buss
Vinterväglag – då blir det ofta problem i trafiken
Det är kallt, mörkt och bussen är sen! Minuterna kryper fram innan bussen äntligen kommer. Man kan bli galen för mindre. Det är fullt förståligt och att busschauffören får en skopa ovett när han väl kommer är inte så konstigt. “Ska bussen behöva vara försenad bara för att det kommit lite snö? Det var ju vinter förra året också så det är ju inget nytt. Lär ni er aldrig???”.
Som tur är så är jag som busschaufför utrustad med en stor portion tålamod och förståelse så det brukar sluta bra ändå.
Men varför är bussen sen? Ja, inte för att vi försovit oss eller suttit och druckit kaffe för länge. När man jobbar som bussförare hör det till yrkets natur att vara van att passa tider. Personligen har jag aldrig försovit mig eller kommit för sent till jobbet. Inte en enda gång.
Har man svårt att passa tider bör man välja ett annat yrke. Skulle det mot förmodan ske, att man försover sig eller kommer för sent, så finns det resurser att sätta in i form av reservförare, allt för att förhindra att en tur ställs in.
Att vi sitter och fikar för länge och kör iväg sent händer inte heller. Alla bussar spåras idag med GPS så trafikledningen får direkt larm om en buss inte går ut i trafik när den ska.
Vad är det då som gör att vi blir sena? I stort sett i samtliga tillfällen handlar det om orsaker utanför vår kontroll.
Ibland är det ovanligt mycket resenärer. Vi måste stanna vid alla hållplatser där någon vill stiga på eller av och det måste få ta den tid det tar för resenärerna att göra det. Tidtabellerna är beräknade för en normal mängd resenärer för aktuell veckodag och tidpunkt, plus marginal. Är det plötsligt många fler som vill åka så är det risk att vi blir försenade.
En annan vanlig faktor som vi inte kan förutse eller styra över är trafiken. Kanske inträffar det en olycka som skapar köer. Vi sitter fast i dem som alla andra (vi kör trots allt buss och inte helikopter). Är det dessutom dåligt väglag så tar turen längre tid. Dels måste vi köra långsammare, dels är det en massa andra trafikanter ute, som vi delar vägarna med, och de är inte alltid lika vana vid olika väderförhållanden som yrkesförare är. Då blir det köer och stopp i trafiken.
Vi som kör vill precis som du, komma fram i tid. Om vi är försenade så är det vår rast eller paus som blir kortare. Och ska vi sluta för dagen så kommer vi komma hem från jobbet senare.
Kan vi inte köra in tiden så att vi kommer ikapp tidtabellen då? Nej, möjligheterna till det är väldigt små. Vi kan inte överskrida hastighetsbegränsningarna och kan inte köra fortare än vad som är säkert i förhållande till väglaget. Ofta har vi ett par hundra meter mellan hållplatserna och det är stoppen vid hållplatserna som tar tid. Att gasa hårt därimellan ger i stort sett ingen vinst alls. Istället blir det bara en obehaglig färd med hårda gaspådrag och kraftiga inbromsningar. Förutom att färden inte blir behaglig får vi rädda resenärer som sitter ner och håller i sig hårt tills bussen står helt stilla istället för att de kan resa sig och förbereda sig att stiga av medan man kör in till hållplatsen om man kör lugnt. Därför kan det t o m ta längre tid om vi kör hetsigt.
Ibland säger resenärer till mig “den här bussen är ju försenad varenda dag”. Jag brukar då föreslå att de ska kontakta SL och framföra klagomålet. Om bussen är försenad varje dag så är det ju fel på tidtabellen och då är det viktigt att de får veta det. Vi som kör bussen är kanske inte medvetna om att samma tur varje dag är sen eftersom vi ofta kör olika linjer och avgångar från dag till dag.
Tog du ditt busskörkort före 10 september 2008 har du hittills fått köra persontransporter med buss utan yrkeskompetensbevis (YKB) med det som kallas “hävdvunnen rätt”. Men senast 10 september 2015 måste du ha YKB för att få utföra persontransport med buss. Har du inte börjat utbildningen än så börjar det bli hög tid.
Läs mer om yrkeskompetensbevis på Transportstyrelsens hemsida.
