikledaren med tydlig tacksamhet eftersom det innebär att han inte behöver ta en resurs i form av reserven eller flexen för att köra ut vagnbytet till mig. Han ropar upp via radion ett par minuter senare och berättar vilken vagn jag kan ta i utbyte.
En pratsam resenär frågade mig idag om det är ett stressigt jobb. Nej, det vill jag inte påstå. Det beror mycket på hur man är lagd, om man blir stressad eller inte av det som sker. Jag ser köer, förseningar och omlagda körvägar som en del av jobbet och de faktorerna kan jag inte göra så mycket åt. Det enda jag kan påverka är att framföra bussen säkert och så effektivt det går och på den punkten känner jag mig ganska skicklig. Det mesta ligger annars utanför min kontroll. Naturligtvis känner jag med resenärerna som kommer för sent till jobb, skola, möten eller missar ett anslutande tåg eller buss. Bortsett från det tycker jag det är roligt när saker händer, när man får ställa sin kompetens på sin spets för att improvisera och lösa situationen på bästa möjliga sätt.
Vid ändhållplatsen i Liljeholmen, efter dagens sista tur, står min dotter och väntar. Hon hoppar ombord medan alla andra resenärer kliver av. Så kör vi till garaget och parkerar bussen för städning och tankning. Eftersom jag började tidigt på morgonen är arbetspasset slut när klockan slår tidig eftermiddag och många timmar av dagen återstår till andra aktiviteter.
Waze social navigation
Waze är en app som finns till Android och iphone/ipad. Man kan säga att Waze är nästa generations navigationsprogram. Utöver den traditionella navigatorns uppgift, att hitta bästa vägen mellan punkt A och B, så kombinerar den detta med social interaktion mellan användarna av Waze.
Betyder det då att man ska sitta och chatta med andra användare av appen? Nej, men det innebär att man kan dela med sig av trafikinformation så att andra kan undvika köer och vara förberedd på faror på vägen.
Appen mäter också din hastighet och avviker den för mycket från vägens normala hastighet så rödmarkeras vägen i olika nyanser. Appen kan beräkna snabbaste rutt mellan två punkter med hänsyn taget till trafiksituationen. Detta sker dessutom kontinuerligt så under resans gång kan man få upp en liten information på skärmen om att färdvägen har ändrats p g a rådande trafikläge. När jag använt appen på resa genom Tyskland har den vid ett par tillfällen lett mig förbi s k stau (långsamma eller stillastående köer på autobahn).
Det finns inget behov av att installera kartor eftersom dessa laddas ner efter färdvägen. Ska man resa i utlandet så kan det vara bra att starta appen och knappa in destinationen medan man är hemma, ansluten till wifi, så behöver man inte ladda ner kartorna över mobildata.
Waze visar också löpande olika varningar som kommer från andra Waze-användare som har kört samma väg. Det kan vara stillastående fordon, föremål på vägen, vattensamlingar, dimma eller helt enkelt tät trafik eller köer.
Att appen behöver mobil internetanslutning är viktigt att komma ihåg, särskilt om man reser i utlandet. Det går inte ens att knappa in en destination och beräkna färdväg utan internetanslutning. Även om priserna på mobil datatrafik i utlandet nu sjunker kan det alltså vara bra att ha en navigator som fungerar offline som komplement så att man inte plötsligt blir stående utan.
Vid ett tillfälle när jag körde genom Tyskland saknade jag mobildata under flera timmar. Gissningsvis hade min telefon växlat till en operatör som min hemmaoperatör bara har roamingavtal för telefoni med, för jag har svårt att tro att mobil datatäckning saknas i halva Tyskland. Efter en kaffepaus hade Waze stängts av och när jag startade den på nytt hade jag ingen datatäckning. Då kunde Waze inte återuppta rutten så jag var tvungen att byta till bilens inbyggda navigator som fungerar utan internetförbindelse.
En sak man kan testa vid ett sådant tillfälle är att sätta telefonen i flight mode en stund. När man stänger av flight mode kopplar telefonen upp sig mot en annan operatör om man har tur. Man kan förstås också välja operatör manuellt men det undviker jag gärna eftersom det deaktiverer det automatiska valet av operatör vilket är skönt att ha när man reser genom olika länder.
Waze är verkligen en fantastisk app men för att kunna förlita mig på den helt skulle den behöva kunna två saker: 1. Förladda kartor på SD-kort och 2. kunna beräkna rutt till destination helt i offline-läge. Då skulle Waze kunna fungera som navigator även utan internetförbindelse. Som det är nu kan den alltså inte helt ersätta en offline-navigator.
I Waze samlar man poäng bl a genom de rapporter man skickar men också för varje km man kör med appen igång. Förutom att man får olika symboler beroende på poäng, varav kungasymbolen är den finaste, så får ens rapporter större betydelse ju mer poäng man har.
Sammanfattningsvis är Waze en fantastisk navigator så länge man har internetanslutning och det är praktiskt att kunna låta vänner ta del av resan och se när du förväntas komma fram.
La Chouffe
På besök i Nederländerna blev jag introducerad till en tidigare inte provad belgisk öl vid namn La Chouffe. Den har en liten söt tomte på etiketten. I det här fallet så fick jag den serverad i glas från tappkran och även glaset hade denna tomte närvarande. En liten figur jag på sätt och vis kan identifiera mig med på ett personligt plan.
Sammanfattningsvis så är även denna en mycket god öl i belgisk stil. Med sina 8% så räcker det med ett glas eller på sin höjd två, men som jag sagt tidigare, jag dricker hellre öl av kvalitet än kvantitet.
Efter att ha blivit introducerad till de belgiska och holländska ölsorterna så känns en vanlig svensk lager rätt vattnig och långt ifrån den explosion av smak man får i dessa. La Chouffe får ställa sig i raden av de goda belgiska ölsorterna som jag gärna njuter av.
Med La Chouffe kan jag konstatera att jag börjar få svårt att välja en favorit. De holländska och belgiska ölsorterna är fantastiskt goda. Så mycket god öl – så lite tid! Jag håller mig någorlunda strikt till att avnjuta en god öl till helgens dagar. Att njuta detta även på veckodagarna skulle få min kroppshydda att växa – dessvärre inte på längden (där några centimeter inte skulle skada), utan bara i färdriktningen.
Jag är spänd på att prova de övriga sorterna i Brasserie D’Achouffe:s sortiment. En av dem finns i Systembolagets sortiment till det facila priset av 63:90 per flaska (750 ml). Så jag avvaktar nog att prova dem till nästa besök i ett civiliserat öl-land. Har man inte möjlighet till det kan man också besöka Belgobaren i Stockholm, denna oas för dem med smak för god öl. De har, utöver en massa andra spännande belgiska ölsorter, också La Chouffe i sitt sortiment.