Att köra på en fotgängare hör till den absolut värsta mardrömmen man har som bussförare. Jag hoppas det gick bra för fotgängaren men jag tänker också på den stackars kollega som var inblandad i detta (5280 är en nybodavagn, d v s den depå jag jobbar på och en vagn som jag har kört). Nu vet jag inte detaljerna kring detta fall men det föranleder ändå ämnet för dagens predikan. Kanske var det föraren som brustit, kanske hade fotgängaren orsakat det som hände. Det vet inte jag.
Men det jag vet är, kära fotgängare, är att vi nu går mot den mörka, kalla och hala årstiden. Även om det inte är minusgrader så är en regnvåt gata hal för en buss om man måste slå på alla bromsar man kan. En buss väger mellan 11-25 ton. Man stannar bara inte på en femöring.
Snälla du, använd reflex! Du ser bussen för den har lampor men utan reflex är risken stor att föraren inte har sett dig förrän det är för sent. Det är många som inte använder reflex i mörkret. Man kanske tror att man syns eftersom det finns gatubelysning. Ta en titt på videon nedan så förstår du nog varför man behöver reflex även där det finns belysning.
Bussen är stor, hård, tung och farlig men många fotgängare går så nära bussen när den är i rörelse på ett sätt som jag är övertygad om att man inte skulle göra om jag körde en personbil eller en lastbil. Bussen kanske betyder trygghet, den är bekant, det är den som brukar köra dig hem. Speciellt i bussterminaler springer folk väldigt nära.
När du står på trottoaren, ta ett kliv in från kanten. Står man riktigt nära kanten kan man faktiskt också bli påkörd när bussen kör in till hållplatsen. Jag får ofta smyga in till kanten eller lämna ett gap mellan kant och buss för att hålla avstånd till folk som i princip står på trottoarkanten när man ska köra in till hållplas, till förtret för gamla och rörelsehindrade.
Förutsätt inte att bussen stannar när du tar steget ut på övergångsstället (företrädesvis med näsan i din iPhone). Du kanske inte hade reflex så att jag upptäckte dig för sent, kanske var det något i trafiken eller något annat som för en sekund distraherade mig. Ögonkontakt är bra, se till att vara säker på att jag har sett dig och hinner stanna innan du går över. Jag gör inget hellre än att stanna för fotgängare om jag bara sett dem.
Dagens budord är alltså reflex, reflex, reflex. Ta en titt på den här filmen så ser du vad man som förare ser på ett belyst övergångsställe när någon går över utan reflex. Här kanske man som förare samtidigt är fokuserad på andra bilar i rondellen, d v s lätt att missa fotgängaren.
Buss 183 till Skogskyrkogården
Efter en dag bakom bussratten, linje 183 på Skogskyrkogården, denna alla helgons dag, kan jag konstatera att det var en både annorlunda och mycket rolig upplevelse. För den som inte bor i Stockholm och är bekant med vad Skogskyrkogården och alla helgons dag innebär så kan jag sammanfatta. Det innebär att ungefär hälften av Stockholms befolkning i flock simultant vallfärdar till Skogskyrkogården för att sätta ljus och blommor på sina nära och käras gravar (medan kyrkogården i jämförelse är relativt öde resten av året, men det är en annan historia). Och när Stockholmare gör något i flock uppstår oundvikligt kaos, så också i detta fall. Kilometerlånga bilköer och för den som väljer kollektiva färdmedel får man köa in till tunnelbanestationen, som till vilken innekrog som helst. Mitt i allt detta ska jag köra buss. Köer, fullt med folk, ståplats ända fram. I love it (och det menar jag utan ironi)! Massor av trevliga människor har jag mött idag.
Vid ett tillfälle fick en personbil motorstopp på busshållplatsen vid tunnelbanestationen vilket naturligtvis medförde att kaoset eskalerade ytterligare och polisen kom till platsen för att försöka bistå med trafikdirigering. Jag kom in som buss nr 2 bakom den som redan hjälpligt försökte lasta passagerare så gott det gick med den snutt trottoar som återstod. Polismannen signalerade stopp till mig för att lämna ett par meter så att vagnen framför skulle kunna backa. Så signalerade han med handsignaler till föraren i bussen framför att han skulle börja backa. Ingen reaktion. Polisen stod och såg lite vilsen ut och verkade fundera på vad han skulle ta sig till. Jag hade dock pratat med kollegan över radion så jag visste att anledning till att han inte backade var att han hade 5 minuter till avgång medan jag låg en minut efter min avgång (vi hade hamnat i fel ordning). Jag öppnade dörren och informerade polisen om det och sa att jag gärna smiter förbi och kör iväg. Han skrattade och konstaterade att “jag ska bara hålla käften då?”. “Typ ja, vi har koll på läget” sa jag. Så har jag indirekt bett en polis att hålla käften idag. Inte varje dag det sker.
Till dagens mer ovanliga förfrågan från passagerare var om vi inte kunde köra med innerbelysningen släckt när vi körde genom kyrkogården. Visst kunde vi det. Det var onekligen väldigt effektfullt att glida genom den kolsvarta kyrkogården som bara lystes upp av tusentals ljus. En och annan konstigt blick fick vi dock från förbipasserande.
En dag som denna kan man också konstatera att tidtabellen med bussar i 5-minutersintervall mest är en önskedröm från SL:s sida. Som mest låg jag 47 minuter efter tidtabell. Nu låg ju alla andra vagnar också sent så det dök nog upp en buss på varje hållplats med lite lagom intervall. Det var bara strunta i tidtabellen och köra och sedan ta paus när regelverket föreskriver.
Många trafikanter trodde att bussen var gratis denna dag. En del sa att “den brukar vara det på alla helgons dag”. Det är den faktiskt inte. Det är precis som vanligt, en röd SL-buss där man behöver biljett, men linjen råkar gå inne på kyrkogården. Och det råkar vara massor med resenärer. Nu vet jag inte om SL erbjudit gratisbussar på Skogskyrkogården tidigare år eller om det är kollegor som tyckt att biljetthanteringen blir för komplicerad när det är så mycket folk och bara öppnat alla dörrar och låtit folk åka utan biljettvisering. Nu var det inga större problem att hantera biljetterna. Visst såg jag att en och annan slank på genom bakdörren när jag öppnade för passagerare med rollator och jag strandade ingen ute på kyrkogården som ville åka med men som saknade biljett (en del hade promenerat dit och hade accesskortet hemma). Istället blev det många utdelade SMS-foldrar med uppmaning om att registrera sig och köpa en SMS-biljett.
Varning för gratisåkare på bussen
Vår kära trafikledning har tydligtvis humorn i behåll 🙂 Det är inte frågan om ifall att man ställs in för folk som vill åka gratis under ett arbetspass utan hur många gånger det sker per arbetspass. Någon enstaka gång kan det vara ett behjärtansvärt skäl men oftast är det bara löjliga bortförklaringar till varför man borde få åka med gratis. T ex “jag hinner inte köpa en biljett för då missar jag bussen” (ja, fast utan biljett får du ju ändå inte åka med bussen så det går på ett ut och nästa buss går dessutom om 10 minuter så det är ju ingen större katastrof). Eller klassikern “jag åker på egen risk”.
En kommentar till bilden – vid Årsta torg finns tre försäljningsställen för SL-biljetter så det finns goda möjligheter att göra rätt för sig om viljan finns.
Jag har lite svårt att förstå varför man anser att man inte ska behöva betala för en tjänst någon utför? Visst kan man tycka att kollektivtrafik borde vara gratis men då får man väl diskutera det med politikerna, inte busschauffören. Nu har man bestämt att det ska kosta pengar att åka buss så det kan jag som kör inte göra så mycket åt.
Det finns olika sätt att transportera sig från punkt A till B. Ett är att man går. Det är gratis. Om det inte passar av olika skäl så kan man ju tänka sig att någon, mot en liten slant, tillhandahåller ett fordon och utför tjänsten att transportera en. Vad är svårt att förstå?
Lite fascinerande är det att 5 gånger under ett arbetspass behöva förklara för vuxna människor att “nej, alla måste ha biljett för att åka med bussen”. Det fattar normalt en 5-åring. Barn och tonåringar (under 18) som saknar biljett får alltid åka med ändå i min buss eftersom jag anser att det inte primärt är deras ansvar att se till att de har en biljett. Men alltid med uppmaningen att “du måste säga till dina föräldrar att de ordnar en biljett åt dig”.
Det kanske helt enkelt är ett tecken på att vi lever med “generation gratis” där inget ska kosta något, allt är alltid någon annans fel eller ansvar och helst ska man kunna ladda ner allt från Internet. Jag tycker nog rimligtvis att om jag utför en tjänst för någon, dessutom i majoriteten av fallen i tid, så har det ett värde men jag kanske är ute och cyklar. Eller kör buss för den delen. 🙂
Buss 147 vid Hökmossen
Jag gör inget hellre än stannar för att släppa över er när jag kommer körande med min buss. Men jag måste få en rimlig chans att hinna förstå att du vill gå över gatan. Om du går längs trottoaren med ryggen mot mig (så vi inte har någon ögonkontakt) och du plötsligt vrider 90 grader vänster för att gå över på övergångsstället så finns det inte en chans att hinna stanna på 5-10 meter. Min buss väger mellan 12-25 ton så även med bra reflexer är det en fysisk omöjlighet. Tankeläsning är dessvärre inte heller min starka sida även om jag gör mitt bästa för att försöka läsa ditt rörelsemönster.
Som förare förundras man över fotgängare som gestikulerande pekar på övergångsstället när jag kör förbi er när ni nyss hade ryggen mot mig. Jag kan ju heller inte stanna i förebyggande syfte för varenda fotgängare som går på trottoaren, utan minsta tecken på att vilja korsa vägen, eller hur?
Jag stannar så ofta jag kan och släpper över fotgängare och det gör jag med glädje, men låt mig förstå att ni vill över så ska jag göra mitt bästa för att stanna för er. Krama varandra i trafiken som dom sa i rattmuffen! 🙂
Påskaftons morgon kl 05.15 i Ekensberg
Jag gillar att köra buss. Hur märkligt det än låter så är det så. Jag kör buss på deltid och det är en skön kontrast till mitt IT-jobb som gör att jag vanligtvis tillbringar mycket av min tid framför datorn. När jag kör buss gör jag något helt annat, använder andra delar av hjärnan. Faktiskt upplever jag det många gånger som avkoppling att få komma iväg och köra buss. Dessutom tycker jag det är roligt att ratta stora fordon.
En annan aspekt som jag gillar är de skiftande arbetstiderna. Det är något som de flesta ser som något negativt men för mig är det omväxling. Ibland jobbar jag på dagen, ibland på natten. Ibland börjar jag kl 4 på morgonen. En annan dag börjar jag kanske vid 21.30 och slutar framåt 5-snåret på morgonen. Ibland är det helg, ibland är det vardag. Jag får se alla dygnets timmar. Dag, natt, kväll, tidig morgon, solnedgång och soluppgång. Att gå till jobbet kl 4 på morgonen när det är tyst, stilla, frisk luft och fåglar som kvittrar är obetalbart.
Samtidigt som jobbet har skiftande arbetstider så finns det en rutin och en punktlighet eftersom man har en tidtabell att följa. Jag ska vara på en viss plats vid en exakt tidpunkt, varken tidigare eller senare. För en som mig, som till vardags nästan styr varenda minut av min tid, själv tar beslut om jag ska göra det ena eller det andra under min arbetsdag, är det en rätt skön kontrast att någon annan har gjort det, ned på minutnivå.
Fruängen kl 03. Nattbuss 192 mot Sergels torg.
Den sociala kontakten i form av mötena med passagerare är också väldigt underhållande. Den positiva feedback man får från en nöjd passagerare värmer och glädjer mig. Att i ögonvrån se någon som springer för att hinna med bussen, köra in till hållplatsen och invänta honom eller henne för att sedan mötas av den glädje det innebar att hinna med bussen är stärkande. Som bussförare får man vara med om det mesta. Jag upphör inte att förvånas, men underhållande det är det. Jag har haft en jättefull panda som passagerare. En annan gång klev det på en ung tjej iklädd enbart raffset.
Jag har väldigt sällan problem med passagerare ombord på min buss. Jag tror det handlar mycket om attityd. Vill man ha bråk saknas inte tillfällen till det. Humor är ett väldigt bra hjälpmedel. Både för att avstyra besvärliga situationer och för att själv förhålla sig och distansera sig till sådant man annars kanske kunde ta personligt. När passagerarna kliver ombord försöker jag alltid hälsa på dem med ett leende. De blir ofta glada och hälsar tillbaka. Samtidigt blir bussresan lite mindre opersonlig. Han som sitter där framme är faktiskt en människa. Dessutom en glad sådan. Visst finns det dem som ska tjafsa om biljett och gärna vill åka gratis, men det får man inte ta personligt.
Att försöka få min omgivning att förstå mig har jag för länge sedan gett upp om. Inte ens min fru verkar helt övertygad när jag säger att jag tycker det är avkopplande att köra buss. Var och en blir ju salig på sin tro och så länge jag tycker det är kul tänker jag fortsätta.
Så höll det på att bli en MP3-lyssnande yngling färre på denna jord. Jag kom körande med min buss i nedförsbacke, våt asfalt, 30 km/h och mörker. Killen promenerar på trottoaren på högersidan med ryggen mot mig. Utan att se sig om släntrar han ut i gatan för att korsa vägen, fortfarande med ryggen mot mig.
Ratten åt vänster och jag ställer mig på bromsen. När jag med låsta däck och nu på diagonalen över vägen, får stopp på mina närmare 12 ton volvobuss (ja, så mycket väger en kortbuss när den är tom), så kliver killen helt sonika upp på trottoaren igen och strosar vidare. Min front hade för länge sedan passerat honom när jag fick stopp, så han klarade sig enbart på att jag också kunde väja, något som inte gått om jag samtidigt hade haft mötande trafik.
Jag kör ikapp honom och slänger upp framdörren och frågar om han är medveten om att jag just höll på att köra över honom. Först nu åker de vita iphone-hörlurarna ur öronen. Han svarar “jag glömde”. Jag hoppas han blev riktigt skiträdd, gick raka vägen hem och bytte kalsonger och aldrig gör om det! Jag är mest glad att jag inte körde på honom.
Att glömma vrida på huvudet när man ska gå över vägen räcker för att vara det sista man gör på den här planeten. Så skört är livet. Kom ihåg det kära ungdomar, med eller utan MP3 i öronen!
Resten av turen blev att köra med spaghettiben men det bjuder jag på så länge inget allvarligare inträffade.
I Sverige är vi bortskämda med att bilister är duktiga på att ge fotgängare företräde. Något som inte är lika självklart i alla länder. Nackdelen är att vi svenskar mer eller mindre förutsätter att bilar, bussar och lastbilar stannar för oss när vi går i trafiken. Men det får ju aldrig innebära att man inte ser sig om.
Ögonkontakt är bra. Det räcker med att föraren blev distraherad ett kort ögonblick för att marginalen som krävs för att hinna stanna är borta. Kanske ringde mobiltelefonen eller så var man i färd med att byta station på sin radio. Ett ögonblick av att fokus inte är på trafiken kan räcka. Och vad spelar det för roll om man som fotgängare hade rätt när man är död?
Spaningar från bussförarstolen
1. En äldre herre kliver på i Farsta och ger mig två Marieanne-karameller “så att du har något att köra på till Anneboda”. Väl framme i Anneboda kommer han fram och ger mig två till som tack för körningen. “Men kom nu ihåg att man ska suga på dem, inte tugga!”. Pensionärer och barn är mina favoritpassagerare!
2. En yngre herre i 30-årsåldern kliver på med rådjursblick och frågar om han får åka med gratis eftersom han tappat sin plånbok. Hela förklaringen glider lite väl snabbt och lätt så jag får känslan av att det inte är första gången han drar den. Nåväl, man kan väl inte neka någon som tappat sin plånbok att åka hem. En timme senare kliver samma kille på med samma historia och vill åka åt andra hållet. Jag säger åt honom att man bara får åka en gång per kväll med mig med tappad plånbok. Marsch pannkaka av och skaffa ett giltigt färdbevis. Tips från coachen – nästa gång du ska dra en vals med bussföraren, lägg på minnet hur han ser ut så att du inte försöker samma trick två gånger med samma förare (inom en timme). Vi är nämligen inte så dumma som vi ser ut.
3. En lätt (!) förfriskad ung herre påkallar uppmärksamheten om att han vill åka med bussen med något som närmast kan beskrivas som en improvisation av en väderkvarn. Jag fattar vinken och stannar vid hållplatsen varpå han med nöd och näppe lyckas träffa dörrhålet men på tredje försöket äntrar han bussen. Vi skrattar båda gott åt det. Medan han försöker fumla fram en SMS-biljett på sin telefon (fingrarna vill inte riktigt det hjärnan vill) så ser han plötsligt filosofisk ut, ser på mig och yttrar “En kväll utan vänner är som en vän utan kväll”. Något säger mig att det lät bättre i hans huvud 🙂
Over and out!
Idag klev det ombord en dansktalande passagerare på bussen med “et lille spørgsmål – og undskyld jeg taler dansk”. Att busschauffören svarade på danska (förvisso med kraftig svensk accent) resulterade inte ens i en höjning av ögonbrynen.
Möjligen tänkte han att det är fullständigt normalt att busschaufförer i Stockholm talar danska? Alternativt att han trodde jag talade svenska och tänkte “for fanden hvor god jeg er blevet til at førstå svensk” 🙂